söndag 29 mars 2009

Oavsiktlig nedsläckning

Hoppsan, jag lyckades visst släcka ner min blogg när jag skulle försöka göra några smarta uppdateringar av inställningarna för den. Nu är bloggen tillbaka igen och om några dagar så ska jag börja skriva om helt andra saker än McLean-kursen. Först kommer dock ett par ytterligare inlägg på kurstemat...

Vad den även något nedsläckta bilden föreställer? Det är väl solklart? En häst som håller en kon i munnen naturligtvis! :-)

lördag 28 mars 2009

Sammanfattande inlägg om McLean-kursen

Jag funderar nu starkt på att ta bort mina tidigare inlägg efter kursen vi arrangerade med Andrew McLean. De var tänkta lite som svar på vad olika kursdeltagare skrev i sina bloggar om kursen och ska nog helst läsas i ljuset av detta. Ju mer jag skrev desto fler missuppfattningar verkade jag skapa så om du inte läst de tidigare inläggen så kan du hoppa över dem. Jag ska för tydlighets skull försöka återge några av mina intryck från kursen i ett enda sammanfattande inlägg istället. Detta gör jag nu i egenskap av kursarrangör. Värt att påpeka är att beskrivningen kanske skulle bli lite annorlunda om jag hade valt ett annat perspektiv att skriva utifrån, t.ex. Carolina klickertränaren eller Carolina akademikern.

Ett starkt incitament för mig att bjuda in Andrew är min övertygelse om att hästvärlden behöver större kunskap om inlärningsteori och hur man kan använda den i praktiken. Att Andrew är en mycket duktig föreläsare visste jag sedan tidigare. Hans träningssystem är dessutom unikt väl förankrat i teorin. Systemet bygger på att man koncentrerar den inledande träningen på några få grundläggande responser, att man alltid är noga med att förstärka dessa genom tydliga, vältajmade eftergifter och att man sedan successivt ”shejpar” beteendena från de första försöken till att hästen så småningom utför dem på exakt rätt sätt i princip oavsett plats och situation. Just denna förmåga att kunna dela upp träningen i små väldefinierade steg är något som många djurtränare av andra djurarter, t.ex. marina däggdjur, är väldigt skickliga på men som jag faktiskt ofta saknar inom hästträningen. Genom att hela tiden vara noga med exakt vad det är man förstärker så försvinner även risken för konfliktbeteenden på ett ytterst påtagligt sätt – Därav också kursens titel ”Training without conflict”. Jag är väldigt glad över att så många kursdeltagare verkar ha kunnat ta till sig dessa grundprinciper trots den relativt korta tid Andrew hade till sitt förfogande.

Den korta tiden som fanns för att nå resultat var som jag ser det även en stor bov till att det stundom, särskilt under dag 1, lades relativt stor press på hästarna. Något som också flera av deltagarna reagerade starkt på (Nej A-L du var långt ifrån ensam om att reagera så). Jag tror att om vi hade haft ett lite lugnare tempo så hade vissa av situationerna sett betydligt trevligare ut. Ju bättre du är på att ta bort trycket i precis rätt ögonblick desto mindre risk är det visserligen att hästen sedan likställer hela träningssituationen med obehag. Tyvärr tror jag att många, jag själv inräknad, inte har denna supertajming alla gånger och därför gör klokt i att inte gå upp i så stort tryck. Definitivt inte så mycket att hästen riskerar att skrämmas av det. Trycket fungerar även om det tillförs i form av ”irritationsmoment” i stället för reellt ”obehag”. Min uppmaning är därför att ta det i mycket mindre steg hemma än vad som ibland visades på kursen. Något som även Andrew sade sig hålla med mig om när jag ställde frågan. Tänk på att det är återupprepad FÖRSTÄRKNING som lär hästen rätt beteende. Grundprincipen bör alltid vara att skapa sådana träningssituationer som gör att det är lätt för hästen att lyckas! En häst som placeras i ny miljö OCH med en massa nya hästar OCH med konstigt låtande ljudanläggning OCH står inklämd mellan människa, vägg och eltråd OCH som dessutom har konfliktbeteenden i bagaget, har inte direkt en lätt inlärningssituation…

Skulle jag med facit i hand arrangerat kursen med detta upplägg igen – Nej, absolut inte! För mig är det ytterst viktigt att ALLA på kursen tycker att det som sker där är etiskt försvarbart. Vill man förkasta träningsmetoden så är det helt OK men har man inte en chans att bedöma själva metoden för att den överskuggas av upplevda obehag så känns det inte bra i min maggrop i alla fall. Hela syftet med kursen är ju att förmedla principer som kan HJÄLPA hästarna till en mer harmonisk vardag. Mindre innehåll, mer förberedelser tillsammans med deltagarna innan kursen eller mer tid tror jag dock hade gett ett lugnare träningstempo och varit väldigt mycket bättre.

