torsdag 25 december 2008

Dåligt samvete 2

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till datorn gå… Efter julstökandet så känns det skönt att äntligen kunna slå sig till ro och e-posta de julhälsningar som jag verkligen hade tänkt skicka INNAN jul.

Till min lilla läsarskara av den här bloggen vill jag också passa på att önska en riktigt god fortsättning på julen!


(Mindre bra kamera och en blixträdd ponny gjorde det inte helt lätt för husse att ta julaftonskort i stallet. De stora hästarna blev dessutom ännu suddigare på bild så de korten besparar jag er)

fredag 19 december 2008

Dåligt samvete

Eftersom min sambo jobbat ganska mycket och framförallt sent den senaste tiden så har träningen av hans häst vilat på mig. En uppgift som jag måste erkänna att jag inte utfört så bra. Det har blivit några korta ”slaskträningspass”, mest för motionens skull, efter att jag klarat av träningen för dagen med min egen illbatting Silvano. Igår bestämde jag dock att det var dags för bot och bättring och avsatte ordentligt med tid och fokus även för sambons pålle. Det var det roligaste jag gjort på länge! Han var sååå glad över uppmärksamheten och glömde helt bort mattes knasiga regel att endast frishejpa lösa hästar. Trots att han satt fast i långa tyglar så provade han att bjuda både det ena och det andra. Jag hade fullt sjå att övertala honom om att enkla öppnor efter långsidorna var fullt tillräckligt för stunden. Tillslut gick han riktigt bra i långa tyglar och jag valde att belöna med lite ”frihetsdressyr”. När vi hade tränat på en rad övningar som jag faktiskt hade glömt bort att han kunde, så tyckte jag att det var hög tid att gå in till kvällsfodringen i stallet. Vi hade redan efter passet i långa tyglar överskridit tiden som han brukar orka vara koncentrerad på träningen. Jag öppnade ridbaneinsläppet och ropade på honom men han bara stod kvar och tittade på mig. Det var ingen tvekan om att han ville leka ännu mera! Tala om att förspilla tiden när en så träningsvillig och go häst mest går och skrotar i hagen. Det vore skillnad om det gick att ge honom den stimulans som en stor, kuperad och gräsfylld sommarhage kan erbjuda, men i leriga vintehagar… Jag måste verkligen prioritera min tid bättre än jag gjort på sistone!

torsdag 18 december 2008

Napoleon berättar...

Napoleon här på gården läste Hunden och kattens dagbok på Ann-Louise blogg. Han log lite åt skämten först, särskilt beskrivningen av hunden tyckte han var på pricken. Sedan kände han att det var läge att ge sina inburade vänner där ute inspiration att kämpa vidare genom att beskriva hur livet kan vara om man är lyckligt lottad eller smart nog att kunna bryta sig loss och skaffa eget. Här kommer hans berättelse:


De förra ägarna hade redan flyttat ut, så när jag redan på visningen bestämde mig för gården så kunde jag flytta in på en gång. En av de avgörande faktorerna var jakträtten på min mark med både möjligheter till småviltsjakt (läs gnagare) och fågel. Det är en trevlig liten gård med två bostäder. I den ena bostaden så finns även rum för min servicepersonal och ett av mina husdjur, hunden Hannibal. I det andra huset så har jag ett av mina favoritsovrum som min inredare dekorerat med rustika läderdetaljer och som följer det hästtema som finns i hela detta hus. Jag har till och med kostat på mig att inreda med levande hästar. Detta kan rekommenderas då de förutom att skapa en trevlig atmosfär bidrar till uppvärmningen. Ordentlig uppvärming är nämligen något jag värderar högt, särskilt i sovrumen.

På fritiden gosar jag gärna med min hund Hannibal som är väldigt trevlig när han är lite trött. Rasta honom får däremot min servicepersonal göra. Det tog ett tag att träna upp min personal men nu kan de både öppna dörren för mig på min signal, servera mig mina måltider när jag så önskar och som sagt sköta mina husdjur, så jag behåller dem tillsvidare...

Ja det här var en liten rapport från MIN gård Stora Kilsjön. Nu ska jag vila lite. Gäääsp!


