torsdag 25 december 2008

Dåligt samvete 2

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till datorn gå… Efter julstökandet så känns det skönt att äntligen kunna slå sig till ro och e-posta de julhälsningar som jag verkligen hade tänkt skicka INNAN jul.

Till min lilla läsarskara av den här bloggen vill jag också passa på att önska en riktigt god fortsättning på julen!


(Mindre bra kamera och en blixträdd ponny gjorde det inte helt lätt för husse att ta julaftonskort i stallet. De stora hästarna blev dessutom ännu suddigare på bild så de korten besparar jag er)

fredag 19 december 2008

Dåligt samvete

Eftersom min sambo jobbat ganska mycket och framförallt sent den senaste tiden så har träningen av hans häst vilat på mig. En uppgift som jag måste erkänna att jag inte utfört så bra. Det har blivit några korta ”slaskträningspass”, mest för motionens skull, efter att jag klarat av träningen för dagen med min egen illbatting Silvano. Igår bestämde jag dock att det var dags för bot och bättring och avsatte ordentligt med tid och fokus även för sambons pålle. Det var det roligaste jag gjort på länge! Han var sååå glad över uppmärksamheten och glömde helt bort mattes knasiga regel att endast frishejpa lösa hästar. Trots att han satt fast i långa tyglar så provade han att bjuda både det ena och det andra. Jag hade fullt sjå att övertala honom om att enkla öppnor efter långsidorna var fullt tillräckligt för stunden. Tillslut gick han riktigt bra i långa tyglar och jag valde att belöna med lite ”frihetsdressyr”. När vi hade tränat på en rad övningar som jag faktiskt hade glömt bort att han kunde, så tyckte jag att det var hög tid att gå in till kvällsfodringen i stallet. Vi hade redan efter passet i långa tyglar överskridit tiden som han brukar orka vara koncentrerad på träningen. Jag öppnade ridbaneinsläppet och ropade på honom men han bara stod kvar och tittade på mig. Det var ingen tvekan om att han ville leka ännu mera! Tala om att förspilla tiden när en så träningsvillig och go häst mest går och skrotar i hagen. Det vore skillnad om det gick att ge honom den stimulans som en stor, kuperad och gräsfylld sommarhage kan erbjuda, men i leriga vintehagar… Jag måste verkligen prioritera min tid bättre än jag gjort på sistone!

torsdag 18 december 2008

Napoleon berättar...

Napoleon här på gården läste Hunden och kattens dagbok på Ann-Louise blogg. Han log lite åt skämten först, särskilt beskrivningen av hunden tyckte han var på pricken. Sedan kände han att det var läge att ge sina inburade vänner där ute inspiration att kämpa vidare genom att beskriva hur livet kan vara om man är lyckligt lottad eller smart nog att kunna bryta sig loss och skaffa eget. Här kommer hans berättelse:


De förra ägarna hade redan flyttat ut, så när jag redan på visningen bestämde mig för gården så kunde jag flytta in på en gång. En av de avgörande faktorerna var jakträtten på min mark med både möjligheter till småviltsjakt (läs gnagare) och fågel. Det är en trevlig liten gård med två bostäder. I den ena bostaden så finns även rum för min servicepersonal och ett av mina husdjur, hunden Hannibal. I det andra huset så har jag ett av mina favoritsovrum som min inredare dekorerat med rustika läderdetaljer och som följer det hästtema som finns i hela detta hus. Jag har till och med kostat på mig att inreda med levande hästar. Detta kan rekommenderas då de förutom att skapa en trevlig atmosfär bidrar till uppvärmningen. Ordentlig uppvärming är nämligen något jag värderar högt, särskilt i sovrumen.

På fritiden gosar jag gärna med min hund Hannibal som är väldigt trevlig när han är lite trött. Rasta honom får däremot min servicepersonal göra. Det tog ett tag att träna upp min personal men nu kan de både öppna dörren för mig på min signal, servera mig mina måltider när jag så önskar och som sagt sköta mina husdjur, så jag behåller dem tillsvidare...

Ja det här var en liten rapport från MIN gård Stora Kilsjön. Nu ska jag vila lite. Gäääsp!