Kan jag tänka mig att fortsätta samarbetet med Andrew och hans AEBC om möjlighet finns – Håll i er nu – Ja, absolut! Redan den här kursen gav flera goda resultat och solskenshistorier. Lugnare hästar som bättre klarar av sin tillvaro hemma hos sina människor. Med risk för att verkligen sätta mitt förtroende som klickertränare på spel så anser jag att Andrew har betydligt bättre förutsättningar att sprida inlärningsteori till hästvärlden än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra. Något som jag tror i det långa loppet är till gagn för alla oss som jobbar för att införa ett mer ”operant tänk” i hästträningen. Vem vet kanske detta till och med kan vara en inkörsport för några att hitta till mer ”extrema former” av träning som t.ex. klickerträning ;-). Jag kommer säkerligen alltid att vara betydligt mindre tolerant för tillförd mängd tryck i träningssituationerna än vad Andrew är och han kommer alltid att tycka att den mängd egna initiativ hos hästarna jag använder i träningssituationen är högst olämplig. Om det ska gå att diskutera djurträning på ett relevant sätt och därigenom kunna ta hästträningen till nästa nivå så tror jag trots allt att vi behöver en gemensam teoretisk grund att stå på. Därför välkomnar jag verkligen hästtränare som Andrew!

onsdag 25 mars 2009

Måste världen vara så svart-vit?

Hinner inte skriva om lastningen i dag heller. Klockan är redan över sängdags. På förekommen anledning så tar jag dock följande igen:

Jag har FULL FÖRSTÅELSE för de som kände sig obekväma med mängden tryck under Andrews kurs MEN jag är jätteglad att många också fick med sig väldigt mycket positivt från kursen. Jag har förstått av flera samtal efter kursen att det finns hästar och ägare där ute som kommer att få en betydligt bättre tillvaro på grund av det som lärdes ut. Detta gläder mig oerhört eftersom kunskapsspridning så klart är vårt starkaste incitament till att bjuda in tränare. Kanske var jag i mina tidigare blogginlägg dessutom lite väl klentrogen när det gällde deltagarnas förmåga att se förbi det aversiva och istället ta till sig träningsprinciperna. Detta visar inte minst kommentarer i stil med ”Jag har så klart vetat att eftergifterna är viktiga, men att dela upp träningsmomenten i sååå små delar och belöna varje del har jag inte gjort tidigare. Jag måste verkligen träna på min tajming.” eller ”Jag tränade direkt med mina egna hästar när jag kom hem och de är redan lugnare och svarar bättre på hjälperna”

Vad vi upplever hänger starkt ihop med vad vi har för erfarenheter och referensramar. Om jag bara skulle arrangera hästkurser med personer där jag inte har några som helst förbehåll i det de gör så skulle det inte bli en enda kurs. Det måste dock finnas en kärna i det de lär ut som jag kan stå bakom. Sedan hoppas jag så klart att det är just detta som även deltagarna får med sig hem.

/Carolina som funderar på att döpa om företaget till Pragmatisk Hästträning ;-)

lördag 21 mars 2009

Det är inte lätt att försöka vara nyanserad

Fegt att vara tyst men osmart att yttra sig ;-) I dag verkar jag ha lyckats med konststycket att stöta mig lite lätt med både flera personer som verkligen ogillade det de såg på kursen med Andrew och några av de som verkligen tyckte om kursen och hade stor behållning av den. Detta är verkligen inte kundvårdande :-). Ska fundera på om jag törs gå vidare med bloggandet om kursen. I sådana fall vill jag förtydliga några saker omkring lastningsmetoden som presenterades. Nu ska jag ta hand om mina hästar varsamt och med kärlek precis som jag vet att flera av de som valt Andrew som tränare kommer att göra! ;-)

Behov av stor mängd tryck – En kriteriesättningsfråga

Här kommer en i raden av planerade inlägg som relaterar till kursen med Andrew McLean

Om du t.ex. har en svårlastad häst och akut måste iväg till veterinären så har du kanske inte något annat val än att lägga på ganska tuff press på din häst. Om du gör det så är du förhoppningsvis så vältajmad att trycket försvinner omedelbart när hästen ger rätt respons. Om du däremot ska träna lastning med din häst så tycker jag situationen är helt annorlunda. Genom att ta tid på dig och bryta ner träningen i små, små steg så gör du det lättare för både dig själv och hästen att lyckas. Vi bör helt enkelt, enligt min mening, skapa en situation där hästen så lätt som möjligt kan lyckas med det vi försöker träna den till. Ju fler lyckade försök desto mer förstärkning kan vi ge hästen och det är ju förstärkningen som lär hästen rätt beteenden. Mitt måtto är därför: Ta tid på dig och planera din träning så blir den trevligare för alla inblandade parter.

