Klickerhästar

Tid för eftertanke

2011-12-02T18:18:00.000+01:00

En riktigt rörig höst har nu övergått till vintersäsong här hos oss. Äntligen hoppas jag att det ska finnas lite mer tid till de egna hästarna och även till mer kontakt med våra trevliga kunder (all e-post som inte varit akut har tyvärr blivit liggande i väntan på bättre tider). Det första jag gjorde när tillvaron för ett par veckor sedan började bestå av annat än "brandkårsutryckningar" var dock att sätta mig ner och reflektera lite över vår verksamhet och hur jag ska kunna göra bättre prioriteringar i framtiden. Jag hoppas att jag nu är på rätt spår...

Oavsett om det handlar om att coacha en hästägare som upplever problem med sin hästs beteende eller om det bara är ren träningsteknik som ska läras ut så kan jag inte komma ifrån att undervisningen ser väldigt olika ut beroende på vem min elev är. Olika personer har olika erfarenheter, synsätt och mål och behöver därmed helt olika instruktioner som jag ser det. Det är alltid människan som måste anpassa sitt eget beteende för att kunna förändra djurets beteende och därmed är min uppgift att förhålla mig till hästägaren minst lika viktig som att förhålla mig till hästen. Dessa tankar kan säkert te sig överdrivna och onödigt komplicerade för många andra som undervisar och det finns säkert många andra sätt att ta sig an lärarrollen men detta är MIN verklighet och MITT sätt att göra det på. Det är bl.a. därför som jag älskar att hålla privatlektioner och baserar största delen av mitt arbete på detta. Inte minst under de senaste kurserna som jag haft med många deltagare har det stått klart för mig att jag lätt blir frustrerad och känner mig lite vingklippt när jag inte tillfullo kan ta in alla personer på plats. Jag har till och med stundom varit riktigt missnöjd med det jobb jag gjort av den anledningen. Å andra sidan har jag haft några fantastiskt roliga kurser i år där både jag, och som det verkar även deltagarna, varit mycket nöjda med resultatet. Gemensam nämnare för dessa kurser är att deltagarantalet varit väldigt litet. Jag tar nu därför steget fullt ut och plockar bort större kurser ur mitt utbud till förmån för privatkurser. Hoppas att det ska slå väl ut och att tillräckligt många är intresserade. Föreläsningar som rent teoretiskt behandlar inlärning kommer jag även fortsättningsvis att hålla för större grupper men när det kommer till tillämpningar så blir det alltså bli minigrupper för hela slanten i vår. Jag längtar redan!!!

Sommarbild

2011-11-28T16:44:00.001+01:00

En pausbild från i somras i väntan på nya inlägg - Tro det eller ej men snart kommer det sådana.

Nejdå, jag har inte provat att alfarulla min hingst och nej jag har inte klickat honom till att spela död. Han är helt enkelt en livsnjutare som gärna rullar ordentligt överallt där det verkar mysigt.

Att bryta hästträningsnormen

2011-08-22T13:15:00.002+02:00

Om du tränar din häst huvudsakligen med hjälp av konsekvent användning av tryck och eftergift så misstänker jag att du skulle bli ganska förvånad av följande scenario: Du träffar en hästklickertränare för första gången och ni kommer i samspråk. Klickertränaren tittar något misstroget på dig när denne hör hur du tränar din häst och frågar ”Vad är det i klickerträningen som gör att du väljer att träna med hjälp av tryck och eftergift.” Jag slår vad om att det helt enkelt är så att du gillar ditt träningssätt och att det inte är en fundamental misstro mot klickerträning som, efter noggranna överväganden, fått dig att träna på det sätt som du gör.

Motsvarande samtal men omvänt inträffar dock väldigt ofta när hästfolk hör vad jag pysslar med. Frågan är absolut inte ovanlig om vad det är i tryck- och eftergiftsträningen som jag ogillar så mycket eller tycker är så svårt att jag valt att göra någonting annat. Ibland är frågan ställd med ett uppriktigt intresse för att få veta mer, medan andra gånger så är frågeställaren märkbart provocerad av att jag inte följer normen. Utan att ha yppat ett enda kritiskt ord om min samtalspartners sätt att träna så verkar just detta att ha brutit med normen i sig upplevas som någon slags kritik.

Jag tror förvisso att detta är en ganska vanlig reaktion på normbrott vad det än handlar om för område. Det är ändå ibland lite tröttsamt att tillskrivas kritiska åsikter som jag inte har. Jag vill alltså understryka att det inte handlar om något slags ”statement” som gör att jag tränar på det sätt jag gör. Mitt val att klickerträna handlar alltså i första hand inte om att välja bort vad jag inte vill, utan om att välja det jag verkligen gillar.

Då kommer vi så klart en mer adekvat fråga – Vad är det hos klikerträningen som jag är så förtjust i?! Detta sparar vi dock till eventuellt kommande inlägg. Jag lovar ingenting men vem vet, kanske lyckas jag väcka liv i den här bloggen igen…

Från OHRs blogg

2011-06-18T23:03:00.003+02:00

OHR utbildning

Vår verksamhet är på väg in i en ny fas med delvis ny inriktning och som ett led i detta har vi bytt namn. Om Hästar & Ridning finns numera endast kvar i sin förkortade form OHR, en förkortning som med åren blivit allt mer förknippad med oss och som vi därför nu har valt att aktivt använda oss av. Så välkommen till vårt nygamla lilla familjeföretag OHR utbildning!

Jag ska berätta om fler nyheter lite längre fram men nu är det dags för hästträning. Det sysslar vi i alla fall fortfarande med ;-)

/Carolina

Trevligt besök

2011-06-13T12:37:00.006+02:00

Tänk att det bara är lunchtid ännu! Som utpräglad nattmänniska så är det sällan så många arbetstimmar som hinns med på förmiddagen men idag var jag igång ordentligt redan 07.00. Anledningen till att jag lyckades lämna den sköna sängen för att hämta in hästarna från hagen var att det vankades finfrämmande. Marita Eriksson, morgonpigg Växjöbo tillika mångårig kund till mig, var på besök i trakten och passade på att ta en långa tygel-lektion med vår lilla lus. Lusen bjöd som vanligt på positiv arbetsglädje och visade tydligt när Marita gjorde rätt. Spännande att få rapporter framöver om träningen som vi gjorde även fungerar lika bra hemmavid tillsammans med hennes eget lilla nytillskott.

Det är alltid roligt att hålla träningar för Marita men denna gång var det extra roligt att ses eftersom jag inte åker till Växjö så ofta längre. När det blev allt mindre hantering och kommunikation utan istället renodlade ridlektioner som efterfrågades där, så kände jag att det var hög tid att försöka hitta en bra ridtränare istället till mitt lilla Växjögäng. Att sammanföra dem med Hanna Goding från Linköping verkar ha varit ett riktigt lyckokast fick jag höra. En bra och stabil grund att stå på för att lära sig hästvänligare ridning går via att skola sitsen. Hanna ska enligt uppgift ha "röntgenblick" när det kommer till att hitta låsningar och rätta till snedheter hos ryttarna och har även lyckats entusiasmera dem till mer fysträning också på sidan av ridningen - Inte illa! Jag hoppas med andra ord att kunna komma och hälsa på och få se utvecklingen hos dem så småningom.

Från vår OHR-blogg

2011-06-13T12:35:00.002+02:00

TORSDAGEN DEN 9:E JUNI 2011

Tid för uppföljning

Ute lyser solen medan jag har bänkat mig inne vid datorn för att ta mig genom administrationen efter några intensiva kursveckor. Skönt att få ordning på alla papper och inte minst roligt att på allvar ha tid att ta tag i planeringen av framtida projekt. Mer om dem lite längre fram...

Förra veckan åkte Piet Bakker hem efter att ha haft den sista träffen av det tvååriga projektet med fasta träningsgrupper. Ett projekt som blev lite annorlunda mot vad vi tänkt oss från början. De två åren försvann med expressfart och med facit i hand hade vi nog gjort en del annorlunda både beträffande innehåll och upplägg. Men man lär sig av sin erfarenhet sägs det ju och man kanske inte kan begära av sig själv att göra allt perfekt på en gång även om jag har lite svårt att acceptera det ibland ;-). Det har hur som helst varit en stor förmån att få följa dessa 18 ekipage i både medgång och motgång och dessutom har vi fått se en hel del utveckling på vägen. Jag hoppas så klart att även fortsättningsvis få följa dessa härliga långa tygel-ekipage trots att vi nu ändrar formerna för träningarna lite. Med start redan i augusti så har vi tänkt att börja med träningsdagar för Piet som är öppna för alla att anmäla sig till igen. Vi kommer också att försöka hårdsatsa på utvecklingen hos ett gäng långa tygel-tränare för att på så sätt bidra till att fler får möjligheten till god undervisning i arbete på långa tyglar - Detta fantastiska sätt att träna häst på!

Mer info om Piet-kurser och andra aktiviteter kommer snart på hemsidan och via nyhetsbrevet. Vi ska också försöka att kontinuerligt under sommaren blogga om flera nya planer och idéer.

/Carolina

"Så gör djuren mot varandra"

2011-01-06T22:54:00.008+01:00

Det gäller att försöka vara rädd om den lilla läsarskara som jag, trots väldigt sporadiska inlägg, har på den här bloggen. Det är därför lite tråkigt att jag inte riktigt kan följa uppmaningen "Du borde skriva ett blogginlägg där du berättar historien om utomjordingen" som jag fick från en av er. Historien uppstod nämligen spontant i samband med min undervisning och byggde på den situation som den uppkom i. Jag kan däremot istället försöka ta upp själva grundfrågan som historen handlade om.

Olika hundbloggar har den senaste tiden fyllts av kommentarer kring Cesar Millans kontroversiella sverigebesök nu till helgen. Alla som känner mig förstår säkert var jag står i frågan och jag tänker inte gå närmare in på det här. Jag är istället intresserad av att skriva lite om en mer allmänt utbredd företeelse som inte minst märks i samband argumentationen kring "hundviskarens" metoder. Nämligen att legitimera olika sätt att behandla sina djur på utifrån hur "djuren gör gentemot sina egna artfränder". Att vi bör efterhärma djurens naturliga sociala beteenden för att umgås med dem på bästa sätt är utbredda tankar inom såväl hund- som hästvärlden, men vad innebär detta egentligen?

Många uppfattningar om hästars och hundars naturliga beteenden är rena myter och därmed inte så mycket att basera sitt eget beteende gentemot djuren på. Men de beteenden som tydligt kan observeras i hund- eller hästflockar och som dessutom inte är abnormaliteter på grund av att djuren t.ex. lever i fångenskap i konstlade flockkonstellationer. Borde det inte vara önskvärt att försöka efterhärma dem kan man ju fråga sig.

Låt oss jämföra med om en utomjording dimper ner på jorden och börjar att studera oss människor för att sedan försöka använda våra beteenden gentemot varandra för att bedriva så förnuftig människoträning som möjligt. Jag är inte helt säkert på ett så lyckat utfall. Ta alla de situationer där vi råkar i affekt till exempel - Visserligen naturligt, men inte så praktiskt för att uppnå det beteendeutfall hos den vi kommunicerar med som vi egentligen önskar. Hur ofta har man inte t.ex. grälat på sin bättre hälft över någonting som han gjort eller inte gjort utan att det för den saken skull inneburit en förbättring i vare sig beteendet eller relationen. Jag är övertygad om att min familj gillar att umgås med mig trots att jag är sur och snäser åt dem ibland, inte på grund av att jag gör det!

Jag frågar mig vad det är som säger att de flockdjur vi har i vår närhet inte ibland handlar i ren affekt gentemot varandra? Varför skulle deras beteenden vara 100% optimala i alla sammanhang när inte våra är det? Beteenden som ger evolutionära nackdelar tenderar att försvinna, javisst! Men männsikans fortplantning verkar ju inte påverkats menligt av att vi är griniga på varandra ibland ;-). Jag ställer mig i alla fall skeptisk till att per automatik dra ett likhetstecken mellan naturligt förekommande och önskvärt.

Annorlunda nyår

2011-01-05T21:27:00.000+01:00

Även nyårsfirandet blev lite annorledes. Vi hade precis börjat hämta oss från julens dunderförkylning och såg fram emot en något festligare nyårshelg då vi fick nästa överraskning - Pumpen till vår brunn lade av dagen innan nyårsafton. Det är vid sådana tillfällen man inser hur otroligt mycket vatten man använder på en dag. Laga mat, brygga kaffe, diska, torka av köksbordet, spola i toaletten, tvätta händer, duscha och tvätta kläder är exempel på sådant som man tar för givet att man ska kunna göra. Vårt eget trixande och fixande med vattendunkar och buteljerat dricksvatten var en sak men att frakta hem tillräckligt med vatten till hästarna något helt annat... Att hitta en ny pump på så kort varsel utan att bli ruinerade på kuppen och att dessutom finna någon som under en storhelg var villig att komma ut och hjälpa oss att installera den var en uppgift som tog Walter nästan hela torsdagen. Han lyckades dock! På nyårsaftons eftermiddag rann vattnet i våra kranar igen och vi kunde sätta igång och nyårsstäda. Jag kan avslöja att duschen inför kvällen var fantastisk och nyårsmiddagen smakade extra gott. Ett litet äventyr som gjorde mig mer ödmjuk inför äldre generationers stundom slitsamma tillvaro då vattenhämtning var vardagsmat.

Annorlunda jul

2010-12-29T23:08:00.001+01:00

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt. Lagom till jul kom en förkylning och hälsade på. Fånigt nog så lyckades den golva oss ordentligt. Walter låg nerbäddad under juldagarna och jag tvingades ställa in alla inbokade lektioner under mellandagarna – Surt! Nåväl, förhoppningsvis så är vi snart i farten igen.

Här kommer en av de få bilder vi tog på julafton. Den föreställer Walter som oväntat kravlade sig upp ur sängen, tog på skoteroverall och tomteluva och genom någon egendomlig kraftansträngning gick ut för att ge hästarna en egen julgran att pyssla lite med. Ungdomarna i hagen var inte sena att hänga på.

Lite på sidan om hästträningen...