PS. Jag vet att min personal har egenheten att låtsas som att det är de som är herrar här på gården men eftersom det gör dem lyckliga så låter jag dem hållas. DS.

onsdag 10 december 2008

Att vara klickerträningsrepresentant

Som en spinoff på mitt inlägg om att träna långa tyglar med klickerträning så har jag en fundering. Tyvärr blir man lätt sedd som en representant för sin inriktning om man rör sig lite utanför det traditionella. Om man klickertränar och t.ex. visar en dålig galoppkvalitet så drar tyvärr många slutsatsen att "hästar som klickertränas av nödvändighet blir sådana" eller om man är ryttare inom någon peifer ridinriktning så tolkar många hästens dåliga muskling på inriktningen och inte på att just den här ryttaren motionerar och tränar alldeles för sällan.

Den frågan jag ställer mig är hur stor hänsyn man egentligen bör ta över sitt "representantskap" . Jag håller t.ex. mina hästar gärna borta från offentligeheten till dess att vi är ganska klara med det vi för tillfället tränar på. Att komma för oförberedd på en träning är väldigt obekvämt för mig. Personlig prestige spelar säkert in ;-) men även vetskapen om att inte bara jag utan även mina träningsmetoder kommer att bli bedömda.

Ni kloka läsare av min blogg (eller var det kanske en självmotsägelse...), kom gärna med synpunkter! Jag behöver nya infallsvinklar på detta.

Klickerhästar

Jag har dåligt med nytagna bilder på gårdens hästar men jag hittade några gamla foton i datorn.


söndag 7 december 2008

Låg förstärkningsfrekvens och vuxna ponnybarn

Min absoluta favoritcowgirl Maria har vid flera tillfällen bloggat om hur kopplingen mellan träningsmetod och förhållningssätt gentemot de tvåbenta eleverna inte alltid går hand i hand. Ett exempel på detta skulle kunna vara att ge massor av instruktioner på en och samma gång till en djurägare som ska lära sig att bara fokusera på ett kriterie i taget.

Personligen fick jag mig själv verkligen en näsbränna på den fronten när jag i helgen var på besök hos en kund och tillika god vän i Växjö för att hålla några lektioner. Vi filade på ett av de moment som hon bett om hjälp med och med vetskapen om att vi inte ses igen på över en månad så måste jag ha blivit lite överambitiös ;-) Plötsligt utbrast hon, likt ponnybarnen hemma på ridskolan, ”nej nu vill jag göra något roligare!”. Innan jag visste ordet av for hon och hästen iväg i galopp mot ett litet uppställt hinder som stod i ridhuset – Snacka om att belöna sig själv. Men när tiden mellan förstärkningarna från coachen tar alldeles för lång tid så har man väl inget annat val än att ta saken i egna händer. Nåväl, jag provade faktiskt sedan att använda hindret lite mer aktivt som förstärkning genom att vid lämpliga tillfällen ge grönt ljus till att få ta ett litet skutt. Självklart hade det dock varit ännu mer värt om jag hade lyckats bryta ner momentet vi tränade på i ännu mindre delmål. Tillfredsställelsen i att lyckas är nog trots allt den bästa förstärkningen för ryttaren. Det kanske är en kurs i TAGteach som borde stå överst på min lista till tomten i år…

onsdag 3 december 2008

Ellens fortsättningskurs

Då var vår sista helgkurs för året avklarad och för mig återstår ”bara” det administrativa efterarbetet. Det var en förhållandevis liten skara deltagare denna gång som hade samlats på Johannesberg i Gottröra för att träna sig själva i att träna sina hästar med hjälp av positiv förstärkning. Att arrangera kurs i ”sjukfrånvaromånaden” november är en högst osäker aktivitet visade det sig då flera av deltagarna var tvungna att lämna återbud i sista stund. Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju och även om jag föredragit att få träffa alla trevliga människor som skulle ha varit där (hoppas att ni har kryat på er!), så fanns det även fördelar med en liten grupp. Alla deltagare, oavsett om de hade med häst eller ej, blev ordentligt involverade i träningen och de få hästarna på plats kunde få två pass om dagen i stället för ett enda. Att gruppen var liten och väldigt ”självgående” i kombination med att Cattis på Johannesberg stod för all matlagning gjorde att även jag kunde hinna se det mesta av kursen. Ellen Ofstad är en av de tränare som influerat min egen hästträning allra mest, så det var lite som att komma hem att se henne in action igen. De senaste åren har jag dock kommit i kontakt med flera olika klickerträningsinriktningar som påverkat det jag gör med mina djur, så en liten självreflexion var därför också på sin plats. Det är bra att ibland få anledning att stanna upp och fundera över vilka metodval man själv har gjort och påminna sig om varför.

lördag 22 november 2008

Arbete på lång tygel och klickerträning forts.