På Andrews kurs fick vi se mycket som för mig påminde om scenariot ”Hästen behöver akut till veterinären” istället för det jag skrev innan kursen att jag trodde att vi framför allt skulle få lära oss: Nämligen att sätta förnuftiga kriterier som gör så att hästen lätt lyckas utan för mycket tillfört obehag. Det är nog tyvärr lite av ett ganska allmänt kursfenomen att tränaren på kort tid vill visa för mycket och nå snabba resultat. Andrew kommenterade också själv flera gånger att han normalt skulle ta flera dagar på sig med det han visade. Till saken hör dessutom att Andrew antagligen ganska ofta har en annan publikkategori på sina kurser. Personer som behöver överbevisas att hans träningstänk verkligen kan ge resultat, samtidigt som de inte är lika känsliga inför att tillföra hästen obehag som många av oss på vår kurs glädjande nog är. Då dyker genast frågan upp om ändamålen verkligen kan helga medlen men denna diskussion avstår jag från här.

Jag är personligen inte speciellt orolig för hästarna som Andrew själv tränar. Han kommer fram till små lätta signaler relativt snabbt i processen och får sedan många, många, många repetitioner med omedelbar eftergift och kliande för kristallklara responser med lugna och trygga hästar som följd. Hästarna slutar ta egna initiativ, javisst, men den oförutsägbarhet i umgänget med människan som lätt skapar konfliktbeteenden försvinner.

Det som oroar mig betydligt mer är om alla kursdeltagare verkligen fick med sig vikten av att fokusera på att förstärka rätt rätt respons, inte att bestraffa fel. Negativ förstärkning* och positivt straff** är som jag ser det två sidor av samma mynt. Risken är alltid överhängande att det obehag man tillför blir oproportionerligt. Har man dessutom dålig tajming så att obehaget inte tas bort DIREKT när hästen ger rätt respons så är man inne på vägar som kan leda till betydligt mer problem än vad man hade innan.

Detta var som sagt en kurs som måste följas upp en hel del. Glädjande nog så har vi pratat med några av hästägarna på kursen som verkligen blivit väldigt hjälpta. Jag hoppas att få delge er deras historier lite längre fram.

Fler kurskommentarer

1) Ja, jag håller fullständigt med om att hästens mun ska värnas från för starkt tryck. Enligt Andrews teori så är tanken att använda duttandet med dressyrspöet för att skapa ett irritationsmoment istället för att behöva gå upp i tryck så mycket att det kan riskera att skapa smärta/rädsla. Det är eftergiften och inte trycket som lär hästen rätt responser.

2) Ja, jag håller med de som tycker att det ibland var viss skillnad mellan vad som sades på teorin och vad som utfördes i praktiken.

3) Ja, jag hade önskat att fler kritiska frågor hade ställts direkt till Andrew istället för att diskuteras på sidan om kursen. Behovet av att skapa ett klimat som inbjuder till diskussion är något jag som kursarrangör ska ta med mig till framtida kurser.

Några kommentarer om veckans kurs

Tänkte att jag skulle kunna vänta med att skriva om McLean-kursen eftersom jag tyvärr inte har tid just nu att formulera allt som jag inser behöver bemötas, belysas, dementeras och bekräftas... Mycket skrivs just nu om kursen på olika håll och åsikterna går verkligen isär. Jag upplever att det förväntas av mig som kursarrangör att ge mig in i diskussionerna men det måste jag som sagt be att få vänta med. Jag vill dock på en gång förtydliga några saker:

1) Nej, jag rättfärdigar inte den mängd press som lades på några av hästarna.

2) Ja, det var oväntat för mig då det såg annorlunda ut på kursen i Danmark som jag själv deltog i.

Men jag tycker absolut att det finns element i Andrews träningsfilosofi som jag står för och verkligen önskar att de bättre hade kommit fram till alla och detta ska jag skriva om så fort jag får tid.