2010-12-05T17:16:00.008+01:00

Senaste tiden har bestått av ovanligt många privata engagemang även om det ibland är lite svårt att göra tydliga gränsdragningar mellan vad som är arbete och vad som är privatliv. T.ex. privat middag med massor av branchfolk - Arbete eller fritid?

Något som definitivt tillhör det privata är förra veckans vigsel. Äntligen(!) efter mååånga års förlovning så kom vi äntligen till skott. Efter en enkel men fin cermoni i stadshuset så är alltså Walter både min arbetsgivare och äkta man.

Kanske borde gymmet besökts lite extra innan bruden skulle bäras över tröskeln ;-). Denna tradition kändes dock inte så viktig med tanke på att vi redan delat hem ett tag...

Gårdagens träningsträff

2010-11-22T17:41:00.000+01:00

Gårdagens träningsträff på Seglinge med Piet-grupperna samlade en entusiastisk skara som finslipade sin timing i hjälpgivningen under Karin Stillbergs inspirerande ledning. Även jag fick jobba lite genom att prata långa tyglar ur ett inlärningsteoretiskt perspektiv. Stort tack till alla som kom och inte minst ett stort tack till Karin som så genröst ställde upp och delade med sig av sina kunskaper.

Att göra skillnad på träning och träning

2010-11-16T15:41:00.002+01:00

Nyligen konstaterade två av mina favoritbloggare, Maria och Ann-Louise, att det är lite märkligt att samma personer som övertygat klickertränar sina hundar väljer att träna sina hästar på ett helt annat sätt. På senaste tiden har jag blivit bryskt påmind om ett liknande fenomen. Nämligen människor som är väldigt entusiastiska över glädjen och effektiviteten i att klickerträna sina djur så länge det handlar om trick och cirkuskonster. Så fort det däremot handlar om att träna samma djur till ett bra uppförande i vardagen o.dyl. så är det helt plötsligt helt andra metoder som gäller – DET tycker jag är ännu konstigare... eller åtminstone väldigt synd!

Inställda lektioner pga takläggning

2010-11-05T19:31:00.001+01:00

Äntligen får vi nytt, ickeläckande tak på stallet! Visserligen innebär det att vår ridbana just nu mest ser ut som en snitslad miljöträningsbana för hästarna med presenningar, plåtar, traktorvagnar och annat smått och gott. Av förklarliga skäl blir det därför inga lektioner här på gården på några veckor men det känns som ett överkomligt pris att betala för att få ett hållbart tak över huvudet. Jag hoppas bara att vi inte går i personlig konkurs på kuppen - Bara all skruv och takpapp är värd en mindre förmögenhet… Nu ska jag roa mig med att lassa upp gammal nedriven takläkt på en kärra för att kunna köra till tippen i morgon bitti. På återhörande!

Förgiftade signaler

2010-11-03T16:58:00.003+01:00

Inspirerad av Jesús Rosales-Ruiz studier av så kallade "poisoned ques" experimenterar jag just nu med negativ förstärkning i kombination med positiv förstärkning (dvs. det fortfarande tämligen vedertagna sättet att "klickerträna" just hästar på). Inte helt ovanligt är att sätta igång träningen av ett beteende med något slags tryck för att sedan övergå till att shejpa med hjälp av positiv förstärkning.

Dagens insikt - Hur bra du är på att kriteriesätta och bryta ner beteendet i små delar är om möjligt ännu viktigare när negativ förstärkning är inblandat. Att kombinera den positiva förstärkningen med t.ex. ett milt indirekt tryck i form av t.ex. din egen rörelseriktning, i jämförelse med t.ex. ett eskalerat tryck av bettet i munnen gör väääldigt stor skillnad i hur hästen reagerar när beteendet väl är befäst och trycket helt borttaget. Man kan tro att när vi väl fått igång beteendet och sedan bara använder positiv förstärkning för att utveckla beteendet så ska inte den inledande fasen ha så stor betydelse men ack så fel det verkar vara... Det tycks helt enkelt inte gå att bortse från hästens känslor i någon fas av träningen.

Jag har mycket experimenterande och funderande framför mig att göra känner jag. Eftersom jag tillhör dem som inte gärna låter mina nybörjarelever inom klickerträning jobba med freeshaping utan vill gärna i början åt den något passiviserande inverkan som tydlig guidning, t.ex. milt tryck, har på djuret, så inser jag att jag går en mycket svår balansgång här.

Tillbaka!

2010-11-03T16:56:00.001+01:00

Vissa saker passar helt enkelt bättre här.

Ny blogg

2010-06-08T01:38:00.015+02:00

Tiden har inte riktigt räckt till för de mer ingående hästträningsinläggen som jag hade hoppats på att skriva här. I stället flyttar nu jag och mina klickerhästar till Om Hästar & Ridnings nystartade blogg.

Kanske längtar vi tillbaka och återkommer här med ny inspiration eller så bosätter vi oss permanent i den nya bloggen. Tills vidare så tackar jag, Silvano, Julius, lånehästen Zappa, nytillskottet Grazár och hunden Hannibal för oss.

SILVANO

JULIUS

GRAZÁR

HANNIBAL

Pausbild

2010-03-07T21:14:00.001+01:00

Vecka 6 - Tillbaka från alla kurser

2010-02-08T17:38:00.005+01:00

Jippie! Jag är på banan igen. Det känns extra härligt efter en december med massor av sjukfrånvaro samt en januari med ovanligt många kursdagar i packsäck på olika ridanläggningar och innan dess många dagar med intensiva kursförberedelser. Det är ofta väldigt givande att arrangera kurser med externa tränare men den senaste tiden har det tagit lite väl mycket tid från mina egna hästar och den egna verksamheten.

Min sambo kan intyga att jag vanligtvis blir väldigt gnällig när jag behöver ta hand om en överfylld inkorg på datorn. Konstigt nog är det tvärtom den här gången - Jag har känt mig stressad en så lång period över att inte kunna svara på mina mail så just nu njuter jag av att äntligen få sitta vid datorn. Kanske gick det dock lite till överdrift i går när jag i ivern att på en gång hinna ifatt med ett antal veckors administration satt uppe till 04.30 och jobbade. Följden blev att jag nu har misstänkts ligga i hårdträning inför de analkande olympiska spelen! Ja inte som aktiv utövare då förståss utan som TV-tittare under alla härliga(?) nattliga utsändningar som väntar. Säkert en helt logisk slutsats om man till skillnad från mig är rejält sportintresserad och får e-post från någon som av annars outgrundlig anledning sitter uppe i vargtimmen. Ha, ha...

Nej nu ska jag äntligen ut och träna hästar på allvar igen! För den som inte känner mig så lät föregående mening antagligen som någonting helt annat än vad som om en stund kommer att kunna ses här på gården ;-). Inga välryktade hästar som hoppar högt, springer snabbt eller piffar och puffar här inte. Vad jag egentligen menade var att jag nu ska ta ut mina lurviga "lipizzanerponnier" på ridbanan för någon slags gemensam, och i nuläget för betraktaren antagligen helt obegriplig, aktivitet. På återhörande!

Gott Nytt År

2010-01-01T11:39:00.000+01:00

Pausbild

2009-12-29T14:52:00.000+01:00

Förkylningstider

2009-12-05T21:26:00.002+01:00

Någonting som jag verkligen ogillar är att behöva ställa in träningar men nu sitter jag här hemma trots att jag skulle varit i Växjö just nu. Orsak - Jag kan inte prata. När jag nu äntligen känner mig lite piggare efter några dagars rejäl förkylning så har istället stämbanden blivit ansatta. Instruera med hjälp av charader är troligen mer roligt för utomstående som tittar på än för den som blir instruerad så det är bara att vänta på att mina pip, väsningar och viskningar ska omvandlas till vettiga ljud igen. Om du provar att ringa mig och inte får något svar så ta det inte personligt, det kan helt enkelt bero på att jag rent fysiskt inte KAN svara. Min sambo har det dock lugnt och skönt just nu ;-)

Alla dessa saker man borde...

2009-11-13T16:57:00.004+01:00

Jag borde fortsätta att gå igenom min inkorg och svara på mail och jag borde gå ut och ägna mig åt fysträning med hästarna som inte är i den form som de borde vara. Efter flera dagar av duktighet så tar jag dock paus. Jag tänker i stället "nyårskortsöva" med mina djur - Helt onyttigt men superskojigt.

Utmaningen i år är att få hela familjen, såväl två- som fyrbenta, att gruppera sig snyggt tillsammans utan fasthållning inför det årliga nyårskortet. Kan låta busenkelt men med en hund som gärna jagar katt, med en lånehäst som gärna jagar hund och med tre hästar som lätt blir uttråkade av att stå stilla utan att någon människa samtidigt verkar ge dem sin uppmärksamhet så finns det lite att öva på! Om jag dessutom behöver träna min sambo på något sätt inför detta har jag ännu ingen aning om ;-)

Ny dag, ny stämningsbild...

2009-11-11T13:37:00.002+01:00

... eller inte.

Datorn i dag igen? Ja, är det inte likt så säg!

Stämningsbild för dagen

2009-11-10T17:29:00.006+01:00

Bild tagen med en usel mobilkamera föreställande min dator ;-) Huj vad jag ligger efter med min administration så stackars dator får nog dras med mig ett antal timmar till ikväll...

Nystart igen

2009-10-31T02:24:00.004+01:00

Jaha, då sitter jag här på nytt och undrar var tiden tog vägen. Ett par intensiva veckor med fantastiska hästar, trevliga människor och en hel del jobb är till ända. Äntligen är alltså träningsgrupperna för Piet Bakker igång och jag ser fram emot att följa ekipagens utveckling under de kommande två åren.

Min egen verksamhet har kommit lite i skymundan nu en tid. Det är t.ex. svårt att hinna svara på mail när man tillbringar största delen av dygnen inhyst på en ridanläggning utan tillgång till datorer och andra administrativa verktyg. Jag önskar verkligen att vi på sikt kan flytta hem kurserna till vår egen gård istället! Vissa saker är dock väldigt bekväma när man hyr in sig -Cattis på Johannesbergs fenomenala matlagning till exempel. Nåväl, nu är det kursledigt några veckor så en nystart av mina egna aktiviteter utlovas inom kort.

Jag har även gjort en nystart av bloggandet om Lusen. Nu finns hans bravader att följa i en särskild dagbok som främst är till för de närmaste kring honom. Lämna ett meddelande om du vill ha tillgång till den bloggen så ordnar jag det.

Med förhoppning om att november blir både en bra hästtränings- och bloggmånad. På återhörande!
/Carolina

Roligt med kreativa djur

2009-09-30T14:40:00.002+02:00

Jag satt nyss och läste min tidning i allsköns ro när det helt plötsligt dök upp en hund som resolut tog tidningen ifrån mig, sprang ut på gården med den för att sedan glatt svansviftande komma in med den till mig. Brukar man bli belönad för att bära in morgontidningen i huset så varför inte hämta tidningar där man ser dem ;-) Lite spännande att vovve kopplat att det som ger utdelning är att komma utifrån med tidningen. Kanske dags för lite stimuluskontroll på tidningshämtandet.

Ponnyridning på Lusen

2009-09-27T20:40:00.003+02:00

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga om Lusen på ett tag så här kommer en kort uppdatering. Uppsittningsövningarna övergick långsamt till att jag satte mig ner på hans rygg och detta övergick efter några dagar till att han började kånka runt på mig i rörelse. Just nu är det lite av "ponnyridning" här på gården - Walter leder runt Lusen och jag sitter uppe på ryggen och försöker ta över ett kommando i taget. Han startar och stoppar ganska bra för mina röstkommandon men det är även dags att träna in skänklar och tygeltryck från ryggen. Allt medan min tålmodige sambo går med som ett stöd till Lusen i fall att han behöver lite extra förklaring om vad den märkliga människan på ryggen vill egentligen. Hittills har allt gått väldigt lugnt tillväga. Eftersom Lusen är en väldigt sniffande lite pålle så har han såklart luktat in mina ben och fötter som hänger efter sidorna på honom. Som tur är verkar inte doften ha skrämt honom allt för mycket ;-) så hittills har vi klarat oss helt från bakslag i träningen...

Min och Lusens helg

2009-09-14T23:17:00.003+02:00

En trevlig helg är till ända. Jag hann visserligen inte ens hälften av vad jag hade tänkt mig men bara att känna sig pigg och kry var en njutning.

Jag har börjat hänga på mage över ryggen på Lusen och det går bättre och bättre. Även pysslandet vid stolen, som ska leda till själva uppsittningen, går frammåt. Han är nu näst intill oberörd när jag lägger mitt ben över ryggen på honom så det ligger inte långt borta att börja sitta på honom. I går kom Lusens matte med en smarrig hembakad äppelkaka och hälsade på. Jag var lite rädd för att hon skulle tycka att vi går lite för långsamt frammåt men hon verkade nöjd så här långt - Kul! Mycket roligt att få involvera henne i träningen lite också. Jag gissar att det inte blir ett lika stort steg att börja rida på sin unghäst om man som hästägare varit med en del under inridningsresans gång.

En rapport från vardagen

2009-09-10T16:21:00.003+02:00

Jaha då äger vi två vattendunkar mindre. När jag nyss var ute och skulle fylla på vatten i hästarnas hage så lossnade handdaget på den ena plastdunken så att den ramlade till marken med en duns. "Kul lek att ha sönder vattendunkar" sa lekfulla Lusen och knycklade till den andra... Det är kul med hästar som är med på noterna och gillar ens initiativ ;-)

Lusens första vecka

2009-09-09T14:30:00.004+02:00

Tiden går fort när man har roligt. Nu har vår lilla inridningshäst varit här en hel vecka. Han verkar mer och mer göra sig hemmastadd. Julius har slutat att hålla honom borta från Silvano och han är nu ännu mer en i gänget än när jag skrev senast. På träningsfronten så har vi tagit det ganska lugnt. Det tar ett tag att "landa" för en liten häst som inte är så väldigt van vid att vara hemifrån. Det är ju inte bara nya kompisar att anpassa sig till utan även nya människor, nya rutiner och till viss del också ny foderstat även om jag försöker att ta omställningen sakta och stegvis (fortfarande går hästarna ute och betar på dagarna). Till saken hör nämligen att parallellt med inridningen så står även viktminskning av Lusen på min uppdragslista vilket inte blir det lättaste. Jag hoppas på att årets grovfoder som det snart är dags att introducera har riktigt låga energivärden. I annat fall så får jag väl göra som förra året, lägga in en betydande del halm i kombination med proteintillskott i utfodringen. Jag vill ju inte kompromissa bort att hästarna får i sig tillräckligt med strå.