En god vän gjorde mig uppmärksam på ett problem som hon noterat. Nämligen klickerhästar som arbetas på långa tyglar i något som liknar samlad galopp utan att de är tillräckligt starka för att utföra detta på ett korrekt sätt. Piet Bakkers metod att introducera galoppen är att vänta till dess att hästen genom successivt ökad samling, en dag självmant erbjuder den samlade galoppen. Detta är en god indikation på att hästen verkligen är redo. Om man har det kraftfulla verktyget klickerträning till sin hjälp att lära in nya saker, så är det ganska lätt att i stället shejpa fram galoppen. Risken är bara att man då inte riktigt tagit hänsyn till hästens fysiska förutsättningar utan börjar med detta för tidigt i hästens utbildning. I stället för verklig samling som hjälper hästen att bygga upp sin kropp får vi något som snarare verkar menligt på pållens utveckling mot en ändamålsenligt musklad ridhäst.

Jag erinrar mig de egna erfarenheter som jag har på området, nämligen vår häst Julius uppgång och fall som långa-tygel-häst. Utan att skryta så lyckades vi till en början väldigt bra att hjälpa honom att utveckla en trevlig samling. Vi kombinerade nämligen vår klickerträning med Piets metod att vänta in hästens egna initiativ till att samla sig in i galoppen. Först när Julius själv tydligt visade att han var redo började vi att klicka galoppfattningar. Vi var också noga med att övergångarna var mjuka och vi belönade bara galoppsteg där hästen fortfarande hade så mycket frammåtdrift att han orkade behålla en god överlinje. Några sena kvällar på vår lilla ridbana fick vi uppleva hur nära den samlade galoppen ligger piaffen och passagen och han erbjöd embryon till alla de vackra rörelser som vi hoppades på inför framtiden.

Tyvärr tog sagan slut efter en räcka av händelser som jag inte ska gå in på här (problemen var dock inte träningsrelaterade) och vi stod med en konvalesent med tappade muskler. När vi så smått började sätta igång honom igen så märkte vi hur hans vilja var större än förmågan. Han försökte tappert att bjuda oss galoppen som blivit lite av hans favoritrörelse efter all tidigare förstärkning. Trots att vi lät bli att förstärka detta så fortsatte hans försök och all hans misslyckade samling började att visa sig genom en mer synlig underhals och fortsatt obefintliga ryggmuskler. Jag valde nu att släppa alla andra övningar och allt vi gjorde gick ut på att förstärka ”lång och låg” under en period. Vi är ännu inte framme där vi en gång var men jag har goda förhoppningar om att lyckats med den föresatsen. Min poäng är att det gäller att vara extra observant på hästens form och fysiska förmåga när man har ett sätt att så lätt få hästen att mekaniskt utföra de rörelser man vill. Den tråkiga fördomen om att klickerträning bara skapar ”cirkuskonster” (ett skällsord inom dressyren) är något jag hoppas att vi alla som klickertränar hjälps åt att motarbeta. Det är viktigt att verkligen låta utvecklingen av hästens kropp få ta tid.

Arbete på lång tygel och klickerträning

Det är spännande med kurshelger, man får nästan alltid oväntade saker med sig hem i bagaget att fundera över. Piet Bakkers kurser förrra veckan var inget undantag. Självklart var det roligt att se alla framsteg som hans gamla elever hade gjort sedan senaste kursen. Det var också kul med några nya ambitiösa ekipage att stifta bekantskap med. För mig personligen var nog ridpasset mest intressant eftersom jag sett ganska mycket av Piets undervisning i långa tyglar de senaste åren men ridning blir det desto mindre av. Piet är verkligen en mästare i ”less is more” när det kommer till ridning.

Vad var det som var oväntat då? Jo, ett par diskussioner om klickerträning (!) vid middagen på lördagskvällen. Till skillnad från när Ellen ”klicker” Ofstad är hos oss så är klickerträning nämligen fortfarande ett ganska exotiskt inslag på Piets kurser. Diskussionen som uppstod kring huruvida jag som klickertränare borde kunna träna för någon som inte låter mig träna på det sättet under lektionerna, kanske jag återkommer till någon annan gång. I stället var det en tänkvärd kommentar om hästens form som jag vill återge…

Fortsättning följer strax!

torsdag 20 november 2008

Tillbaka!