fredag 20 mars 2009

Gammalt inlägg från den 15 mars

Snart är det dags för kursen med Andrew McLean och jag börjar bli lite nervös. Inte för hur det praktiska kring kursen ska fungera, de senaste åren har ju trots allt gett oss en viss vana på det här med kursarrangemang. Nej, min oro handlar främst om att jag som klickertränare rekommenderat Andrews träning. Inte minst läskigt är det att så många av åskådarna också är väldigt klickerska. ”Horse training the McLean way” går nämligen ut på att nyinlärning konsekvent görs med hjälp av negativ förstärkning. Positiv förstärkning kommer in först när redan inlärda responser ska upprätthållas och då framför allt i form av att smeka och klia hästen. Hur kan jag rekommendera någonting som jag själv valt bort?! Mitt svar är att jag ser mig själv som ganska pragmatisk. Jag tror inte att klickerträning kommer att få en framskjuten roll som inlärningsmetod i ridvärlden i stort, våra ridsystem bygger så starkt på tryck och eftergift. Vad jag däremot hoppas och faktiskt också tror väldigt stark på är att kunskap om inlärningsteori kommer att utgöra ett starkt inslag i ridningen i framtiden. Förmågan att successivt shejpa fram beteenden genom att sätta bra kriterier, ha god tajming och att vara medveten om vad man förstärker/bestraffar är som jag ser det en bra väg till lugna, trygga hästar som fungerar i den uppgift som vi gett dem. Jag tror att just Andrew är en person som kommer sprida detta till ett betydligt bredare lager hästmänniskor än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra.

Gammalt inlägg från den 14 mars

Vad har hänt sedan senast? I melodifestivalens anda så kommer här en snabbrepris:
Feber, ännu högre feber, tröööttt, vakna till liv lite långsamt, få panik över att en arbetsvecka försvunnit, jobba, jobba, maila, maila, maila, administrera, försumma hästarnas träning, administrera ännu mera, bli orolig över att ponnyn blivit sämre, tappa hoppet om ponnyn, känna sig hoppfull över att ponnyn i alla fall repat sig lite, be om ursäkt över försenade mailsvar och så är vi framme i nutid, dvs gnälla i bloggen.

Förutom viss fortsatt oro för den krassliga ponnyn så är sanningen att trots all gnäll så är tillvaron inte så dum ändå. Eller vad sägs om att: Kunna njuta av att se hästarna leka utanför när man sitter vid datorn, stjäla lite tid för en kaffepaus och då passa på att mysa med hunden i soffan en stund, se fram emot en spännande kurs i veckan, se fram emot vilan då kursen är slut, uppskatta att ha en omtänksam sambo samt verkligen känna tacksamhet över att vara frisk igen!

Dagen efter kursen

Jag borde verkligen sätta fart med allt efterarbete från de senaste dagarnas kurs med Andrew McLean. I stället sitter jag i soffan och tittar på hunden som sover skönt efter två fullmatade dagar med många intryck. I min hunds fall bestod kursen i att träffa många nya människor och hundar, att övernatta på ny plats, att behöva bo i bilen längre stunder än vanligt och att få sina rutiner väldigt rubbade. Något som han klarade över förväntan – Skönt! I mitt fall så var kursen kanske ännu mer omtumlande – Från tårögda hästägare som fått så fantastisk hjälp, kursdeltagare som lyckliga kramade om mig för att de nu insett att hästen därhemma inte ifrågasätter dem utan bara inte förstått vad de menar till kursdeltagare som verkligen led sig igenom den del av träningen som de orkade vara kvar och bevittna. Aldrig har vi arrangerat något som väckt så starka känslor och som jag själv känt mig så kluven inför. Detta kräver verkligen ett mer genomtänkt blogginlägg än vad jag har tid med de närmaste dagarna men jag lovar att återkomma. Som en bakgrund till vad jag kommer att skriva så ska jag publicera ett par inlägg ni aldrig fick se. I stressen dagarna innan kursen så skrev jag i bloggen men publicerade aldrig eftersom jag blev avbruten innan jag hann läsa igenom det jag skrivit (jag vill gärna åtminstone ha lite koll på vilka tangenter på datorn som fingrarna tyckt på innan jag publicerar :-) Så här kommer alltså lite gammal skåpmat…

söndag 1 mars 2009

Utebliven ritt, stadsbussar och närgångna grisar

Nej det blev inget ridpass på Julius i fredags. I stället blev jag sämre och somnade om och feberdrömde om att någon åkte runt och sköt mot stadsbussar. Tala om surrealistiskt tänkte jag när jag vaknade till igen. Ännu värre blev det när jag senare på kvällen insåg att det faktiskt hade avlossats ett skott mot en stadsbuss på riktigt. Jag hade helt enkelt haft de lokala nyheterna på i bakgrunden och lyckats väva in dem i mitt febriga tillstånd mellan sömn och vakenhet. Det är vid sådana tillfällen som det känns extra skönt att ha bosatt sig på en gård i skogen. Här avlossas förvisso också ett och annat skott men de är från jaktlaget som håller efter viltsvinsstammen en aning. Något som antagligen är ganska välbehövligt när min sambo till och med hört hur det börjat grymtas från vår gödselstack samt sett min häst försöka jaga iväg en lite väl närgången skugga (troligen ett litet viltsvin) från hagen. Jag gillar verkligen skogens alla vilda djur men de får gärna hålla sig utanför hästhagarna.