Nu har jag dock virrat mig iväg från ämnet, nämligen att rapportera om Lusens träning. För att jag ska kunna träna in olika hjälper från ryggen så underlättar det enormt att ha någon på marken som kan förklara för hästen vad det är jag menar. Så lättförståelig som möjligt vill jag att inridningen ska vara. Walter lägger därför ner en del tid med att förfina kommunikationen från marken så att han kan vara ett stöd för Lusen under den kommande träningen. Jag vill också att själva uppsittningsmomentet ska vara helt odramatiskt, ja faktiskt till och med roligt för hästen. Därför har vi hittills främst arbetat med att göra min uppsittning från en pall så positiv som möjlig. Det är verkligen roligt att se hur Lusens lite skeptiska "jag kan väl stå stilla här bredvid pallen i väntan på att få gå härifrån" nu har börjat vända till "ok, jag kan väl följa med dig en sväng bort från pallen i väntan på att få gå tillbaka till den". Mer lek vid latjolajbanpallen väntar under den kommande veckan. Om det inte blåser för mycket i kväll så planerar jag att hänga lite över honom samtidigt som Walter fortsätter med sina ledövningar. Lite skogspromenader och arbete på långa tyglar (som hans matte redan jobbat en hel del med) blir det nog också inom den närmsta framtiden. På återhörande!

Dag 4 med Lusen

2009-09-05T23:40:00.002+02:00

Idag började Lusen skolan och som sig bör så mjukstartade vi. Walter gjorde först lite ledövningar och jag belönade sedan rikligt beteendet att stå stilla vid uppsittningspallen. Lusen reagerade en aning på att ha mig ovanför sig på pallen så vi fortsätter med samma sak i morgon. Jag vill att han ska vara helt bekymmersfri inför alla uppsittningsmoment innan jag börjar insittningen. Han har visserligen fått prova på att ha ryttare på ryggen innan han kom till mig men jag vill inte chansa på att han är OK med detta utan tar allt från början.

Tyvärr såg jag nu på kvällskvisten att han lyckats trampa av sig en framsko så den måste på igen innan vi kan göra någon mer fysisk träning. Lite märkligt eftersom det gått så lugnt till i hagen då jag tittat på hästarna.

Dag 2 med Lusen

2009-09-03T22:06:00.004+02:00

Jaha, då var lilla Lusens första heldag här hos oss till ända. Nej han heter egentligen någonting annat men utifall att han vill vara anonym ;) och i analogi med att min häst ofta går under namnet Sillen så får han heta så här på bloggen.

Dagen tillbringades i sommarhagen på lagom avstånd från Julius sura miner. Walters annars så beskedlige häst är just nu väldigt noga med att inte släppa den nya rivalen för nära bästa kompisen Silvano. Det ligger väldigt nära till hands att förmänskliga hästarna när man tittar på spelet dem emellan. Gruppdynamik är komplext även i djurens värld!

Inridningshästen har anlänt

2009-09-02T18:37:00.003+02:00

Idag kom unghästen som jag ska rida in. Tittar ut genom fönstret på när han betar tillsammans med gårdens egna pållar. Skönt att ihopsläppandet verkar ha gått bra! Det är dock lite för tidigt att helt pusta ut - Det är verkligen ett stort ansvar att bli anförtrodd någon annans häst. De närmsta dagarna så ska han bara få landa och komma in i gårdens rutiner men jag återkommer med lite rapporter när väl arbetet med honom kommit igång.

Öppen träning på Seglinge

2009-08-27T17:32:00.002+02:00

En stämningsbild från helgens öppna träning i arbete på lång tygel. Två lipizzanergrabbar och en camarguetös som gör sig redo. Tack till alla er som kom! Både Walter och jag hade en mycket trevlig dag ute på Seglinge gård

Nu bär det av till Växjö där jag ska undervisa och sedan Kristianstad där jag själv ska gå på kurs, så nu dröjer det några dagar innan bloggen blir uppdaterad igen. Med lite tur så var detta inlägg dock startskottet på ett lite mer frekvent bloggande under hösten. På återhörande!

Äntligen sommar!

2009-07-01T12:50:00.004+02:00

Ja, jag vet, jag reagerar lite långsamt ibland men i år känns det faktiskt som om juni bara var en liten uppvärmning eller ett genrep inför den riktiga sommaren. Helger spenderade på kurser i råkalla ridhus och veckor framför datorn har väl gjort sitt till för att få sommarkänslan att utebli. Det här är alltså veckan då till och med jag insett att det är sommar på riktigt. I dag har jag dessutom fått hjälp av diverse insekter att fastställa årstiden. Först bromsar som jagade på hästarna när jag ledde dem från nattens vistelse i sommarhagen, sedan myggor som tuggade på mig när jag drack förmiddagskaffet inne i köket(!) och nyss en liten spindel som utövade någon slags bungyjump fästad i skalmen på mina glasögon. Nåja, nu ska jag smörja in mig och hästarna i insektsrepellerande medel och gå ut och njuta! På återhörande.

En ostrukturerad kvinnas betraktelser

2009-05-23T17:19:00.002+02:00

Återigen så har min lilla blogg blivit försummad. Det verkar helt klart finnas en korrelation mellan låg bloggfrekvens och hög rörighet och icke-fokus i min tillvaro. Vissa personer hävdar att de trivs bäst när de befinner sig i något slags "kreativt kaos". I min strukturberoende hjärna så kan jag inte ens förstå hur man kan kombinera ord som kreativ och kaos ;-) Jag har därför lovat mig själv att prioritera lite mer ordning och reda inför den stundande sommaren. Vem vet, detta kanske även innebär lite mer frekvent bloggande. Om nu min hypotes om sambandet mellan ickebloggandet och oordningen stämmer förståss...

Tränarförteckning

2009-04-30T18:13:00.005+02:00

Nu finns en liten sammanställning av hästklickertränare: http://www.hästklicker.se/

Det är farligt att hålla kurs

2009-04-26T18:57:00.000+02:00

Just nu känns det som att jag är på rymmen från mina administrativa sysslor. Jag ligger fortfarande ordentligt efter med e-postsvarandet (förlåt alla som väntar) och dessutom är det snart deklarationsdags. Tänkte ändå ta mig friheten att uppleva lite av helgens vackra väder och gå ut en stund till hästarna. Förra veckan när jag höll en introduktionskurs i klickerträning så gav deltagarna mig en uppgift som jag äntligen tänkte börja ordentligt på. Att låta kursdeltagarna hitta på en shapinguppgift åt mig var ett infall som jag fick för att bättre kunna visa hur klickerträning fungerar från idé till färdigt beteende. På endagskurserna så hinner man ju bara se en liten del av processen. Jag kommer att filma delar av min träning som vi började planera under kursen och hoppas att både lyckade och mindre lyckade träningspass ska kunna ge deltagarna en idé av hur klickerträning kan användas i praktiken.

Vad jag fått för uppgift? Eftersom jag framförallt använder klickerträningen till ganska ”normal hästträning” som vardagshantering och dressyrträning så fick jag verkligen något nytt att bita i. Slalom a la agility var nämligen kursdeltagarnas påhitt till mig. Jag får helt enkelt skylla sig själv när jag övermodigt ger deltagarna helt fria händer ;-) Kanske dags att ta in en hundträningskonsult i projektet…

Nystart

2009-04-15T17:52:00.002+02:00

Livet börjar sakta återvända till Stora Kilsjön. Det är skönt att se att de stora hästarna verkar ta förlusten av sin lilla flockmedlem ganska bra. Det är främst när jag tar ut Silvano på ridbanan som Julius, trots att han kan se oss hela tiden, börjar gnäggande leta efter kompisen Dudde. Då skär det i mitt hjärta. Det har dock inte gått så lång tid ännu så det blir säkert bättre.

Äntligen har jag och hästarna kommit igång med lite ordentlig träning igen – Otroligt roligt! Lite jobbigt dock att se hur den ofrivilliga långa vintervilan fått dem att sjangsera. Tappade muskler och dålig styrka i rörelserna ska nu långsamt tas tillbaka. Lätt att bli lite för ivrig bara. Inte minst de inbokade klickerkurserna gör att hästarnas matte har lite svårt att skynda långsamt. Tänk vad lätt hänt det är att man gör saker med andras ögon som främsta motiv… Det är bara att hoppas på att introduktionsdagens deltagare är av den överseende sorten ;-)

En sorgens kväll

2009-04-08T19:51:00.002+02:00

Till vår kära lilla ponny Dust - Du kommer att saknas oss!

En liten lägesrapport

2009-04-06T15:02:00.005+02:00

Våren är äntligen här och detta var förhoppningsvis den sista i raden av helger med BARA administration som vi har på ett tag. Å vad jag längtar efter att få gå in i min klickerträningsbubbla igen och ägna gårdens djur (och min sambo) den tid de verkligen förtjänar. Hoppet om en lagom balans i vardagen lever!

Allt skulle kännas riktigt bra just nu om det inte vore för det stundande avskedet i veckan av gårdens ålderman, vår lilla ponny Dust. Vi har visserligen under det senaste året varit medvetna om att ålderskrämporna snart tagit ut sin rätt och därför redan mentalt ställt in oss på detta. Ändå blir sorgen påtaglig nu när beslutet väl är fattat. Jag vet trots allt att det bara är själviskt att låta honom få leva vidare eftersom han då skulle behöva genomlida både jobbiga och smärtsamma behandlingar samt antagligen tackla av även mentalt pga av alla fysiska problem han fått. Faktum kvarstår att jag verkligen kommer att sakna att ha min coola och vänliga lilla vän hos mig.

Dags att vända blad...

2009-04-06T14:55:00.003+02:00

Nu tror jag att det sista inlägget om Andrews kurs är skrivet av mig för den här gången. De första kursutvärderingarna har precis börjat komma in och jag gläds åt alla kommentarer, såväl positiv feedback som konstruktiv kritik. Tack till alla som tagit sig tid att ge oss återkoppling!

Lastningen som den såg ut på kursen

2009-04-06T14:53:00.001+02:00

Detta inlägg är framför allt skrivet till dem som var på kursen med Andrew och som funderar kring den avslutande lastningsövningen. Övriga kan med fördel hoppa över denna utläggning. Varning för lång text! Som fortsättning på förra inlägget (läs helst det först) så vill jag bemöta en fråga som jag fått: ”Varför såg lastningen inte så harmonisk ut på kursen och metoden nu fungerar så bra?” Orsakerna är enligt mig flera:

Även om hästen fått lastningsträning av Andrew på hemmaplan dagen innan så var nu situationen en annan. Ny plats med många störningsmoment. Tänk på att även om lastningen fungerar bra på hemmaplan så är det inte säkert att hästen generaliserar detta till en ny plats. Vi har vid många tillfällen upplevt att hästägare ganska lätt fått med sin häst på kurs men som har stora svårigheter att sedan ta sig därifrån. Detta med att lägga tid på generalisering är förresten en viktig poäng i all hästträning. Träningen behöver göras i lugn och ro även på andra ställen än där du vanligen håller till. Först då har du uppnått den nivå av säkerhet i beteendet som Andrew kallar ”proof” i sin shapingskala

Vi hade alltså en häst som nu ånyo reagerade på transporten som något skrämmande vilket var fullkomligt naturligt. Eftersom hästens ägare snart skulle lämnas till att sköta detta med lastningen utan Andrew, så lät han henne direkt få prova träningssättet på sin häst. Personligen så vill jag gärna låta mina adepter torrträna utan häst när de ska prova helt nya moment för första gången. Det är nästan omänskligt svårt att vara vältajmad innan man riktigt fått klart för sig hur man ska göra. I detta fall så var just tajmingen dessutom helt avgörande. Hästen gick framåt några steg mot transporten men med dålig reaktion på framåtsignalen (här hade jag valt att inte avancera längre utan tränat framåt och bakåt till dess att responsen blivit lätt igen) när hästen så efter ett par steg närmre transporten inte reagerade på framåtsignalen alls så skulle ägaren enligt Andrews instruktioner förstärka med hjälp av irritationsmomentet - Ett högfrekvent duttande med dressyrspöet. Hade Andrew gjort detta själv så hade han snabbt nått resultat och kunnat ge eftergift. Ägaren som ännu inte helt hunnit få kläm på det hela stannade upp lite i sitt duttande flera gånger och gav då hästen oavsiktlig eftergift. Framåtsignalen hade nu börjat tränas till att både kunna betyda gå frammåt och stå still. Det klara sambandet mellan signal och beteende var brutet. Nu vet jag att en del säger att hästen faktiskt vet att signalen EGENTLIGEN betyder framåt men hur ska den kunna göra det? Hästen lär sig av vilka konsekvenser som dess beteende får. Att stå stilla tog bort obehaget och verkade alltså vara ett bra beteende att återupprepa. Hästägaren började nu behöva gå upp i tryck ytterligare för att överhuvudtaget få någon reaktion hos hästen och här började det för många av oss se obehagligt ut. Tyvärr hann hon inte heller med att ge eftergift för ett av hästens försök att faktiskt gå framåt vilket förvirrade hästen ytterligare. Jag vill nu verkligen poängtera att hästens matte är en mycket duktig hästmänniska och att detta inte på något sätt var ett dåligt första försök, utan händelsen visar bara att både hästar och människor behöver ges tid för att lära nytt.

