Om du tränar din häst huvudsakligen med hjälp av konsekvent användning av tryck och eftergift så misstänker jag att du skulle bli ganska förvånad av följande scenario: Du träffar en hästklickertränare för första gången och ni kommer i samspråk. Klickertränaren tittar något misstroget på dig när denne hör hur du tränar din häst och frågar ”Vad är det i klickerträningen som gör att du väljer att träna med hjälp av tryck och eftergift.” Jag slår vad om att det helt enkelt är så att du gillar ditt träningssätt och att det inte är en fundamental misstro mot klickerträning som, efter noggranna överväganden, fått dig att träna på det sätt som du gör.
Motsvarande samtal men omvänt inträffar dock väldigt ofta när hästfolk hör vad jag pysslar med. Frågan är absolut inte ovanlig om vad det är i tryck- och eftergiftsträningen som jag ogillar så mycket eller tycker är så svårt att jag valt att göra någonting annat. Ibland är frågan ställd med ett uppriktigt intresse för att få veta mer, medan andra gånger så är frågeställaren märkbart provocerad av att jag inte följer normen. Utan att ha yppat ett enda kritiskt ord om min samtalspartners sätt att träna så verkar just detta att ha brutit med normen i sig upplevas som någon slags kritik.
Jag tror förvisso att detta är en ganska vanlig reaktion på normbrott vad det än handlar om för område. Det är ändå ibland lite tröttsamt att tillskrivas kritiska åsikter som jag inte har. Jag vill alltså understryka att det inte handlar om något slags ”statement” som gör att jag tränar på det sätt jag gör. Mitt val att klickerträna handlar alltså i första hand inte om att välja bort vad jag inte vill, utan om att välja det jag verkligen gillar.
Då kommer vi så klart en mer adekvat fråga – Vad är det hos klikerträningen som jag är så förtjust i?! Detta sparar vi dock till eventuellt kommande inlägg. Jag lovar ingenting men vem vet, kanske lyckas jag väcka liv i den här bloggen igen…
