fredag 27 februari 2009

Less is more

Suzanne, som följde min ridutveckling och tränade mig med stort tålamod under flera år, är en av de som verkligen har lärt mig att uppskatta de små, små, detaljernas betydelse. Det var visserligen flera år sedan som vi gick skilda vägar men en del av hennes lektioner följer mig definitivt fortfarande. En av dem var insikten om hur otroligt många onödiga saker som kroppen pysslar med när man sitter på hästryggen. I stället för att vara en bekväm ryggsäck som möjliggör för hästen att röra sig så obehindrat som möjligt med ryttare på ryggen, så sätter viljan att påverka hästen korrekt så lätt krokben för oss. Omedvetna spänningar av olika slag utgör ett konstant bakgrundsbrus för hästen som har den föga avundsvärda uppgiften att skilja på de riktigt fina signaler som vi vill ska betyda någonting och alla andra signaler som vi avger och som vi förutsätter att den ska ignorera. "Utnyttja känslan du får när du är oskadliggjord" var Suzannes kanske lite kontroversiella råd. Är du febrig och trött så orkar du inte påverka hästen så mycket utan du ”åker mest häst”. Fånigt känns det när hästen går mycket bättre än vanligt genom att man nästan inte gör någonting. ”Less is more”. Att masa sig ut till stallet och rida med feber kan så klart vara ett riktigt ödesdigert råd och jag tror att det bara kan ges till sådana som mig som hellre bryter och går och lägger sig på sofflocket än pressar sig särskilt långt fysiskt. Så under förutsättning att jag piggnar till en smula så ska jag försöka utnyttja dagens tillstånd och ta en lugn ”åka häst tur” med Julius. Nu är väl i och för sig ”lugn tur”och hästen Julius sällan helt kompatibla. Vi är båda lite väl förtjusta i att shejpa spontana beteenden och inte världens bästa på att lägga tid på stimuluskontroll. Ett syndrom som jag misstänker att jag delar med fler klickertränare där ute ;-). Risken är alltså att det blir en lugn tur med lite galoppfattningsinslag och spontana voltöppnor med mer… Jag får helt enkelt avlämna rapport om jag nu kommer ut till hästarna. Först ska jag vila en stund till framför någon eftermiddagssåpa på TV. Det är inte klokt vad mycket skräp som visas den här tiden på dygnet. Tänk vad man missar när man jobbar, hi, hi.

En gnällig dag

Solen skiner utanför och hästarna är glada och leksugna. De försöker förgäves påkalla min uppmärksamhet när de ser mig genom fönstret. Själv ligger jag nerbäddad under dubbla filtar med feber och halsont och tycker fruktansvärt synd om mig själv. Kanske är det här självömkandet när jag är sjuk ännu ett av de så kallade manliga drag som jag begåvats med (urusel simultankapacitet är ett annat ;-). Kanske beror gnälligheten helt enkelt på att jag är uppväxt i Kumla. Gnälliga Närkingar är ju ett begrepp som tydligen inte bara syftar på dialekten ;-) Nej, jag får försöka se det hela från en positiv sida, jag är ju i alla fall inte så dålig att jag inte orkar blogga, något jag definitivt inte hade tagit mig tid till om jag hade varit helt frisk och pigg. Skrivbordet och datorn svämmar över med administration som jag borde ta tag i och det har blivit ganska långa arbetsdagar den senaste tiden. Att med gott samvete kunna vila och få lite respit i arbetet är därför på sätt och vis ganska skönt. Det dumma är bara att det måste till en rejäl förkylning för att lägga in lite ordentliga pauser i schemat.

måndag 9 februari 2009

Destruktiva filmklipp

Huj vilket olidligt präktigt och hurtigt inlägg jag lyckades kläcka ur mig förut ;-) Kanske var det ett försök till motvikt till min sinnesstämning efter att ha tittat på massor av hästträningsklipp på youtube under eftermiddagen. Jag hade för avsikt att leta analysmaterial till morgondagens introduktionsträff i inlärningsteori. Att låta deltagarna få arbeta med lite filmklipp tänkte jag skulle vara en kul förnyelse av min teorikväll. Tyvärr blev i stället resultatet att jag matade mig själv med många ledsamma bilder på konflikter mellan djur och människa. Några påverkade mig starkare än vad jag räknat med. Jag kanske får skylla mig själv eftersom jag nu letade träning som inte fungerade helt prickfritt men jag var inte beredd på att det skulle finnas så många hemskheter utlagda. Jag har själv gjort och gör säkert fortfarande ibland en hel del knasigheter med mina djur men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska tappa empatin så som en del av tränarna på klippen. Nu ska jag gå ut och få lite Silvano-terapi för någon som bättre kan muntra upp mig än min häst får man leta efter. Sedan är det fortsatt kursadministration som gäller. Om du väntar på kursbekräftelse från mig och undrar var den tagit vägen så är den snart på väg…

Inlägg under bloggtorkan

Inte blir det mycket skrivet här inte… Ganska lite egen träning som är värd att skriva om och mina kunder vill jag inte riktigt utlämna i en blogg. Inte för att de har något som helst att skämmas över men ändå. Jag vill att man ska känna sig trygg i att kunna fråga mig saker och diskutera eventuella problem utan att jag för detta vidare. Inte minst viktigt eftersom många djurägare tar sina djurs uppförande väldigt personligt. Jo, jag vet, vi kan aldrig hålla ett djur ansvarigt för sitt beteende. Det är alltid djurägaren som har skyldigheten att träna, vårda och ta hjälp om det behövs för att säkerställa att djuret mår bra och att omgivningen inte löper risker på grund av det. Det leder dock sällan till något konstruktivt att skuldbelägga sig själv för sådant som eventuellt inte fungerar. Jag träffar ibland hästägare som framgångsrikt har haft häst i hela sitt liv och som har flera väldigt välfungerande pållar på gården förutom just den häst som de nu har problem med. Det finns så många faktorer som kan spela in. Jag tror väldigt starkt på att vara lösningsinriktad i stället för att lägga så mycket fokus vid vad som kan ha gått fel tidigare. Att försöka göra det bästa av situationen som den är nu helt enkelt. Det är alltså kanske inte så konstigt att ”klickertänket” tilltalar mig så mycket.

Se där, det blev något slags blogginlägg i alla fall…