När Andrew så valde att gå in och ta över hästen så hade han alltså ett betydligt sämre läge än från början att utgå ifrån. Hästens stopp- och gå-responser var inte längre klara på det sätt som de behöver vara för att kunna jobba med överskuggning på ett adekvat sätt. Här kommer min största invändning mot vad som hände. Jag hade nu önskat att Andrew tagit hästen en bit bort från transporten för att återinstallera responserna innan han gett sig på lastningen igen. I stället var han tvingad att tillföra relativt mycket obehag för att få hästen att reagera rätt så att han kunde komma åt att förstärka rätt beteenden igen. När denna, för många av oss, obehagliga del var avklarad så kunde Andrew jobba på det sätt som var tänkt. Hästen svarade så fint på gå och stopp att de överskuggade transportens obehag och hästen blev återigen lugn. Tyvärr hade flera deltagare redan gått när vi kunde bevittna slutet som innebar en häst som kunde ledas in och ut utan problem och som faktiskt såg riktigt ostressad ut där inne i transporten. Eftersom jag varit och hälsat på hos lastningshästen och hennes matte efter kursen så kan jag också glädjande meddela att det hittills fungerat fantastiskt bra för dem bägge. All lastningsträning de gjort efter kursen har gått helt utan spöet som irritationsmoment och med bara lätta signaler i ledrepet. Hästen kan obehindrat ledas ut och in och står lugnt inne i transporten och mumsar på sin mat.

Med viss VARNINGSTEXT om att ta träningen stegvis, inte ha för bråttom och vara noga med att man verkligen förstärker när hästen gör det minsta i rätt riktning, så anser jag att Andrews metod att lasta häst på är väl värt att lägga på minnet.

Jag har haft förmånen att få hjälpa till att träna lastning med ganska skilda ekipage och har dragit följande slutsats: Svårigheten är egentligen inte att hitta en träningsmetod som fungerar för hästen utan att inse vad som kommer att fungera bäst för hästägaren. Jag har allt ifrån ägare som jobbar med lös häst och positivt förstärkt nostarget till hästägare som väldigt lugnt och konsekvent tränar med tryck och eftergift samt initialt ganska obefintlig positiv förstärkning. Min åsikt är att du för hästens skull ska använda en träningsmetod som du själv känner dig så komfortabel med att du och hästen LÄTT KAN LYCKAS. Att sätta upp situationen så att hästen slipper göra en massa misstag är en av de mest väsentliga sakerna i min värld. Dels för att många lyckade repetitioner ger mycket förstärkning för hästen med bra inlärning och en lugnare häst som följd. Dels för att motsatsen, många misslyckade försök, också är träning av fel responser som riskerar att komma fram i oanade situationer och utgöra ett stressmoment för både dig och hästen.

Lasta häst ”the McLean way”

2009-04-06T14:31:00.003+02:00

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva återigen kan äventyra min trovärdighet som klickertränare. För att inte bli missförstådd så vill jag poängtera att jag personligen föredrar att använda klickerträning i samband med lastningsträning (se gärna de inlägg jag skrev om lastning förra året). Risken att forcera träningen minimeras och det är så roligt att uppleva hur hästarna verkligen börjar gilla transporten, inte bara tolerera den. Jag fullkomligt älskar att mina hästar går till transporten på egen hand och till och med ”tävlar om” vem som ska få gå in i den om den råkar stå öppen på gården ;-). När jag hjälpt andra hästägare så har det i flera fall däremot inte varit aktuellt att använda denna träningsmetod och jag har därför bl.a. provat Andrews lastningssätt med väldigt bra resultat. Tyvärr så tror jag att tanken bakom metoden försvann för många på kursen då den troligen överskuggades av den initialt stora mängd obehag som tillfördes. Jag vill därför försöka förtydliga träningsfilosofin:

En häst kan inte fly bort från något den är rädd för och samtidigt gå framåt mot detta objekt. Om responsen på ”framåt-signalen” är starkare än reaktionen på den obehagliga stimulus som t.ex. transporten utgör så får vi bort flyktreaktionen. Hästen kommer då att vänja sig, habituera, till transporten (under förutsättning att det inte visar sig utgöra någon fara att gå in i den förståss). Vi kallar detta för överskuggning. En effekt som är väldigt användbar när hästen ska vänja sig vid något den är osäker inför. På kursen såg vi t.ex. Cricco träna på att lyfta Toureios hovar på detta sätt. En av de lugnaste, finaste och mest ostressade insittningarna av en unghäst som jag upplevt gjordes också genom överskuggning. Detta är dock en historia som kräver ett helt separat inlägg. Poängen är att med mycket väl intränade enkla responser på några grundläggande signaler (som i detta fall gå och stopp) så utgör det du ber om ett väldigt bra alternativ till att reagera på en eventuellt skrämmande omgivning för hästen.

Min erfarenhet av att träna på detta sätt är visserligen ganska begränsad men hittills så har jag alltid lätt kunnat avgöra hur långt jag kan gå innan responserna på mina signaler böjar att avta. Hästens svar på mina signaler blir helt enkelt inte lika lätta och omedelbara längre. Hästen har då hamnat i en zon där det obehagliga snart kommer att ta överhanden. Där tycker jag personligen att man inte bör försöka pressa hästen vidare utan istället stanna kvar och träna på att få lätta responser igen. När man fått det så är det lämpligt med en paus. Efter pausen kan man avancera ytterligare lite osv. "Skynda långsamt så riskerar du färre bakslag och har en trevligare träning med din häst!" En lite präktig uppmaning som jag dock står för och som är särskilt relevant med bakgrund till flera deltagares upplevelse av träningen på kursen.

Oavsiktlig nedsläckning

2009-03-29T10:35:00.005+02:00

Hoppsan, jag lyckades visst släcka ner min blogg när jag skulle försöka göra några smarta uppdateringar av inställningarna för den. Nu är bloggen tillbaka igen och om några dagar så ska jag börja skriva om helt andra saker än McLean-kursen. Först kommer dock ett par ytterligare inlägg på kurstemat...

Vad den även något nedsläckta bilden föreställer? Det är väl solklart? En häst som håller en kon i munnen naturligtvis! :-)

Sammanfattande inlägg om McLean-kursen

2009-03-28T20:09:00.003+01:00

Jag funderar nu starkt på att ta bort mina tidigare inlägg efter kursen vi arrangerade med Andrew McLean. De var tänkta lite som svar på vad olika kursdeltagare skrev i sina bloggar om kursen och ska nog helst läsas i ljuset av detta. Ju mer jag skrev desto fler missuppfattningar verkade jag skapa så om du inte läst de tidigare inläggen så kan du hoppa över dem. Jag ska för tydlighets skull försöka återge några av mina intryck från kursen i ett enda sammanfattande inlägg istället. Detta gör jag nu i egenskap av kursarrangör. Värt att påpeka är att beskrivningen kanske skulle bli lite annorlunda om jag hade valt ett annat perspektiv att skriva utifrån, t.ex. Carolina klickertränaren eller Carolina akademikern.

Ett starkt incitament för mig att bjuda in Andrew är min övertygelse om att hästvärlden behöver större kunskap om inlärningsteori och hur man kan använda den i praktiken. Att Andrew är en mycket duktig föreläsare visste jag sedan tidigare. Hans träningssystem är dessutom unikt väl förankrat i teorin. Systemet bygger på att man koncentrerar den inledande träningen på några få grundläggande responser, att man alltid är noga med att förstärka dessa genom tydliga, vältajmade eftergifter och att man sedan successivt ”shejpar” beteendena från de första försöken till att hästen så småningom utför dem på exakt rätt sätt i princip oavsett plats och situation. Just denna förmåga att kunna dela upp träningen i små väldefinierade steg är något som många djurtränare av andra djurarter, t.ex. marina däggdjur, är väldigt skickliga på men som jag faktiskt ofta saknar inom hästträningen. Genom att hela tiden vara noga med exakt vad det är man förstärker så försvinner även risken för konfliktbeteenden på ett ytterst påtagligt sätt – Därav också kursens titel ”Training without conflict”. Jag är väldigt glad över att så många kursdeltagare verkar ha kunnat ta till sig dessa grundprinciper trots den relativt korta tid Andrew hade till sitt förfogande.

Den korta tiden som fanns för att nå resultat var som jag ser det även en stor bov till att det stundom, särskilt under dag 1, lades relativt stor press på hästarna. Något som också flera av deltagarna reagerade starkt på (Nej A-L du var långt ifrån ensam om att reagera så). Jag tror att om vi hade haft ett lite lugnare tempo så hade vissa av situationerna sett betydligt trevligare ut. Ju bättre du är på att ta bort trycket i precis rätt ögonblick desto mindre risk är det visserligen att hästen sedan likställer hela träningssituationen med obehag. Tyvärr tror jag att många, jag själv inräknad, inte har denna supertajming alla gånger och därför gör klokt i att inte gå upp i så stort tryck. Definitivt inte så mycket att hästen riskerar att skrämmas av det. Trycket fungerar även om det tillförs i form av ”irritationsmoment” i stället för reellt ”obehag”. Min uppmaning är därför att ta det i mycket mindre steg hemma än vad som ibland visades på kursen. Något som även Andrew sade sig hålla med mig om när jag ställde frågan. Tänk på att det är återupprepad FÖRSTÄRKNING som lär hästen rätt beteende. Grundprincipen bör alltid vara att skapa sådana träningssituationer som gör att det är lätt för hästen att lyckas! En häst som placeras i ny miljö OCH med en massa nya hästar OCH med konstigt låtande ljudanläggning OCH står inklämd mellan människa, vägg och eltråd OCH som dessutom har konfliktbeteenden i bagaget, har inte direkt en lätt inlärningssituation…

Skulle jag med facit i hand arrangerat kursen med detta upplägg igen – Nej, absolut inte! För mig är det ytterst viktigt att ALLA på kursen tycker att det som sker där är etiskt försvarbart. Vill man förkasta träningsmetoden så är det helt OK men har man inte en chans att bedöma själva metoden för att den överskuggas av upplevda obehag så känns det inte bra i min maggrop i alla fall. Hela syftet med kursen är ju att förmedla principer som kan HJÄLPA hästarna till en mer harmonisk vardag. Mindre innehåll, mer förberedelser tillsammans med deltagarna innan kursen eller mer tid tror jag dock hade gett ett lugnare träningstempo och varit väldigt mycket bättre.

Kan jag tänka mig att fortsätta samarbetet med Andrew och hans AEBC om möjlighet finns – Håll i er nu – Ja, absolut! Redan den här kursen gav flera goda resultat och solskenshistorier. Lugnare hästar som bättre klarar av sin tillvaro hemma hos sina människor. Med risk för att verkligen sätta mitt förtroende som klickertränare på spel så anser jag att Andrew har betydligt bättre förutsättningar att sprida inlärningsteori till hästvärlden än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra. Något som jag tror i det långa loppet är till gagn för alla oss som jobbar för att införa ett mer ”operant tänk” i hästträningen. Vem vet kanske detta till och med kan vara en inkörsport för några att hitta till mer ”extrema former” av träning som t.ex. klickerträning ;-). Jag kommer säkerligen alltid att vara betydligt mindre tolerant för tillförd mängd tryck i träningssituationerna än vad Andrew är och han kommer alltid att tycka att den mängd egna initiativ hos hästarna jag använder i träningssituationen är högst olämplig. Om det ska gå att diskutera djurträning på ett relevant sätt och därigenom kunna ta hästträningen till nästa nivå så tror jag trots allt att vi behöver en gemensam teoretisk grund att stå på. Därför välkomnar jag verkligen hästtränare som Andrew!

Måste världen vara så svart-vit?

2009-03-25T02:32:00.004+01:00

Hinner inte skriva om lastningen i dag heller. Klockan är redan över sängdags. På förekommen anledning så tar jag dock följande igen:

Jag har FULL FÖRSTÅELSE för de som kände sig obekväma med mängden tryck under Andrews kurs MEN jag är jätteglad att många också fick med sig väldigt mycket positivt från kursen. Jag har förstått av flera samtal efter kursen att det finns hästar och ägare där ute som kommer att få en betydligt bättre tillvaro på grund av det som lärdes ut. Detta gläder mig oerhört eftersom kunskapsspridning så klart är vårt starkaste incitament till att bjuda in tränare. Kanske var jag i mina tidigare blogginlägg dessutom lite väl klentrogen när det gällde deltagarnas förmåga att se förbi det aversiva och istället ta till sig träningsprinciperna. Detta visar inte minst kommentarer i stil med ”Jag har så klart vetat att eftergifterna är viktiga, men att dela upp träningsmomenten i sååå små delar och belöna varje del har jag inte gjort tidigare. Jag måste verkligen träna på min tajming.” eller ”Jag tränade direkt med mina egna hästar när jag kom hem och de är redan lugnare och svarar bättre på hjälperna”

Vad vi upplever hänger starkt ihop med vad vi har för erfarenheter och referensramar. Om jag bara skulle arrangera hästkurser med personer där jag inte har några som helst förbehåll i det de gör så skulle det inte bli en enda kurs. Det måste dock finnas en kärna i det de lär ut som jag kan stå bakom. Sedan hoppas jag så klart att det är just detta som även deltagarna får med sig hem.

/Carolina som funderar på att döpa om företaget till Pragmatisk Hästträning ;-)

Det är inte lätt att försöka vara nyanserad

2009-03-21T21:28:00.008+01:00

Fegt att vara tyst men osmart att yttra sig ;-) I dag verkar jag ha lyckats med konststycket att stöta mig lite lätt med både flera personer som verkligen ogillade det de såg på kursen med Andrew och några av de som verkligen tyckte om kursen och hade stor behållning av den. Detta är verkligen inte kundvårdande :-). Ska fundera på om jag törs gå vidare med bloggandet om kursen. I sådana fall vill jag förtydliga några saker omkring lastningsmetoden som presenterades. Nu ska jag ta hand om mina hästar varsamt och med kärlek precis som jag vet att flera av de som valt Andrew som tränare kommer att göra! ;-)

Behov av stor mängd tryck – En kriteriesättningsfråga

2009-03-21T14:42:00.000+01:00

Här kommer en i raden av planerade inlägg som relaterar till kursen med Andrew McLean

Om du t.ex. har en svårlastad häst och akut måste iväg till veterinären så har du kanske inte något annat val än att lägga på ganska tuff press på din häst. Om du gör det så är du förhoppningsvis så vältajmad att trycket försvinner omedelbart när hästen ger rätt respons. Om du däremot ska träna lastning med din häst så tycker jag situationen är helt annorlunda. Genom att ta tid på dig och bryta ner träningen i små, små steg så gör du det lättare för både dig själv och hästen att lyckas. Vi bör helt enkelt, enligt min mening, skapa en situation där hästen så lätt som möjligt kan lyckas med det vi försöker träna den till. Ju fler lyckade försök desto mer förstärkning kan vi ge hästen och det är ju förstärkningen som lär hästen rätt beteenden. Mitt måtto är därför: Ta tid på dig och planera din träning så blir den trevligare för alla inblandade parter.