Nu trycker jag på ”play” igen och återupptar bloggen. Sedan sist har jag bl.a hunnit med att läsa en ny universitetskurs, varit sjuk samt nu senast haft fullmatade dagar i samband med att Piet Bakker var på besök och höll kurser hos oss. Bilder från den välbesökta helgkursen finns bl.a. på Ann-Louise blogg.

Smolket i glädjebägaren är däremot att min hund Hannibal och jag missade sista träffen på klickertränarutbildningen som vi gått i år. Visserligen är ju denna blogg främst tänkt att handla om mina klickerhästar men som en hälsning till våra trevliga kurskamrater som vi nu inte fick träffa igen, så kommer här en bild på en klickerhund.
(Telefonapport från teoriläxan testas här)


tisdag 7 oktober 2008

Regler och undantag

Undantagen bekräftar inte alltid regeln. Ibland blir undantagen så många att regeln helt enkelt upphör att existera. Detta verkar vara fallet med min intention om att vara ledig och vika oktober månad enbart till egna studier. Ja kanske inte uteslutande studier, självklart ska djuren på gården ha sin träning och omvårdnad som vanligt och jag vill också fullfölja de så kallade ”träningspaket” som jag redan påbörjat under hösten men sedan är det enbart studier som gäller… Ja och sedan är det ju min favoritkund som flyttat till Småland som jag lovat att åka ner till en gång i månaden men sedan är det enbart studier… Okej, de påbörjade träningspaketen är ovanligt många just nu och dessutom vill man ju inte tacka nej till de förfrågningar som gäller att få hjälp inför Piets kurs här i november, men sedan… Aha, så detta är enda månaden som jag, utan att behöva åka utanför nordens gränser, kan åka och titta på tränaren som vi fått önskemål om att arrangera kurs med i vår. Sedan är det ju läxan på tränarutbildningen, födelsedagsbarnet i familjen, de ekonomiska uppgifterna som ska lämnas in samt förberedelserna inför den extra insatta kursen med Ellen…

Ja, ni ser! Kanske kan jag i alla fall rationalisera bort bloggen ett tag. Så vi hörs i november eller möjligtvis efter att jag blivit bättre på att sätta gränser :-)

torsdag 2 oktober 2008

Natträning

Det blev ingen rapport om den gångna helgens kurs idag heller. Utmärkta redogörelser kan istället läsas på bloggar tillhörande Canis-instruktörerna Ann-Louise Ryrvik och Maria Yttermyr samt Malin som går hundskolans tränarubildning. Inte oväntat håller jag med om det mesta som de skriver – Jag har antagligen helt enkelt blivit rejält Canis-indoktrinerad under de senaste två åren ;-)

Eftersom det blivit väldigt lite träning av egna hästar på sistone prioriterade jag ett nattpass på ridbanan istället för det tänkta bloggandet. Kul att se att Silvano var med så på noterna. Till skillnad från när man tränar Julius så får man nämligen ibland antränga sig rejält för att Silvano ska bli så där riktigt taggad i träningen. Att galoppfattningarna just nu är av modellen katapult köper jag gärna, i alla fall för tillfället, eftersom han gör dem med glädje och utan större övertalning. När turen kom till Julius så kunde jag bara konstatera att han var lika pigg och träningssugen som vanligt. Han tar till och med i lite mer än vad han egentligen har styrka att klara av och försöken till samling innebär istället att överlinjen tappas. Jag ska helt enkelt göra ett nytt försök att skicka ut honom med husse regelbundet på skogsprommenader och klättring. Ingen av dem har ont av att utnyttja naturens eget gym lite oftare ;-)

Nu hög tid att sova!

tisdag 30 september 2008

Ännu en helgkurs är avklarad

Helgens kurs är förbi och jag stjäl mig en liten vilopaus även om jag vet att jag verkligen borde rivstarta med nästa projekt. De flesta deltagarna verkade mycket nöjda och även Ellen var rejält inspirerad efter kursen och ville gärna ha en fortsättning med samma gäng. Ett trevligt facit får man väl lov att säga. Lite synd bara att jag själv tog med mig förra veckans uppskruvade tempo och inte riktigt kunde ge mig ro att sitta ner och prata med alla trevliga människor som var på plats. Jag kände mig mest som en duracellkanin som med ett fånigt leende på läpparna och en överdrivet käck attityd for runt och pysslade på anläggningen ;-) Nåväl, nästa gång ska jag verkligen försöka vara mer avslappnad och ta mig tid.