PS. Jag vet att min personal har egenheten att låtsas som att det är de som är herrar här på gården men eftersom det gör dem lyckliga så låter jag dem hållas. DS.

onsdag 10 december 2008

Att vara klickerträningsrepresentant

Som en spinoff på mitt inlägg om att träna långa tyglar med klickerträning så har jag en fundering. Tyvärr blir man lätt sedd som en representant för sin inriktning om man rör sig lite utanför det traditionella. Om man klickertränar och t.ex. visar en dålig galoppkvalitet så drar tyvärr många slutsatsen att "hästar som klickertränas av nödvändighet blir sådana" eller om man är ryttare inom någon peifer ridinriktning så tolkar många hästens dåliga muskling på inriktningen och inte på att just den här ryttaren motionerar och tränar alldeles för sällan.

Den frågan jag ställer mig är hur stor hänsyn man egentligen bör ta över sitt "representantskap" . Jag håller t.ex. mina hästar gärna borta från offentligeheten till dess att vi är ganska klara med det vi för tillfället tränar på. Att komma för oförberedd på en träning är väldigt obekvämt för mig. Personlig prestige spelar säkert in ;-) men även vetskapen om att inte bara jag utan även mina träningsmetoder kommer att bli bedömda.

Ni kloka läsare av min blogg (eller var det kanske en självmotsägelse...), kom gärna med synpunkter! Jag behöver nya infallsvinklar på detta.

Klickerhästar

Jag har dåligt med nytagna bilder på gårdens hästar men jag hittade några gamla foton i datorn.


söndag 7 december 2008

Låg förstärkningsfrekvens och vuxna ponnybarn

Min absoluta favoritcowgirl Maria har vid flera tillfällen bloggat om hur kopplingen mellan träningsmetod och förhållningssätt gentemot de tvåbenta eleverna inte alltid går hand i hand. Ett exempel på detta skulle kunna vara att ge massor av instruktioner på en och samma gång till en djurägare som ska lära sig att bara fokusera på ett kriterie i taget.

Personligen fick jag mig själv verkligen en näsbränna på den fronten när jag i helgen var på besök hos en kund och tillika god vän i Växjö för att hålla några lektioner. Vi filade på ett av de moment som hon bett om hjälp med och med vetskapen om att vi inte ses igen på över en månad så måste jag ha blivit lite överambitiös ;-) Plötsligt utbrast hon, likt ponnybarnen hemma på ridskolan, ”nej nu vill jag göra något roligare!”. Innan jag visste ordet av for hon och hästen iväg i galopp mot ett litet uppställt hinder som stod i ridhuset – Snacka om att belöna sig själv. Men när tiden mellan förstärkningarna från coachen tar alldeles för lång tid så har man väl inget annat val än att ta saken i egna händer. Nåväl, jag provade faktiskt sedan att använda hindret lite mer aktivt som förstärkning genom att vid lämpliga tillfällen ge grönt ljus till att få ta ett litet skutt. Självklart hade det dock varit ännu mer värt om jag hade lyckats bryta ner momentet vi tränade på i ännu mindre delmål. Tillfredsställelsen i att lyckas är nog trots allt den bästa förstärkningen för ryttaren. Det kanske är en kurs i TAGteach som borde stå överst på min lista till tomten i år…

onsdag 3 december 2008

Ellens fortsättningskurs

Då var vår sista helgkurs för året avklarad och för mig återstår ”bara” det administrativa efterarbetet. Det var en förhållandevis liten skara deltagare denna gång som hade samlats på Johannesberg i Gottröra för att träna sig själva i att träna sina hästar med hjälp av positiv förstärkning. Att arrangera kurs i ”sjukfrånvaromånaden” november är en högst osäker aktivitet visade det sig då flera av deltagarna var tvungna att lämna återbud i sista stund. Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju och även om jag föredragit att få träffa alla trevliga människor som skulle ha varit där (hoppas att ni har kryat på er!), så fanns det även fördelar med en liten grupp. Alla deltagare, oavsett om de hade med häst eller ej, blev ordentligt involverade i träningen och de få hästarna på plats kunde få två pass om dagen i stället för ett enda. Att gruppen var liten och väldigt ”självgående” i kombination med att Cattis på Johannesberg stod för all matlagning gjorde att även jag kunde hinna se det mesta av kursen. Ellen Ofstad är en av de tränare som influerat min egen hästträning allra mest, så det var lite som att komma hem att se henne in action igen. De senaste åren har jag dock kommit i kontakt med flera olika klickerträningsinriktningar som påverkat det jag gör med mina djur, så en liten självreflexion var därför också på sin plats. Det är bra att ibland få anledning att stanna upp och fundera över vilka metodval man själv har gjort och påminna sig om varför.