På Andrews kurs fick vi se mycket som för mig påminde om scenariot ”Hästen behöver akut till veterinären” istället för det jag skrev innan kursen att jag trodde att vi framför allt skulle få lära oss: Nämligen att sätta förnuftiga kriterier som gör så att hästen lätt lyckas utan för mycket tillfört obehag. Det är nog tyvärr lite av ett ganska allmänt kursfenomen att tränaren på kort tid vill visa för mycket och nå snabba resultat. Andrew kommenterade också själv flera gånger att han normalt skulle ta flera dagar på sig med det han visade. Till saken hör dessutom att Andrew antagligen ganska ofta har en annan publikkategori på sina kurser. Personer som behöver överbevisas att hans träningstänk verkligen kan ge resultat, samtidigt som de inte är lika känsliga inför att tillföra hästen obehag som många av oss på vår kurs glädjande nog är. Då dyker genast frågan upp om ändamålen verkligen kan helga medlen men denna diskussion avstår jag från här.

Jag är personligen inte speciellt orolig för hästarna som Andrew själv tränar. Han kommer fram till små lätta signaler relativt snabbt i processen och får sedan många, många, många repetitioner med omedelbar eftergift och kliande för kristallklara responser med lugna och trygga hästar som följd. Hästarna slutar ta egna initiativ, javisst, men den oförutsägbarhet i umgänget med människan som lätt skapar konfliktbeteenden försvinner.

Det som oroar mig betydligt mer är om alla kursdeltagare verkligen fick med sig vikten av att fokusera på att förstärka rätt rätt respons, inte att bestraffa fel. Negativ förstärkning* och positivt straff** är som jag ser det två sidor av samma mynt. Risken är alltid överhängande att det obehag man tillför blir oproportionerligt. Har man dessutom dålig tajming så att obehaget inte tas bort DIREKT när hästen ger rätt respons så är man inne på vägar som kan leda till betydligt mer problem än vad man hade innan.

Detta var som sagt en kurs som måste följas upp en hel del. Glädjande nog så har vi pratat med några av hästägarna på kursen som verkligen blivit väldigt hjälpta. Jag hoppas att få delge er deras historier lite längre fram.

Fler kurskommentarer

2009-03-21T14:07:00.008+01:00

1) Ja, jag håller fullständigt med om att hästens mun ska värnas från för starkt tryck. Enligt Andrews teori så är tanken att använda duttandet med dressyrspöet för att skapa ett irritationsmoment istället för att behöva gå upp i tryck så mycket att det kan riskera att skapa smärta/rädsla. Det är eftergiften och inte trycket som lär hästen rätt responser.

2) Ja, jag håller med de som tycker att det ibland var viss skillnad mellan vad som sades på teorin och vad som utfördes i praktiken.

3) Ja, jag hade önskat att fler kritiska frågor hade ställts direkt till Andrew istället för att diskuteras på sidan om kursen. Behovet av att skapa ett klimat som inbjuder till diskussion är något jag som kursarrangör ska ta med mig till framtida kurser.

Några kommentarer om veckans kurs

2009-03-21T00:18:00.006+01:00

Tänkte att jag skulle kunna vänta med att skriva om McLean-kursen eftersom jag tyvärr inte har tid just nu att formulera allt som jag inser behöver bemötas, belysas, dementeras och bekräftas... Mycket skrivs just nu om kursen på olika håll och åsikterna går verkligen isär. Jag upplever att det förväntas av mig som kursarrangör att ge mig in i diskussionerna men det måste jag som sagt be att få vänta med. Jag vill dock på en gång förtydliga några saker:

1) Nej, jag rättfärdigar inte den mängd press som lades på några av hästarna.

2) Ja, det var oväntat för mig då det såg annorlunda ut på kursen i Danmark som jag själv deltog i.

Men jag tycker absolut att det finns element i Andrews träningsfilosofi som jag står för och verkligen önskar att de bättre hade kommit fram till alla och detta ska jag skriva om så fort jag får tid.

Gammalt inlägg från den 15 mars

2009-03-20T13:48:00.001+01:00

Snart är det dags för kursen med Andrew McLean och jag börjar bli lite nervös. Inte för hur det praktiska kring kursen ska fungera, de senaste åren har ju trots allt gett oss en viss vana på det här med kursarrangemang. Nej, min oro handlar främst om att jag som klickertränare rekommenderat Andrews träning. Inte minst läskigt är det att så många av åskådarna också är väldigt klickerska. ”Horse training the McLean way” går nämligen ut på att nyinlärning konsekvent görs med hjälp av negativ förstärkning. Positiv förstärkning kommer in först när redan inlärda responser ska upprätthållas och då framför allt i form av att smeka och klia hästen. Hur kan jag rekommendera någonting som jag själv valt bort?! Mitt svar är att jag ser mig själv som ganska pragmatisk. Jag tror inte att klickerträning kommer att få en framskjuten roll som inlärningsmetod i ridvärlden i stort, våra ridsystem bygger så starkt på tryck och eftergift. Vad jag däremot hoppas och faktiskt också tror väldigt stark på är att kunskap om inlärningsteori kommer att utgöra ett starkt inslag i ridningen i framtiden. Förmågan att successivt shejpa fram beteenden genom att sätta bra kriterier, ha god tajming och att vara medveten om vad man förstärker/bestraffar är som jag ser det en bra väg till lugna, trygga hästar som fungerar i den uppgift som vi gett dem. Jag tror att just Andrew är en person som kommer sprida detta till ett betydligt bredare lager hästmänniskor än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra.

Gammalt inlägg från den 14 mars

2009-03-20T13:45:00.001+01:00

Vad har hänt sedan senast? I melodifestivalens anda så kommer här en snabbrepris:
Feber, ännu högre feber, tröööttt, vakna till liv lite långsamt, få panik över att en arbetsvecka försvunnit, jobba, jobba, maila, maila, maila, administrera, försumma hästarnas träning, administrera ännu mera, bli orolig över att ponnyn blivit sämre, tappa hoppet om ponnyn, känna sig hoppfull över att ponnyn i alla fall repat sig lite, be om ursäkt över försenade mailsvar och så är vi framme i nutid, dvs gnälla i bloggen.

Förutom viss fortsatt oro för den krassliga ponnyn så är sanningen att trots all gnäll så är tillvaron inte så dum ändå. Eller vad sägs om att: Kunna njuta av att se hästarna leka utanför när man sitter vid datorn, stjäla lite tid för en kaffepaus och då passa på att mysa med hunden i soffan en stund, se fram emot en spännande kurs i veckan, se fram emot vilan då kursen är slut, uppskatta att ha en omtänksam sambo samt verkligen känna tacksamhet över att vara frisk igen!

Dagen efter kursen

2009-03-20T13:42:00.000+01:00

Jag borde verkligen sätta fart med allt efterarbete från de senaste dagarnas kurs med Andrew McLean. I stället sitter jag i soffan och tittar på hunden som sover skönt efter två fullmatade dagar med många intryck. I min hunds fall bestod kursen i att träffa många nya människor och hundar, att övernatta på ny plats, att behöva bo i bilen längre stunder än vanligt och att få sina rutiner väldigt rubbade. Något som han klarade över förväntan – Skönt! I mitt fall så var kursen kanske ännu mer omtumlande – Från tårögda hästägare som fått så fantastisk hjälp, kursdeltagare som lyckliga kramade om mig för att de nu insett att hästen därhemma inte ifrågasätter dem utan bara inte förstått vad de menar till kursdeltagare som verkligen led sig igenom den del av träningen som de orkade vara kvar och bevittna. Aldrig har vi arrangerat något som väckt så starka känslor och som jag själv känt mig så kluven inför. Detta kräver verkligen ett mer genomtänkt blogginlägg än vad jag har tid med de närmaste dagarna men jag lovar att återkomma. Som en bakgrund till vad jag kommer att skriva så ska jag publicera ett par inlägg ni aldrig fick se. I stressen dagarna innan kursen så skrev jag i bloggen men publicerade aldrig eftersom jag blev avbruten innan jag hann läsa igenom det jag skrivit (jag vill gärna åtminstone ha lite koll på vilka tangenter på datorn som fingrarna tyckt på innan jag publicerar :-) Så här kommer alltså lite gammal skåpmat…

Utebliven ritt, stadsbussar och närgångna grisar

2009-03-01T16:00:00.002+01:00

Nej det blev inget ridpass på Julius i fredags. I stället blev jag sämre och somnade om och feberdrömde om att någon åkte runt och sköt mot stadsbussar. Tala om surrealistiskt tänkte jag när jag vaknade till igen. Ännu värre blev det när jag senare på kvällen insåg att det faktiskt hade avlossats ett skott mot en stadsbuss på riktigt. Jag hade helt enkelt haft de lokala nyheterna på i bakgrunden och lyckats väva in dem i mitt febriga tillstånd mellan sömn och vakenhet. Det är vid sådana tillfällen som det känns extra skönt att ha bosatt sig på en gård i skogen. Här avlossas förvisso också ett och annat skott men de är från jaktlaget som håller efter viltsvinsstammen en aning. Något som antagligen är ganska välbehövligt när min sambo till och med hört hur det börjat grymtas från vår gödselstack samt sett min häst försöka jaga iväg en lite väl närgången skugga (troligen ett litet viltsvin) från hagen. Jag gillar verkligen skogens alla vilda djur men de får gärna hålla sig utanför hästhagarna.

Less is more

2009-02-27T15:56:00.002+01:00

Suzanne, som följde min ridutveckling och tränade mig med stort tålamod under flera år, är en av de som verkligen har lärt mig att uppskatta de små, små, detaljernas betydelse. Det var visserligen flera år sedan som vi gick skilda vägar men en del av hennes lektioner följer mig definitivt fortfarande. En av dem var insikten om hur otroligt många onödiga saker som kroppen pysslar med när man sitter på hästryggen. I stället för att vara en bekväm ryggsäck som möjliggör för hästen att röra sig så obehindrat som möjligt med ryttare på ryggen, så sätter viljan att påverka hästen korrekt så lätt krokben för oss. Omedvetna spänningar av olika slag utgör ett konstant bakgrundsbrus för hästen som har den föga avundsvärda uppgiften att skilja på de riktigt fina signaler som vi vill ska betyda någonting och alla andra signaler som vi avger och som vi förutsätter att den ska ignorera. "Utnyttja känslan du får när du är oskadliggjord" var Suzannes kanske lite kontroversiella råd. Är du febrig och trött så orkar du inte påverka hästen så mycket utan du ”åker mest häst”. Fånigt känns det när hästen går mycket bättre än vanligt genom att man nästan inte gör någonting. ”Less is more”. Att masa sig ut till stallet och rida med feber kan så klart vara ett riktigt ödesdigert råd och jag tror att det bara kan ges till sådana som mig som hellre bryter och går och lägger sig på sofflocket än pressar sig särskilt långt fysiskt. Så under förutsättning att jag piggnar till en smula så ska jag försöka utnyttja dagens tillstånd och ta en lugn ”åka häst tur” med Julius. Nu är väl i och för sig ”lugn tur”och hästen Julius sällan helt kompatibla. Vi är båda lite väl förtjusta i att shejpa spontana beteenden och inte världens bästa på att lägga tid på stimuluskontroll. Ett syndrom som jag misstänker att jag delar med fler klickertränare där ute ;-). Risken är alltså att det blir en lugn tur med lite galoppfattningsinslag och spontana voltöppnor med mer… Jag får helt enkelt avlämna rapport om jag nu kommer ut till hästarna. Först ska jag vila en stund till framför någon eftermiddagssåpa på TV. Det är inte klokt vad mycket skräp som visas den här tiden på dygnet. Tänk vad man missar när man jobbar, hi, hi.

En gnällig dag

2009-02-27T14:05:00.001+01:00

Solen skiner utanför och hästarna är glada och leksugna. De försöker förgäves påkalla min uppmärksamhet när de ser mig genom fönstret. Själv ligger jag nerbäddad under dubbla filtar med feber och halsont och tycker fruktansvärt synd om mig själv. Kanske är det här självömkandet när jag är sjuk ännu ett av de så kallade manliga drag som jag begåvats med (urusel simultankapacitet är ett annat ;-). Kanske beror gnälligheten helt enkelt på att jag är uppväxt i Kumla. Gnälliga Närkingar är ju ett begrepp som tydligen inte bara syftar på dialekten ;-) Nej, jag får försöka se det hela från en positiv sida, jag är ju i alla fall inte så dålig att jag inte orkar blogga, något jag definitivt inte hade tagit mig tid till om jag hade varit helt frisk och pigg. Skrivbordet och datorn svämmar över med administration som jag borde ta tag i och det har blivit ganska långa arbetsdagar den senaste tiden. Att med gott samvete kunna vila och få lite respit i arbetet är därför på sätt och vis ganska skönt. Det dumma är bara att det måste till en rejäl förkylning för att lägga in lite ordentliga pauser i schemat.