Nu är det hög tid att jobba igen men jag ska försöka återkomma längre fram med lite mer tankar om själva kursinnehållet.

onsdag 24 september 2008

Stress!

Hästarna står otränade i hagen, hunden klagar över att promenaderna blivit kortare på sistone och det knastar när man går på golvet eftersom dammsugaren och den övriga städutrustingen fått semester. Jag vet att jag har ett 24-timmarsdygn som alla andra men just nu känns det som om någon varit här och stulit timmar. Hur småbarnsföräldrar lyckas få tiden att räcka till är för mig som barnlös ett fullständigt mysterium! Kanske borde jag strukturera mitt arbete bättre eller så borde jag helt enkelt bli skickligare på att ”hålla många bollar i luften” som det så fint heter på platsannonssvenska. En bidragande orsak till att det blir lite för mycket ibland är väl antagligen att jag inte är så bra på att säga nej till intressanta projekt som jag egentligen inte har tid med ;-) Undrar om det finns ett namn på denna att-inte-kunna-säga-nej-åkomma?… Nåväl, nu närmast på programmet står en fullmatad kurshelg med Ellen Ofstad och i början av nästa vecka har jag förutom mina lektioner en viktig deadline. Efter det är det dock verkligen kvalitetstid med min två- och fyrbenta familj som gäller och vem vet, det kanske även kan bli ett blogginlägg med ett riktigt innehåll.

tisdag 9 september 2008

Mer hästlastning

En av mina absoluta favoritbloggare, Ann-Louise, skrev ”Jag tycker att det är bra att du sticker ut hakan och provocerar lite” som kommentar till ett blogginlägg om lastning som jag skrev i somras. Inspirerad av detta har jag bestämt mig för att inleda hösten med att vädra fler av mina åsikter här på bloggen. Jag kanske dock inte blir så provokativ med just detta inlägg utan vill snarare berätta om något som provocerat mig. Här kommer en fortsättning på mitt uttalande om att hästar faktiskt kan tycka om och frivilligt gå in i en trailer.

I Tidningen Ridsport så fanns det en insändare förra sommaren om en, enligt skribenten, otrevlig lastningsmetod som förekommit vid en av landets hästkliniker. Chefsveterinären fick möjlighet att bemöta kritiken och svarade bl.a. med orden ”För att få en häst att gå in i en transport behövs tryck eller att hästen blir ”tvingad”. ”. Jag har full förståelse att det förekommer situationer då tvång behöver användas i samband med att hästar akut måste transporteras till och från veterinären - Det är inte det som jag reagerade på. (Jag skulle dock önska att det kunde finnas ”en Annika” på plats som kunde hjälpa till att utföra denna akutinsats istället för att sopkvastar plockas fram som i det aktuella fallet. Dessa hör absolut inte ihop med hästhantering över huvudtaget!). Nej vad som jag framför allt reagerade på i chefsveterinärens formulering var denna mästrande attityd att hästlastning med nödvändighet måste innehålla element av tryck. Till hans försvar måste jag i och för sig nämna att han faktiskt skriver att det i vissa fall kan handla om väldigt små mängder tryck som ”ägarens kroppsspråk”. Han har dock helt missat att det även går att träna hästar med hjälp av positiv förstärkning…

Jag vet inte vad ni säger, men jag upplever inte att min häst på följande lilla filmsnutt upplever något som helst tvång när han i frihet följer med mig in i trailern. Tilläggas bör att jag absolut inte är någon ovanligt duktig hästtränare. Konfliktfri lastning går att lära sig och är dessutom roligt att träna på!

Gårdens nya härskare

Myggor, myggor och åter myggor. Till och med inne på Konsum kunde man bli myggbiten häromdagen. Jag får erkänna mig besegrad och konstatera att det inte längre är jag som bestämmer när mina hästar ska tränas. De flygande blodsugarna har invaderat trakten så till den milda grad att vi tvingats lägga om schemat helt för alla utomhusaktiviteter här på gården. I kväll var det dock inte så dumt att träningen senarelades några timmar eftersom min sambo hade hunnit hem och kunde vara med. Det har blivit lite för få tillfällen av gemensam hästträning på sistone. I morgon har jag däremot inte möjlighet att vänta till att solen gått ner och myggorna gått och lagt sig (eller vad nu myggor gör på natten). Jag får väl helt enkelt anamma Marias uppmaning om störningsträning, spraya på ordentligt med insektsmedel på hästarna och testa om min hjälpgivning är så välintränad att den överskuggar de surrande irritationsmomenten i luften.

torsdag 28 augusti 2008

Ögonblicksbilder

Jag måste önska mig en ordentlig kamera av tomten i år. De halvsuddiga bilderna som jag tar med min mobil gör inte riktigt rättvisa åt de scener som utspelas här på gården.

