måndag 28 juli 2008

Ett litet förtydligande från senast

Å, så pekpinneaktig och förmäten man kan låta☺. Avsikten med mitt förra blogginlägg var inte att försöka skriva någon på näsan om hur man ska tänka kring lastning av häst. Jag menade bara att det är tråkigt att lastning har blivit ett sådant stressmoment för många. Inte minst då det kan bli en så stor prestigesak när omgivningen låter påskina att man inte är en tillräckligt ”bra ledare” om man inte lyckas få in hästen i släpet på första försöket...

fredag 25 juli 2008

Olika mål med att lastträna

Jag pratade i morse med en hästägare och vän som berättade om framstegen i lastningsträningen av sin häst. Det var visserligen inte så att hästen inte gick att få på en hästtransport tidigare, men till skillnad från förut hade det lilla stoet nu börjat gå på transporten helt utan motstånd och stress. Efter att matte hade skyndat långsamt i träningen och lyckats sätta förnuftiga kriterier var hästen nu tillsynes helt lugn och tillfreds med situationen. Härligt att få börja dagen med att höra om så positiv utveckling! Ett smolk i glädjebägaren för hästägaren var dock att personer i hennes omgivning inte riktigt förstod varför hon höll på och jamsade så och lade tid på lastningsträning med en häst som faktiskt redan var lastningsbar. ”Var bara tillräckligt bestämd mot hästen så går den på” är en inte helt ovanlig kommentar i de här sammanhangen… Jodå, visst är det en fördel om man är tydlig i sina signaler och inte gör hästen tveksam inför lastningen genom att vara tveksam och osäker själv, men ”hästen ska in till varje pris - attityden” har i alla fall jag väldigt svårt för. Lastning är verkligen en situation som belyser hur olika synen på hästträning kan vara mellan olika hästmänniskor. Personligen tränar jag inte mina hästar med målet att de ska bli lätta att lasta. Jag lastningstränar för att de verkligen ska tycka om att gå in i en hästtransport!

fredag 18 juli 2008

Rapport om Julius hälsa

Trots att jag ännu inte lyckats producera så många blogginlägg så finns det tydligen de som följer det som skrivs här -Surrealistiskt ;-) Beviset på detta fick jag häromdagen när en bekant till mig ringde och frågade hur det gått med hästen Julius egentligen. Jag hade ju inte skrivit i bloggen vad som hände efter problemen vid mitt första ridbanepass.



Här kommer en rapport i kortform:

  1. Förvärrade mystiska symptom - Ordentligt vinglig häst som var ovillig att lyfta hovarna (kände antagligen att han höll på att tappa balansen.)
  2. Trevlig och engagerad veterinär spenderade en halv eftermiddag hos oss på att försöka ställa diagnos. Inte heller hon hittade annat än diffusa, troligen neurologiska, symptom.

  3. Inte heller proverna som togs gav någon information om vad som var fel. Däremot kunde många eventuella obehagliga orsaker nu uteslutas.

  4. Jag förberedde mig på att åka in till hästkliniken för ytterligare prover och undersökningar då Julius helt plötsligt blev mycket bättre. Efter ytterligare ett par dagar var han helt symptomfri.

Jag är nu försiktigt optimistisk men helt säker känner jag mig förståss inte då vi faktiskt inte vet vad felet var...

fredag 4 juli 2008

Alla måste inte klickerträna

Oj då, det är tydligen läge att redigera min hemsida. Om man hittar sidan via en av de nyutlagda klickerträningslänkarna så får man nu kanske intrycket av att jag bara lär ut klickerträning, vilket inte alls stämmer. Det är faktiskt inte alls så länge sedan som jag först kände mig mogen att själv lära ut metoden. Det är en sak att själv tillämpa ett träningssätt och något helt annat att lära ut det på ett bra sätt. Det jag framför allt gör och tycker är viktigt, är att försöka förmedla kunskap om inlärningsteori i allmänhet till hästägare. Oavsett vilken träningsmetod man själv väljer, så anser jag att förståelse för teorin bakom metoden drastiskt minskar risken för konflikt mellan häst och människa.

Världen är inte svart-vit i mina ögon. Alla måste inte klickerträna. Eftersom vi bl.a. har ett ridsystem som bygger på negativ förstärkning så kommer det att dröja lääänge innan träning med främst positiv förstärkning fått samma genomslag som bland hundägarna. Detta är också den främsta anledningen till att jag ofta tipsar om hästtränaren och etologen Andrew McLean som inte alls är klickertränare, utan vars träningssystem till största delen bygger på väl genomtänkt negativ förstärkning. Som jag ser det så är det t.ex. bättre att använda tryck och eftergift på ett medvetet sätt så att hästen ges lagom mycket tryck och bra eftergifter i rätt ögonblick, än att omedvetet använda negativ förstärkning med kanske slumpmässiga och ibland helt uteblivna eftergifter som följd. Sedan skadar det ju inte att motivera sin häst ytterligare genom att även lägga till en morot (i bildlig bemärkelse) då och då...

onsdag 2 juli 2008

Första passet på ridbanan

Efter lång väntan fick jag igår äntligen möjlighet att använda den nya ridbanan. Läget känns mycket bättre än på vår förra lilla ridplätt. Just nu är är underlaget fortfarande lite för tungt men när väl materialet hunnit sätta sig lite mer så kommer jag med största sannolikhet att vara mer än nöjd med banan!

Hur gick själva hästträningen då? Ömsom vin, ömsom vatten, skulle man väl kunna säga. Vilan på betet hade tydligen gjort Silvanos kropp gott. Hästen som brukar stelna till om man bara hoppar över ett par dagars träning, kändes riktig mjuk och fin. Jag arbetade honom lös på banan och klickade för spontana travigångsättningar. Traven fungerade nästan lika bra i båda varven, vilket verkligen inte hör till vanligheterna! Sedan var det min sambos häst Julius tur. Detta var inte en lika trevlig upplevelse. Han rörde sig knackigt, var ovillig att göra igångsättningar och hade problem med vänsterböjningen, dessutom verkade han ömfotad och allmänt vinglig. Något står helt klart inte rätt till, frågan är bara vad?! Ingen värme i ben eller hovar och ingen temp, så jag avvaktar till dess att jag tittat på honom i dag igen.

tisdag 1 juli 2008

Dags att träna häst

Ny månad, ny blogg men också ny ridbana! Min lust att skriva det första ordentliga blogginlägget får ge vika för möjligheten att komma igång med hästarnas träning igen. Jag återkommer med rapporter om vad som händer på ridbanan.

Första blogginlägget

Då var det även dags för mig att inta bloggosfären. Behövs det verkligen ännu en blog kanske du undrar?! Tyvärr vet jag ännu inte svaret på den frågan. Det är något som tiden får utvisa. Kanske spelar det inte så stor roll eftersom jag nog framför allt skriver här för min egen skull. Om det dessutom finns någon därute som vill läsa och kanske få lite inspiration så ser jag det mer som en bonus.

Min önskan är att hela tiden utvecklas och lära mig mer. Jag riskerar därför så klart att uttrycka saker som jag kanske redan imorgon har omvärderat. Blotta tanken på att formulera egna åsikter ger mig rysningar. De texter som jag är mer van vid att skriva, dvs. tämligen väl bakgrundsundersökt fakta samt reklamtexter är sådant som inte har samma risk att komma tillbaka och bita mig i svansen en vacker dag... Mitt bloggande kan alltså ses som en nyttig övning i att släppa prestigen en aning. Så välkommen till en notoriskt offentlighetsskygg kvinnas självterapi!