Destruktiva filmklipp

2009-02-09T19:50:00.004+01:00

Huj vilket olidligt präktigt och hurtigt inlägg jag lyckades kläcka ur mig förut ;-) Kanske var det ett försök till motvikt till min sinnesstämning efter att ha tittat på massor av hästträningsklipp på youtube under eftermiddagen. Jag hade för avsikt att leta analysmaterial till morgondagens introduktionsträff i inlärningsteori. Att låta deltagarna få arbeta med lite filmklipp tänkte jag skulle vara en kul förnyelse av min teorikväll. Tyvärr blev i stället resultatet att jag matade mig själv med många ledsamma bilder på konflikter mellan djur och människa. Några påverkade mig starkare än vad jag räknat med. Jag kanske får skylla mig själv eftersom jag nu letade träning som inte fungerade helt prickfritt men jag var inte beredd på att det skulle finnas så många hemskheter utlagda. Jag har själv gjort och gör säkert fortfarande ibland en hel del knasigheter med mina djur men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska tappa empatin så som en del av tränarna på klippen. Nu ska jag gå ut och få lite Silvano-terapi för någon som bättre kan muntra upp mig än min häst får man leta efter. Sedan är det fortsatt kursadministration som gäller. Om du väntar på kursbekräftelse från mig och undrar var den tagit vägen så är den snart på väg…

Inlägg under bloggtorkan

2009-02-09T19:45:00.002+01:00

Inte blir det mycket skrivet här inte… Ganska lite egen träning som är värd att skriva om och mina kunder vill jag inte riktigt utlämna i en blogg. Inte för att de har något som helst att skämmas över men ändå. Jag vill att man ska känna sig trygg i att kunna fråga mig saker och diskutera eventuella problem utan att jag för detta vidare. Inte minst viktigt eftersom många djurägare tar sina djurs uppförande väldigt personligt. Jo, jag vet, vi kan aldrig hålla ett djur ansvarigt för sitt beteende. Det är alltid djurägaren som har skyldigheten att träna, vårda och ta hjälp om det behövs för att säkerställa att djuret mår bra och att omgivningen inte löper risker på grund av det. Det leder dock sällan till något konstruktivt att skuldbelägga sig själv för sådant som eventuellt inte fungerar. Jag träffar ibland hästägare som framgångsrikt har haft häst i hela sitt liv och som har flera väldigt välfungerande pållar på gården förutom just den häst som de nu har problem med. Det finns så många faktorer som kan spela in. Jag tror väldigt starkt på att vara lösningsinriktad i stället för att lägga så mycket fokus vid vad som kan ha gått fel tidigare. Att försöka göra det bästa av situationen som den är nu helt enkelt. Det är alltså kanske inte så konstigt att ”klickertänket” tilltalar mig så mycket.

Se där, det blev något slags blogginlägg i alla fall…

En kväll på kontoret ;-)

2009-01-26T21:36:00.001+01:00

TAGteach

2009-01-20T17:47:00.003+01:00

Med anledning av att jag i förra veckans inlägg skrev att jag tänkte återkomma efter att jag hade varit ute hos hästarna så fick jag nyss en kommentar om att jag tar väääldigt lång tid på mig att mocka ;-). Förutom att jag haft en del att stå i de senaste dagarna så beror dröjsmålet även på att jag upptäckte att jag faktiskt inte riktigt visste vad jag skulle skriva. Det tar ofta några dagar för mig när jag varit på kurs att smälta upplevelsen och bena upp mina intryck.

Jag har alltså varit på kurs i TAGteach med toppeninstruktörerna Emelie Johnson Vegh och Eva Bertilsson från Carpe Momentum. TAGteach bygger på samma principer som klickerträning men syftar till att användas i samband med undervisning/coachning av människor. Kursen var mycket inspirerande och jag tror väldigt mycket på möjligheterna i att integrera detta i delar av min undervisning. Jag är ju inte helt ovan att träna djur med hjälp av klickerträning så principerna var väldigt lätta att förstå och ta till sig. Däremot när det kom till de praktiska övningarna så krävdes det ganska mycket koncentration för att låta bli att babbla så mycket och i stället ge väldigt korta och konkreta ”TAG-instruktioner”. Jag är nämligen ganska verbal som instruktör eftersom jag tycker att det är viktigt att de jag undervisar förstår sammanhangen. Jag vill att de inte bara får veta hur de ska göra utan också förstår varför. Att ge kunskap om sammanhang och bakomliggande principer är ju egentligen vad min verksamhet till stora delar bygger på. Inte desto mindre nyttigt är det därför för mig att träna på att bli tydlig när det väl kommer till konkreta instruktioner så att de inte drunknar i alla mina utläggningar om hur man kan analysera situationen ;-). Jag har nu med mig en ”Primary Certification” i bagaget och avser att jobba på att uppnå ”Level 1” under året genom att bl.a. göra ett ämnesspecifikt projekt. Jag ber att få återkomma med rapporter under projektets gång. Det är nog först när jag får mer övning på att använda metoden i praktiken som jag verkligen ser dess potential och begränsningar.

Jag vill förresten med detta blogginlägg tacka min goa sambo tillika arbetsgivare som skickade mig på kursen. Ett stort TAG till dig Walter! Jag räknar nu så klart med att få använda dig som "försöksobjekt" i mitt certifieringsprojekt…

Verklighetsutflykt

2009-01-14T17:46:00.004+01:00

Nu är jag tillbaka igen efter en utflykt i den civila världen. Alltså där det finns andra människor än hästägare ;-). Förra veckan inleddes av en årlig tradition - Middag hos vår goda vän Lotta som efter julhelgerna brukar bjuda in några vänner för ett litet julbordsknytkalas. Eftersom många i hennes vänkrets har talang för det här med matlagning så brukar det bli en trevlig kulinarisk upplevelse och så även i år. Det blev en hel kväll nästan utan djurprat alls. Nåja, Hannibal fick följa med så några hundrelaterade kommentarer dök upp. Bl.a. så träffade jag en av de få personer jag någonsin stött på som inte tycker att min vovve ser ut som en taxkorsning. Denna person har dessutom varit taxägare ända sedan barnsben så han borde ju ha viss koll… Glömde jag säga vad Hannibal är en korsning av? Jack Russel, Border Collie och Border Terrier, syns inte det?

Nästa anhalt på min utflykt i verkligheten bortanför stall, hagar och ridhus var att åka på TAGteach-kurs. Detta är en upplevelse som dock kräver ett helt eget blogginlägg. Så jag återkommer efter att ha… ja du gissade rätt…mockat och fodrat hästarna. Är jag inte förutsägbar så säg!

Årets första träningsdagar

2009-01-03T22:28:00.006+01:00

Upp som en sol och ner som en pannkaka! Nåja, snarast träning i fantastisk harmoni i går kväll och träningspass som verkligen satte fingret på sådant som jag behöver öva mer på i dag ;-).

Jag har bland annat gått ”back to basics” och börjat ta tag i sådant jag inte brytt mig så mycket om när det mest är jag och Walter som hanterar hästarna. I år ska de användas oftare som demohästar och dessutom hoppas vi på att äntligen skaffa lite avbytarhjälp så att vi kanske kan semestra tillsammans för första gången på länge. Till exempel så får hästen som alltid ser skeptisk ut när grimman kommer fram (han går för det mesta lös tillsammans med mig) pyssla med lite ”sätta på grimman själv lekar” innan de mer fysiska övningarna. Det tränas på hörnpasseringar, inkallning, stationsträning för att kunna ha alla djuren på ridbanan samtidigt, olika varianter av lastträning att visa på kurserna m.m. Det är så roligt att se hur något hästarna ogillat förvandlas till favoritlek och att påminnas om hur lätt det egentligen är att få mer ”väluppfostrade” pållar bara man TAR SIG TID att träna på det vardagliga. Tala om förstärkande även för mig! I går kväll hade vi en sån där underbar kväll när allt bara var ”flow”. Tre hästar på raken som gjorde fina framsteg och sedan ett toppenpass med min vovve. Det gnistrade i snöflingorna som sakta dalade ner på mig och djuren på ridbanan. Magiskt!

I dag däremot har jag återupptäckt den ena hästens älgskräck och att min hund behöver lite bättre inkallning... Jag utelämnar alla pinsamma, alternativt långrandiga, detaljer och konstaterar att vi helt enkelt får träna vidare. På återhörande!

Inget nyårslöfte men nästan...

2009-01-02T22:45:00.004+01:00

Nytt år och nya förutsatser. Jag har startat 2009 under parollen att den bästa träningen är den som blir av. Lite för stora ambitioner med varje hästträningspass har tidigare satt krokben för mig att hinna med alla hästarna ordentligt. Nu är det istället många men korta pass som gäller. Spännande att se hur många dagar jag lyckas att göra något kvalitativt med alla fyrbeningarna. Rapport kommer om hur projektet fortskrider.

Nytt klickerhästår

2009-01-01T22:05:00.004+01:00

Årets nyårskort på hela min familj:

Dåligt samvete 2

2008-12-25T19:48:00.006+01:00

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till datorn gå… Efter julstökandet så känns det skönt att äntligen kunna slå sig till ro och e-posta de julhälsningar som jag verkligen hade tänkt skicka INNAN jul.

Till min lilla läsarskara av den här bloggen vill jag också passa på att önska en riktigt god fortsättning på julen!

(Mindre bra kamera och en blixträdd ponny gjorde det inte helt lätt för husse att ta julaftonskort i stallet. De stora hästarna blev dessutom ännu suddigare på bild så de korten besparar jag er)

Dåligt samvete

2008-12-19T00:30:00.003+01:00

Eftersom min sambo jobbat ganska mycket och framförallt sent den senaste tiden så har träningen av hans häst vilat på mig. En uppgift som jag måste erkänna att jag inte utfört så bra. Det har blivit några korta ”slaskträningspass”, mest för motionens skull, efter att jag klarat av träningen för dagen med min egen illbatting Silvano. Igår bestämde jag dock att det var dags för bot och bättring och avsatte ordentligt med tid och fokus även för sambons pålle. Det var det roligaste jag gjort på länge! Han var sååå glad över uppmärksamheten och glömde helt bort mattes knasiga regel att endast frishejpa lösa hästar. Trots att han satt fast i långa tyglar så provade han att bjuda både det ena och det andra. Jag hade fullt sjå att övertala honom om att enkla öppnor efter långsidorna var fullt tillräckligt för stunden. Tillslut gick han riktigt bra i långa tyglar och jag valde att belöna med lite ”frihetsdressyr”. När vi hade tränat på en rad övningar som jag faktiskt hade glömt bort att han kunde, så tyckte jag att det var hög tid att gå in till kvällsfodringen i stallet. Vi hade redan efter passet i långa tyglar överskridit tiden som han brukar orka vara koncentrerad på träningen. Jag öppnade ridbaneinsläppet och ropade på honom men han bara stod kvar och tittade på mig. Det var ingen tvekan om att han ville leka ännu mera! Tala om att förspilla tiden när en så träningsvillig och go häst mest går och skrotar i hagen. Det vore skillnad om det gick att ge honom den stimulans som en stor, kuperad och gräsfylld sommarhage kan erbjuda, men i leriga vintehagar… Jag måste verkligen prioritera min tid bättre än jag gjort på sistone!

Napoleon berättar...

2008-12-18T12:43:00.003+01:00

Napoleon här på gården läste Hunden och kattens dagbok på Ann-Louise blogg. Han log lite åt skämten först, särskilt beskrivningen av hunden tyckte han var på pricken. Sedan kände han att det var läge att ge sina inburade vänner där ute inspiration att kämpa vidare genom att beskriva hur livet kan vara om man är lyckligt lottad eller smart nog att kunna bryta sig loss och skaffa eget. Här kommer hans berättelse:

De förra ägarna hade redan flyttat ut, så när jag redan på visningen bestämde mig för gården så kunde jag flytta in på en gång. En av de avgörande faktorerna var jakträtten på min mark med både möjligheter till småviltsjakt (läs gnagare) och fågel. Det är en trevlig liten gård med två bostäder. I den ena bostaden så finns även rum för min servicepersonal och ett av mina husdjur, hunden Hannibal. I det andra huset så har jag ett av mina favoritsovrum som min inredare dekorerat med rustika läderdetaljer och som följer det hästtema som finns i hela detta hus. Jag har till och med kostat på mig att inreda med levande hästar. Detta kan rekommenderas då de förutom att skapa en trevlig atmosfär bidrar till uppvärmningen. Ordentlig uppvärming är nämligen något jag värderar högt, särskilt i sovrumen.

På fritiden gosar jag gärna med min hund Hannibal som är väldigt trevlig när han är lite trött. Rasta honom får däremot min servicepersonal göra. Det tog ett tag att träna upp min personal men nu kan de både öppna dörren för mig på min signal, servera mig mina måltider när jag så önskar och som sagt sköta mina husdjur, så jag behåller dem tillsvidare...

Ja det här var en liten rapport från MIN gård Stora Kilsjön. Nu ska jag vila lite. Gäääsp!

PS. Jag vet att min personal har egenheten att låtsas som att det är de som är herrar här på gården men eftersom det gör dem lyckliga så låter jag dem hållas. DS.

Att vara klickerträningsrepresentant

2008-12-10T23:24:00.002+01:00

Som en spinoff på mitt inlägg om att träna långa tyglar med klickerträning så har jag en fundering. Tyvärr blir man lätt sedd som en representant för sin inriktning om man rör sig lite utanför det traditionella. Om man klickertränar och t.ex. visar en dålig galoppkvalitet så drar tyvärr många slutsatsen att "hästar som klickertränas av nödvändighet blir sådana" eller om man är ryttare inom någon peifer ridinriktning så tolkar många hästens dåliga muskling på inriktningen och inte på att just den här ryttaren motionerar och tränar alldeles för sällan.

Den frågan jag ställer mig är hur stor hänsyn man egentligen bör ta över sitt "representantskap" . Jag håller t.ex. mina hästar gärna borta från offentligeheten till dess att vi är ganska klara med det vi för tillfället tränar på. Att komma för oförberedd på en träning är väldigt obekvämt för mig. Personlig prestige spelar säkert in ;-) men även vetskapen om att inte bara jag utan även mina träningsmetoder kommer att bli bedömda.

Ni kloka läsare av min blogg (eller var det kanske en självmotsägelse...), kom gärna med synpunkter! Jag behöver nya infallsvinklar på detta.

Klickerhästar

2008-12-10T02:38:00.009+01:00

Jag har dåligt med nytagna bilder på gårdens hästar men jag hittade några gamla foton i datorn.

Låg förstärkningsfrekvens och vuxna ponnybarn

2008-12-07T12:28:00.004+01:00

Min absoluta favoritcowgirl Maria har vid flera tillfällen bloggat om hur kopplingen mellan träningsmetod och förhållningssätt gentemot de tvåbenta eleverna inte alltid går hand i hand. Ett exempel på detta skulle kunna vara att ge massor av instruktioner på en och samma gång till en djurägare som ska lära sig att bara fokusera på ett kriterie i taget.