Efter en jobbig dag med alldeles för mycket telefonerande och e-postande för min smak så gick jag ut för att släppa ut mina hästar i trädgården en stund (ett bekvämt sätt att klippa gräsmattan på ;-). Jag längtade redan tillbaka till måndagens och tisdagens träff på Canisutbildningen då jag och min hund Hannibal fått befinna oss i en härlig ”träningsbubbla” långt bort från alla administrativa måsten. Med tankarna fortfarande ockuperade av fakturor och kundhanteringsrutiner öppnade jag till de ystra hästarna som gjorde ett ärevarv på gårdsplanen innan de slog sig till ro för att beta. Det var då den dök upp - Bilden som jag hade velat föreviga. Min fyrbenta familj i fullständig harmoni! Tre hästar, en hund och en katt som lugnt spankulerade i trädgården tillsammans och påminde mig om hur lyckligt lottad jag är som får leva detta liv i djurens närhet.

fredag 15 augusti 2008

Om konsten att följa sina egna råd

Varför struntar man själv att tillämpa de råd som man så självklart ger till andra?! Ta belöningskvalitet till exempel. Tänk så fascinerande det är att se hur inlärningen hos en hund som slentrianmässigt belönats med torra frolic helt plötsligt accelererar när matte börjar variera belöningen med att till exempel fiska fram smaskig kattmat ur fickan. Trots att jag upplevt denna oerhörda kvalitetsökning i samband med djurträning ett antal gånger så står jag ofta själv av ren lathet och ger mina hästar foderpellets som enda belöning. Hur smart är det på en skala…

En av de tidiga saker som jag klickertränade med min häst Silvano var att apportera koner. Tyvärr hade jag fortfarande tämligen bristande timing när jag började med denna träning och dessutom så kriterieplanerade jag inte så noga så vi kom inte så särskilt långt i träningen. T.ex. så överlämnade han konen till mig endast om jag fanns i närheten. Han joggade gladeligen ut till konen, tog upp den i munnen men om avståndet var för långt till mig så blev han helt enkelt stående med konen dinglande i munnen. Även om jag tröttnade och slutade med apporteringsträningen ganska snabbt till förmån för i ridningen mer användbara beteenden, så fick jag en liten rest av träningen kvar. Jag hade nämligen skapat en häst med en lätt ”konlyftar-mani”. När jag för en tid sedan lyckats glömma bort min hästs lilla egenhet och försökte styra honom runt samma bana av koner som jag passet innan använt till min sambos häst så fattade jag ett beslut - Det var hög tid att träna bort allt detta okontrollerade konlyftande! Min plan var att snygga till beteendet lite och sedan sätta det på röstkommando för att på så sätt bli av med allt spontant bärande av koner. Jag skred till verket helt övertygad om att jag nu blivit en så mycket bättre tränare att detta skulle bli lätt som en plätt. Ack vad jag bedrog mig. Det väl befästa beteendet hade funnit sin form och shejpades inte om i första taget; I alla fall inte av mig. Härom kvällen kom dock äntligen genombrottet. På väg till ridbanan så passerade jag nämligen under våra äppelträd och fick med mig lite fallfrukt i fickan. Det från min sida oreflekterade bytet från pellets till saftiga äpplen gjorde hela skillnaden! Träningsintresset ökade markant och i ett huj hade vi börjat avancera i kriterieplanen. Tänk om man följde sina egna råd, eller i detta fallet kanske snarast hundskolan Canis råd, redan från början. Så mycket lättare det skulle bli då ;-)

torsdag 14 augusti 2008

Försummad blogg

Jahaja, det där med att blogga visade sig inte vara så lätt. Vem vill läsa om tråkiga vardagsbestyr som städning, tvättning och mockning? Att skriva om försummad djurträning till följd av pågående gårdsrenovering är väl inte heller så upplyftande i en djurträningsblogg? När jag sedan väl gör något mer intressant så tenderar jag att uppslukas av det i så hög grad att jag glömmer både tid och rum (och bloggen). Det är alltså vid de tillfällen då jag verkligen har något spännande att skriva som jag helt glömmer bort att göra det.