Personligen fick jag mig själv verkligen en näsbränna på den fronten när jag i helgen var på besök hos en kund och tillika god vän i Växjö för att hålla några lektioner. Vi filade på ett av de moment som hon bett om hjälp med och med vetskapen om att vi inte ses igen på över en månad så måste jag ha blivit lite överambitiös ;-) Plötsligt utbrast hon, likt ponnybarnen hemma på ridskolan, ”nej nu vill jag göra något roligare!”. Innan jag visste ordet av for hon och hästen iväg i galopp mot ett litet uppställt hinder som stod i ridhuset – Snacka om att belöna sig själv. Men när tiden mellan förstärkningarna från coachen tar alldeles för lång tid så har man väl inget annat val än att ta saken i egna händer. Nåväl, jag provade faktiskt sedan att använda hindret lite mer aktivt som förstärkning genom att vid lämpliga tillfällen ge grönt ljus till att få ta ett litet skutt. Självklart hade det dock varit ännu mer värt om jag hade lyckats bryta ner momentet vi tränade på i ännu mindre delmål. Tillfredsställelsen i att lyckas är nog trots allt den bästa förstärkningen för ryttaren. Det kanske är en kurs i TAGteach som borde stå överst på min lista till tomten i år…

Ellens fortsättningskurs

2008-12-03T13:03:00.004+01:00

Då var vår sista helgkurs för året avklarad och för mig återstår ”bara” det administrativa efterarbetet. Det var en förhållandevis liten skara deltagare denna gång som hade samlats på Johannesberg i Gottröra för att träna sig själva i att träna sina hästar med hjälp av positiv förstärkning. Att arrangera kurs i ”sjukfrånvaromånaden” november är en högst osäker aktivitet visade det sig då flera av deltagarna var tvungna att lämna återbud i sista stund. Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju och även om jag föredragit att få träffa alla trevliga människor som skulle ha varit där (hoppas att ni har kryat på er!), så fanns det även fördelar med en liten grupp. Alla deltagare, oavsett om de hade med häst eller ej, blev ordentligt involverade i träningen och de få hästarna på plats kunde få två pass om dagen i stället för ett enda. Att gruppen var liten och väldigt ”självgående” i kombination med att Cattis på Johannesberg stod för all matlagning gjorde att även jag kunde hinna se det mesta av kursen. Ellen Ofstad är en av de tränare som influerat min egen hästträning allra mest, så det var lite som att komma hem att se henne in action igen. De senaste åren har jag dock kommit i kontakt med flera olika klickerträningsinriktningar som påverkat det jag gör med mina djur, så en liten självreflexion var därför också på sin plats. Det är bra att ibland få anledning att stanna upp och fundera över vilka metodval man själv har gjort och påminna sig om varför.

Arbete på lång tygel och klickerträning forts.

2008-11-22T17:49:00.002+01:00

En god vän gjorde mig uppmärksam på ett problem som hon noterat. Nämligen klickerhästar som arbetas på långa tyglar i något som liknar samlad galopp utan att de är tillräckligt starka för att utföra detta på ett korrekt sätt. Piet Bakkers metod att introducera galoppen är att vänta till dess att hästen genom successivt ökad samling, en dag självmant erbjuder den samlade galoppen. Detta är en god indikation på att hästen verkligen är redo. Om man har det kraftfulla verktyget klickerträning till sin hjälp att lära in nya saker, så är det ganska lätt att i stället shejpa fram galoppen. Risken är bara att man då inte riktigt tagit hänsyn till hästens fysiska förutsättningar utan börjar med detta för tidigt i hästens utbildning. I stället för verklig samling som hjälper hästen att bygga upp sin kropp får vi något som snarare verkar menligt på pållens utveckling mot en ändamålsenligt musklad ridhäst.

Jag erinrar mig de egna erfarenheter som jag har på området, nämligen vår häst Julius uppgång och fall som långa-tygel-häst. Utan att skryta så lyckades vi till en början väldigt bra att hjälpa honom att utveckla en trevlig samling. Vi kombinerade nämligen vår klickerträning med Piets metod att vänta in hästens egna initiativ till att samla sig in i galoppen. Först när Julius själv tydligt visade att han var redo började vi att klicka galoppfattningar. Vi var också noga med att övergångarna var mjuka och vi belönade bara galoppsteg där hästen fortfarande hade så mycket frammåtdrift att han orkade behålla en god överlinje. Några sena kvällar på vår lilla ridbana fick vi uppleva hur nära den samlade galoppen ligger piaffen och passagen och han erbjöd embryon till alla de vackra rörelser som vi hoppades på inför framtiden.

Tyvärr tog sagan slut efter en räcka av händelser som jag inte ska gå in på här (problemen var dock inte träningsrelaterade) och vi stod med en konvalesent med tappade muskler. När vi så smått började sätta igång honom igen så märkte vi hur hans vilja var större än förmågan. Han försökte tappert att bjuda oss galoppen som blivit lite av hans favoritrörelse efter all tidigare förstärkning. Trots att vi lät bli att förstärka detta så fortsatte hans försök och all hans misslyckade samling började att visa sig genom en mer synlig underhals och fortsatt obefintliga ryggmuskler. Jag valde nu att släppa alla andra övningar och allt vi gjorde gick ut på att förstärka ”lång och låg” under en period. Vi är ännu inte framme där vi en gång var men jag har goda förhoppningar om att lyckats med den föresatsen. Min poäng är att det gäller att vara extra observant på hästens form och fysiska förmåga när man har ett sätt att så lätt få hästen att mekaniskt utföra de rörelser man vill. Den tråkiga fördomen om att klickerträning bara skapar ”cirkuskonster” (ett skällsord inom dressyren) är något jag hoppas att vi alla som klickertränar hjälps åt att motarbeta. Det är viktigt att verkligen låta utvecklingen av hästens kropp få ta tid.

Arbete på lång tygel och klickerträning

2008-11-22T17:46:00.000+01:00

Det är spännande med kurshelger, man får nästan alltid oväntade saker med sig hem i bagaget att fundera över. Piet Bakkers kurser förrra veckan var inget undantag. Självklart var det roligt att se alla framsteg som hans gamla elever hade gjort sedan senaste kursen. Det var också kul med några nya ambitiösa ekipage att stifta bekantskap med. För mig personligen var nog ridpasset mest intressant eftersom jag sett ganska mycket av Piets undervisning i långa tyglar de senaste åren men ridning blir det desto mindre av. Piet är verkligen en mästare i ”less is more” när det kommer till ridning.

Vad var det som var oväntat då? Jo, ett par diskussioner om klickerträning (!) vid middagen på lördagskvällen. Till skillnad från när Ellen ”klicker” Ofstad är hos oss så är klickerträning nämligen fortfarande ett ganska exotiskt inslag på Piets kurser. Diskussionen som uppstod kring huruvida jag som klickertränare borde kunna träna för någon som inte låter mig träna på det sättet under lektionerna, kanske jag återkommer till någon annan gång. I stället var det en tänkvärd kommentar om hästens form som jag vill återge…

Fortsättning följer strax!

Tillbaka!

2008-11-20T01:58:00.008+01:00

Nu trycker jag på ”play” igen och återupptar bloggen. Sedan sist har jag bl.a hunnit med att läsa en ny universitetskurs, varit sjuk samt nu senast haft fullmatade dagar i samband med att Piet Bakker var på besök och höll kurser hos oss. Bilder från den välbesökta helgkursen finns bl.a. på Ann-Louise blogg.

Smolket i glädjebägaren är däremot att min hund Hannibal och jag missade sista träffen på klickertränarutbildningen som vi gått i år. Visserligen är ju denna blogg främst tänkt att handla om mina klickerhästar men som en hälsning till våra trevliga kurskamrater som vi nu inte fick träffa igen, så kommer här en bild på en klickerhund.

(Telefonapport från teoriläxan testas här)

Bloggen har tagit paus

2008-11-05T00:40:00.002+01:00

Regler och undantag

2008-10-07T10:25:00.004+02:00

Undantagen bekräftar inte alltid regeln. Ibland blir undantagen så många att regeln helt enkelt upphör att existera. Detta verkar vara fallet med min intention om att vara ledig och vika oktober månad enbart till egna studier. Ja kanske inte uteslutande studier, självklart ska djuren på gården ha sin träning och omvårdnad som vanligt och jag vill också fullfölja de så kallade ”träningspaket” som jag redan påbörjat under hösten men sedan är det enbart studier som gäller… Ja och sedan är det ju min favoritkund som flyttat till Småland som jag lovat att åka ner till en gång i månaden men sedan är det enbart studier… Okej, de påbörjade träningspaketen är ovanligt många just nu och dessutom vill man ju inte tacka nej till de förfrågningar som gäller att få hjälp inför Piets kurs här i november, men sedan… Aha, så detta är enda månaden som jag, utan att behöva åka utanför nordens gränser, kan åka och titta på tränaren som vi fått önskemål om att arrangera kurs med i vår. Sedan är det ju läxan på tränarutbildningen, födelsedagsbarnet i familjen, de ekonomiska uppgifterna som ska lämnas in samt förberedelserna inför den extra insatta kursen med Ellen…

Ja, ni ser! Kanske kan jag i alla fall rationalisera bort bloggen ett tag. Så vi hörs i november eller möjligtvis efter att jag blivit bättre på att sätta gränser :-)

Natträning

2008-10-02T01:50:00.003+02:00

Det blev ingen rapport om den gångna helgens kurs idag heller. Utmärkta redogörelser kan istället läsas på bloggar tillhörande Canis-instruktörerna Ann-Louise Ryrvik och Maria Yttermyr samt Malin som går hundskolans tränarubildning. Inte oväntat håller jag med om det mesta som de skriver – Jag har antagligen helt enkelt blivit rejält Canis-indoktrinerad under de senaste två åren ;-)

Eftersom det blivit väldigt lite träning av egna hästar på sistone prioriterade jag ett nattpass på ridbanan istället för det tänkta bloggandet. Kul att se att Silvano var med så på noterna. Till skillnad från när man tränar Julius så får man nämligen ibland antränga sig rejält för att Silvano ska bli så där riktigt taggad i träningen. Att galoppfattningarna just nu är av modellen katapult köper jag gärna, i alla fall för tillfället, eftersom han gör dem med glädje och utan större övertalning. När turen kom till Julius så kunde jag bara konstatera att han var lika pigg och träningssugen som vanligt. Han tar till och med i lite mer än vad han egentligen har styrka att klara av och försöken till samling innebär istället att överlinjen tappas. Jag ska helt enkelt göra ett nytt försök att skicka ut honom med husse regelbundet på skogsprommenader och klättring. Ingen av dem har ont av att utnyttja naturens eget gym lite oftare ;-)

Nu hög tid att sova!

Ännu en helgkurs är avklarad

2008-09-30T13:10:00.001+02:00

Helgens kurs är förbi och jag stjäl mig en liten vilopaus även om jag vet att jag verkligen borde rivstarta med nästa projekt. De flesta deltagarna verkade mycket nöjda och även Ellen var rejält inspirerad efter kursen och ville gärna ha en fortsättning med samma gäng. Ett trevligt facit får man väl lov att säga. Lite synd bara att jag själv tog med mig förra veckans uppskruvade tempo och inte riktigt kunde ge mig ro att sitta ner och prata med alla trevliga människor som var på plats. Jag kände mig mest som en duracellkanin som med ett fånigt leende på läpparna och en överdrivet käck attityd for runt och pysslade på anläggningen ;-) Nåväl, nästa gång ska jag verkligen försöka vara mer avslappnad och ta mig tid.

Nu är det hög tid att jobba igen men jag ska försöka återkomma längre fram med lite mer tankar om själva kursinnehållet.

Stress!

2008-09-24T13:13:00.002+02:00

Hästarna står otränade i hagen, hunden klagar över att promenaderna blivit kortare på sistone och det knastar när man går på golvet eftersom dammsugaren och den övriga städutrustingen fått semester. Jag vet att jag har ett 24-timmarsdygn som alla andra men just nu känns det som om någon varit här och stulit timmar. Hur småbarnsföräldrar lyckas få tiden att räcka till är för mig som barnlös ett fullständigt mysterium! Kanske borde jag strukturera mitt arbete bättre eller så borde jag helt enkelt bli skickligare på att ”hålla många bollar i luften” som det så fint heter på platsannonssvenska. En bidragande orsak till att det blir lite för mycket ibland är väl antagligen att jag inte är så bra på att säga nej till intressanta projekt som jag egentligen inte har tid med ;-) Undrar om det finns ett namn på denna att-inte-kunna-säga-nej-åkomma?… Nåväl, nu närmast på programmet står en fullmatad kurshelg med Ellen Ofstad och i början av nästa vecka har jag förutom mina lektioner en viktig deadline. Efter det är det dock verkligen kvalitetstid med min två- och fyrbenta familj som gäller och vem vet, det kanske även kan bli ett blogginlägg med ett riktigt innehåll.

Mer hästlastning

2008-09-09T14:37:00.004+02:00

En av mina absoluta favoritbloggare, Ann-Louise, skrev ”Jag tycker att det är bra att du sticker ut hakan och provocerar lite” som kommentar till ett blogginlägg om lastning som jag skrev i somras. Inspirerad av detta har jag bestämt mig för att inleda hösten med att vädra fler av mina åsikter här på bloggen. Jag kanske dock inte blir så provokativ med just detta inlägg utan vill snarare berätta om något som provocerat mig. Här kommer en fortsättning på mitt uttalande om att hästar faktiskt kan tycka om och frivilligt gå in i en trailer.