Så vad har då hänt sedan sist?

  • Silvano har blivit ridhäst igen! Att kalla mig själv för ryttare efter vår nypremiär som ekipage på ridbanan känns däremot inte helt verklighetstroget. Jag kände mig mest som en j-vligt obekväm ryggsäck för Silvano att släpa omkring på. Nåja, lite Pilates eller annan smidighetsträning för matte och några kilo lättare häst så kanske det blir något av oss också…

  • Jag har haft en hel del riktigt roliga lektioner. Det är så tillfredställande att få coacha andra till utveckling! Att det dessutom är fruktansvärt lärorikt att undervisa är självklart också ett plus.

  • Dessutom har jag: Påbörjat en spännande beteendestudie, halkat efter med min administration, tagit några för OHR strategiska beslut, skyfflat ut massor av gammalt mögligt hö från höskullen, haft några dagar av nackont och spänningshuvudvärk, misslyckats med att köpa en telefon, lyckats låna massor av spännande böcker, vaccinerat min hund samt en massa annat som kanske eller kanske inte är värt att nämnas.

måndag 28 juli 2008

Ett litet förtydligande från senast

Å, så pekpinneaktig och förmäten man kan låta☺. Avsikten med mitt förra blogginlägg var inte att försöka skriva någon på näsan om hur man ska tänka kring lastning av häst. Jag menade bara att det är tråkigt att lastning har blivit ett sådant stressmoment för många. Inte minst då det kan bli en så stor prestigesak när omgivningen låter påskina att man inte är en tillräckligt ”bra ledare” om man inte lyckas få in hästen i släpet på första försöket...

fredag 25 juli 2008

Olika mål med att lastträna

Jag pratade i morse med en hästägare och vän som berättade om framstegen i lastningsträningen av sin häst. Det var visserligen inte så att hästen inte gick att få på en hästtransport tidigare, men till skillnad från förut hade det lilla stoet nu börjat gå på transporten helt utan motstånd och stress. Efter att matte hade skyndat långsamt i träningen och lyckats sätta förnuftiga kriterier var hästen nu tillsynes helt lugn och tillfreds med situationen. Härligt att få börja dagen med att höra om så positiv utveckling! Ett smolk i glädjebägaren för hästägaren var dock att personer i hennes omgivning inte riktigt förstod varför hon höll på och jamsade så och lade tid på lastningsträning med en häst som faktiskt redan var lastningsbar. ”Var bara tillräckligt bestämd mot hästen så går den på” är en inte helt ovanlig kommentar i de här sammanhangen… Jodå, visst är det en fördel om man är tydlig i sina signaler och inte gör hästen tveksam inför lastningen genom att vara tveksam och osäker själv, men ”hästen ska in till varje pris - attityden” har i alla fall jag väldigt svårt för. Lastning är verkligen en situation som belyser hur olika synen på hästträning kan vara mellan olika hästmänniskor. Personligen tränar jag inte mina hästar med målet att de ska bli lätta att lasta. Jag lastningstränar för att de verkligen ska tycka om att gå in i en hästtransport!

fredag 18 juli 2008

Rapport om Julius hälsa

Trots att jag ännu inte lyckats producera så många blogginlägg så finns det tydligen de som följer det som skrivs här -Surrealistiskt ;-) Beviset på detta fick jag häromdagen när en bekant till mig ringde och frågade hur det gått med hästen Julius egentligen. Jag hade ju inte skrivit i bloggen vad som hände efter problemen vid mitt första ridbanepass.



Här kommer en rapport i kortform:

  1. Förvärrade mystiska symptom - Ordentligt vinglig häst som var ovillig att lyfta hovarna (kände antagligen att han höll på att tappa balansen.)
  2. Trevlig och engagerad veterinär spenderade en halv eftermiddag hos oss på att försöka ställa diagnos. Inte heller hon hittade annat än diffusa, troligen neurologiska, symptom.

  3. Inte heller proverna som togs gav någon information om vad som var fel. Däremot kunde många eventuella obehagliga orsaker nu uteslutas.

  4. Jag förberedde mig på att åka in till hästkliniken för ytterligare prover och undersökningar då Julius helt plötsligt blev mycket bättre. Efter ytterligare ett par dagar var han helt symptomfri.

Jag är nu försiktigt optimistisk men helt säker känner jag mig förståss inte då vi faktiskt inte vet vad felet var...

fredag 4 juli 2008

Alla måste inte klickerträna

Oj då, det är tydligen läge att redigera min hemsida. Om man hittar sidan via en av de nyutlagda klickerträningslänkarna så får man nu kanske intrycket av att jag bara lär ut klickerträning, vilket inte alls stämmer. Det är faktiskt inte alls så länge sedan som jag först kände mig mogen att själv lära ut metoden. Det är en sak att själv tillämpa ett träningssätt och något helt annat att lära ut det på ett bra sätt. Det jag framför allt gör och tycker är viktigt, är att försöka förmedla kunskap om inlärningsteori i allmänhet till hästägare. Oavsett vilken träningsmetod man själv väljer, så anser jag att förståelse för teorin bakom metoden drastiskt minskar risken för konflikt mellan häst och människa.

Världen är inte svart-vit i mina ögon. Alla måste inte klickerträna. Eftersom vi bl.a. har ett ridsystem som bygger på negativ förstärkning så kommer det att dröja lääänge innan träning med främst positiv förstärkning fått samma genomslag som bland hundägarna. Detta är också den främsta anledningen till att jag ofta tipsar om hästtränaren och etologen Andrew McLean som inte alls är klickertränare, utan vars träningssystem till största delen bygger på väl genomtänkt negativ förstärkning. Som jag ser det så är det t.ex. bättre att använda tryck och eftergift på ett medvetet sätt så att hästen ges lagom mycket tryck och bra eftergifter i rätt ögonblick, än att omedvetet använda negativ förstärkning med kanske slumpmässiga och ibland helt uteblivna eftergifter som följd. Sedan skadar det ju inte att motivera sin häst ytterligare genom att även lägga till en morot (i bildlig bemärkelse) då och då...

onsdag 2 juli 2008

Första passet på ridbanan

Efter lång väntan fick jag igår äntligen möjlighet att använda den nya ridbanan. Läget känns mycket bättre än på vår förra lilla ridplätt. Just nu är är underlaget fortfarande lite för tungt men när väl materialet hunnit sätta sig lite mer så kommer jag med största sannolikhet att vara mer än nöjd med banan!

Hur gick själva hästträningen då? Ömsom vin, ömsom vatten, skulle man väl kunna säga. Vilan på betet hade tydligen gjort Silvanos kropp gott. Hästen som brukar stelna till om man bara hoppar över ett par dagars träning, kändes riktig mjuk och fin. Jag arbetade honom lös på banan och klickade för spontana travigångsättningar. Traven fungerade nästan lika bra i båda varven, vilket verkligen inte hör till vanligheterna! Sedan var det min sambos häst Julius tur. Detta var inte en lika trevlig upplevelse. Han rörde sig knackigt, var ovillig att göra igångsättningar och hade problem med vänsterböjningen, dessutom verkade han ömfotad och allmänt vinglig. Något står helt klart inte rätt till, frågan är bara vad?! Ingen värme i ben eller hovar och ingen temp, så jag avvaktar till dess att jag tittat på honom i dag igen.

tisdag 1 juli 2008

Dags att träna häst

Ny månad, ny blogg men också ny ridbana! Min lust att skriva det första ordentliga blogginlägget får ge vika för möjligheten att komma igång med hästarnas träning igen. Jag återkommer med rapporter om vad som händer på ridbanan.

Första blogginlägget

Då var det även dags för mig att inta bloggosfären. Behövs det verkligen ännu en blog kanske du undrar?! Tyvärr vet jag ännu inte svaret på den frågan. Det är något som tiden får utvisa. Kanske spelar det inte så stor roll eftersom jag nog framför allt skriver här för min egen skull. Om det dessutom finns någon därute som vill läsa och kanske få lite inspiration så ser jag det mer som en bonus.

Min önskan är att hela tiden utvecklas och lära mig mer. Jag riskerar därför så klart att uttrycka saker som jag kanske redan imorgon har omvärderat. Blotta tanken på att formulera egna åsikter ger mig rysningar. De texter som jag är mer van vid att skriva, dvs. tämligen väl bakgrundsundersökt fakta samt reklamtexter är sådant som inte har samma risk att komma tillbaka och bita mig i svansen en vacker dag... Mitt bloggande kan alltså ses som en nyttig övning i att släppa prestigen en aning. Så välkommen till en notoriskt offentlighetsskygg kvinnas självterapi!