I Tidningen Ridsport så fanns det en insändare förra sommaren om en, enligt skribenten, otrevlig lastningsmetod som förekommit vid en av landets hästkliniker. Chefsveterinären fick möjlighet att bemöta kritiken och svarade bl.a. med orden ”För att få en häst att gå in i en transport behövs tryck eller att hästen blir ”tvingad”. ”. Jag har full förståelse att det förekommer situationer då tvång behöver användas i samband med att hästar akut måste transporteras till och från veterinären - Det är inte det som jag reagerade på. (Jag skulle dock önska att det kunde finnas ”en Annika” på plats som kunde hjälpa till att utföra denna akutinsats istället för att sopkvastar plockas fram som i det aktuella fallet. Dessa hör absolut inte ihop med hästhantering över huvudtaget!). Nej vad som jag framför allt reagerade på i chefsveterinärens formulering var denna mästrande attityd att hästlastning med nödvändighet måste innehålla element av tryck. Till hans försvar måste jag i och för sig nämna att han faktiskt skriver att det i vissa fall kan handla om väldigt små mängder tryck som ”ägarens kroppsspråk”. Han har dock helt missat att det även går att träna hästar med hjälp av positiv förstärkning…

Jag vet inte vad ni säger, men jag upplever inte att min häst på följande lilla filmsnutt upplever något som helst tvång när han i frihet följer med mig in i trailern. Tilläggas bör att jag absolut inte är någon ovanligt duktig hästtränare. Konfliktfri lastning går att lära sig och är dessutom roligt att träna på!

Gårdens nya härskare

2008-09-09T00:02:00.004+02:00

Myggor, myggor och åter myggor. Till och med inne på Konsum kunde man bli myggbiten häromdagen. Jag får erkänna mig besegrad och konstatera att det inte längre är jag som bestämmer när mina hästar ska tränas. De flygande blodsugarna har invaderat trakten så till den milda grad att vi tvingats lägga om schemat helt för alla utomhusaktiviteter här på gården. I kväll var det dock inte så dumt att träningen senarelades några timmar eftersom min sambo hade hunnit hem och kunde vara med. Det har blivit lite för få tillfällen av gemensam hästträning på sistone. I morgon har jag däremot inte möjlighet att vänta till att solen gått ner och myggorna gått och lagt sig (eller vad nu myggor gör på natten). Jag får väl helt enkelt anamma Marias uppmaning om störningsträning, spraya på ordentligt med insektsmedel på hästarna och testa om min hjälpgivning är så välintränad att den överskuggar de surrande irritationsmomenten i luften.

Ögonblicksbilder

2008-08-28T01:45:00.001+02:00

Jag måste önska mig en ordentlig kamera av tomten i år. De halvsuddiga bilderna som jag tar med min mobil gör inte riktigt rättvisa åt de scener som utspelas här på gården.

Efter en jobbig dag med alldeles för mycket telefonerande och e-postande för min smak så gick jag ut för att släppa ut mina hästar i trädgården en stund (ett bekvämt sätt att klippa gräsmattan på ;-). Jag längtade redan tillbaka till måndagens och tisdagens träff på Canisutbildningen då jag och min hund Hannibal fått befinna oss i en härlig ”träningsbubbla” långt bort från alla administrativa måsten. Med tankarna fortfarande ockuperade av fakturor och kundhanteringsrutiner öppnade jag till de ystra hästarna som gjorde ett ärevarv på gårdsplanen innan de slog sig till ro för att beta. Det var då den dök upp - Bilden som jag hade velat föreviga. Min fyrbenta familj i fullständig harmoni! Tre hästar, en hund och en katt som lugnt spankulerade i trädgården tillsammans och påminde mig om hur lyckligt lottad jag är som får leva detta liv i djurens närhet.

Om konsten att följa sina egna råd

2008-08-15T12:34:00.001+02:00

Varför struntar man själv att tillämpa de råd som man så självklart ger till andra?! Ta belöningskvalitet till exempel. Tänk så fascinerande det är att se hur inlärningen hos en hund som slentrianmässigt belönats med torra frolic helt plötsligt accelererar när matte börjar variera belöningen med att till exempel fiska fram smaskig kattmat ur fickan. Trots att jag upplevt denna oerhörda kvalitetsökning i samband med djurträning ett antal gånger så står jag ofta själv av ren lathet och ger mina hästar foderpellets som enda belöning. Hur smart är det på en skala…

En av de tidiga saker som jag klickertränade med min häst Silvano var att apportera koner. Tyvärr hade jag fortfarande tämligen bristande timing när jag började med denna träning och dessutom så kriterieplanerade jag inte så noga så vi kom inte så särskilt långt i träningen. T.ex. så överlämnade han konen till mig endast om jag fanns i närheten. Han joggade gladeligen ut till konen, tog upp den i munnen men om avståndet var för långt till mig så blev han helt enkelt stående med konen dinglande i munnen. Även om jag tröttnade och slutade med apporteringsträningen ganska snabbt till förmån för i ridningen mer användbara beteenden, så fick jag en liten rest av träningen kvar. Jag hade nämligen skapat en häst med en lätt ”konlyftar-mani”. När jag för en tid sedan lyckats glömma bort min hästs lilla egenhet och försökte styra honom runt samma bana av koner som jag passet innan använt till min sambos häst så fattade jag ett beslut - Det var hög tid att träna bort allt detta okontrollerade konlyftande! Min plan var att snygga till beteendet lite och sedan sätta det på röstkommando för att på så sätt bli av med allt spontant bärande av koner. Jag skred till verket helt övertygad om att jag nu blivit en så mycket bättre tränare att detta skulle bli lätt som en plätt. Ack vad jag bedrog mig. Det väl befästa beteendet hade funnit sin form och shejpades inte om i första taget; I alla fall inte av mig. Härom kvällen kom dock äntligen genombrottet. På väg till ridbanan så passerade jag nämligen under våra äppelträd och fick med mig lite fallfrukt i fickan. Det från min sida oreflekterade bytet från pellets till saftiga äpplen gjorde hela skillnaden! Träningsintresset ökade markant och i ett huj hade vi börjat avancera i kriterieplanen. Tänk om man följde sina egna råd, eller i detta fallet kanske snarast hundskolan Canis råd, redan från början. Så mycket lättare det skulle bli då ;-)

Försummad blogg

2008-08-14T00:36:00.000+02:00

Jahaja, det där med att blogga visade sig inte vara så lätt. Vem vill läsa om tråkiga vardagsbestyr som städning, tvättning och mockning? Att skriva om försummad djurträning till följd av pågående gårdsrenovering är väl inte heller så upplyftande i en djurträningsblogg? När jag sedan väl gör något mer intressant så tenderar jag att uppslukas av det i så hög grad att jag glömmer både tid och rum (och bloggen). Det är alltså vid de tillfällen då jag verkligen har något spännande att skriva som jag helt glömmer bort att göra det.

Så vad har då hänt sedan sist?

Silvano har blivit ridhäst igen! Att kalla mig själv för ryttare efter vår nypremiär som ekipage på ridbanan känns däremot inte helt verklighetstroget. Jag kände mig mest som en j-vligt obekväm ryggsäck för Silvano att släpa omkring på. Nåja, lite Pilates eller annan smidighetsträning för matte och några kilo lättare häst så kanske det blir något av oss också…

Jag har haft en hel del riktigt roliga lektioner. Det är så tillfredställande att få coacha andra till utveckling! Att det dessutom är fruktansvärt lärorikt att undervisa är självklart också ett plus.

Dessutom har jag: Påbörjat en spännande beteendestudie, halkat efter med min administration, tagit några för OHR strategiska beslut, skyfflat ut massor av gammalt mögligt hö från höskullen, haft några dagar av nackont och spänningshuvudvärk, misslyckats med att köpa en telefon, lyckats låna massor av spännande böcker, vaccinerat min hund samt en massa annat som kanske eller kanske inte är värt att nämnas.

Ett litet förtydligande från senast

2008-07-28T17:09:00.001+02:00

Å, så pekpinneaktig och förmäten man kan låta☺. Avsikten med mitt förra blogginlägg var inte att försöka skriva någon på näsan om hur man ska tänka kring lastning av häst. Jag menade bara att det är tråkigt att lastning har blivit ett sådant stressmoment för många. Inte minst då det kan bli en så stor prestigesak när omgivningen låter påskina att man inte är en tillräckligt ”bra ledare” om man inte lyckas få in hästen i släpet på första försöket...

Olika mål med att lastträna

2008-07-25T13:39:00.001+02:00

Jag pratade i morse med en hästägare och vän som berättade om framstegen i lastningsträningen av sin häst. Det var visserligen inte så att hästen inte gick att få på en hästtransport tidigare, men till skillnad från förut hade det lilla stoet nu börjat gå på transporten helt utan motstånd och stress. Efter att matte hade skyndat långsamt i träningen och lyckats sätta förnuftiga kriterier var hästen nu tillsynes helt lugn och tillfreds med situationen. Härligt att få börja dagen med att höra om så positiv utveckling! Ett smolk i glädjebägaren för hästägaren var dock att personer i hennes omgivning inte riktigt förstod varför hon höll på och jamsade så och lade tid på lastningsträning med en häst som faktiskt redan var lastningsbar. ”Var bara tillräckligt bestämd mot hästen så går den på” är en inte helt ovanlig kommentar i de här sammanhangen… Jodå, visst är det en fördel om man är tydlig i sina signaler och inte gör hästen tveksam inför lastningen genom att vara tveksam och osäker själv, men ”hästen ska in till varje pris - attityden” har i alla fall jag väldigt svårt för. Lastning är verkligen en situation som belyser hur olika synen på hästträning kan vara mellan olika hästmänniskor. Personligen tränar jag inte mina hästar med målet att de ska bli lätta att lasta. Jag lastningstränar för att de verkligen ska tycka om att gå in i en hästtransport!

Rapport om Julius hälsa

2008-07-18T17:02:00.010+02:00

Trots att jag ännu inte lyckats producera så många blogginlägg så finns det tydligen de som följer det som skrivs här -Surrealistiskt ;-) Beviset på detta fick jag häromdagen när en bekant till mig ringde och frågade hur det gått med hästen Julius egentligen. Jag hade ju inte skrivit i bloggen vad som hände efter problemen vid mitt första ridbanepass.

Här kommer en rapport i kortform:

Förvärrade mystiska symptom - Ordentligt vinglig häst som var ovillig att lyfta hovarna (kände antagligen att han höll på att tappa balansen.)
Trevlig och engagerad veterinär spenderade en halv eftermiddag hos oss på att försöka ställa diagnos. Inte heller hon hittade annat än diffusa, troligen neurologiska, symptom.

Inte heller proverna som togs gav någon information om vad som var fel. Däremot kunde många eventuella obehagliga orsaker nu uteslutas.

Jag förberedde mig på att åka in till hästkliniken för ytterligare prover och undersökningar då Julius helt plötsligt blev mycket bättre. Efter ytterligare ett par dagar var han helt symptomfri.

Jag är nu försiktigt optimistisk men helt säker känner jag mig förståss inte då vi faktiskt inte vet vad felet var...

Alla måste inte klickerträna

2008-07-04T23:45:00.003+02:00

Oj då, det är tydligen läge att redigera min hemsida. Om man hittar sidan via en av de nyutlagda klickerträningslänkarna så får man nu kanske intrycket av att jag bara lär ut klickerträning, vilket inte alls stämmer. Det är faktiskt inte alls så länge sedan som jag först kände mig mogen att själv lära ut metoden. Det är en sak att själv tillämpa ett träningssätt och något helt annat att lära ut det på ett bra sätt. Det jag framför allt gör och tycker är viktigt, är att försöka förmedla kunskap om inlärningsteori i allmänhet till hästägare. Oavsett vilken träningsmetod man själv väljer, så anser jag att förståelse för teorin bakom metoden drastiskt minskar risken för konflikt mellan häst och människa.

Världen är inte svart-vit i mina ögon. Alla måste inte klickerträna. Eftersom vi bl.a. har ett ridsystem som bygger på negativ förstärkning så kommer det att dröja lääänge innan träning med främst positiv förstärkning fått samma genomslag som bland hundägarna. Detta är också den främsta anledningen till att jag ofta tipsar om hästtränaren och etologen Andrew McLean som inte alls är klickertränare, utan vars träningssystem till största delen bygger på väl genomtänkt negativ förstärkning. Som jag ser det så är det t.ex. bättre att använda tryck och eftergift på ett medvetet sätt så att hästen ges lagom mycket tryck och bra eftergifter i rätt ögonblick, än att omedvetet använda negativ förstärkning med kanske slumpmässiga och ibland helt uteblivna eftergifter som följd. Sedan skadar det ju inte att motivera sin häst ytterligare genom att även lägga till en morot (i bildlig bemärkelse) då och då...

Första passet på ridbanan

2008-07-02T13:28:00.004+02:00

Efter lång väntan fick jag igår äntligen möjlighet att använda den nya ridbanan. Läget känns mycket bättre än på vår förra lilla ridplätt. Just nu är är underlaget fortfarande lite för tungt men när väl materialet hunnit sätta sig lite mer så kommer jag med största sannolikhet att vara mer än nöjd med banan!

Hur gick själva hästträningen då? Ömsom vin, ömsom vatten, skulle man väl kunna säga. Vilan på betet hade tydligen gjort Silvanos kropp gott. Hästen som brukar stelna till om man bara hoppar över ett par dagars träning, kändes riktig mjuk och fin. Jag arbetade honom lös på banan och klickade för spontana travigångsättningar. Traven fungerade nästan lika bra i båda varven, vilket verkligen inte hör till vanligheterna! Sedan var det min sambos häst Julius tur. Detta var inte en lika trevlig upplevelse. Han rörde sig knackigt, var ovillig att göra igångsättningar och hade problem med vänsterböjningen, dessutom verkade han ömfotad och allmänt vinglig. Något står helt klart inte rätt till, frågan är bara vad?! Ingen värme i ben eller hovar och ingen temp, så jag avvaktar till dess att jag tittat på honom i dag igen.

Dags att träna häst

2008-07-01T13:07:00.000+02:00

Ny månad, ny blogg men också ny ridbana! Min lust att skriva det första ordentliga blogginlägget får ge vika för möjligheten att komma igång med hästarnas träning igen. Jag återkommer med rapporter om vad som händer på ridbanan.

Första blogginlägget

2008-07-01T12:37:00.000+02:00

Då var det även dags för mig att inta bloggosfären. Behövs det verkligen ännu en blog kanske du undrar?! Tyvärr vet jag ännu inte svaret på den frågan. Det är något som tiden får utvisa. Kanske spelar det inte så stor roll eftersom jag nog framför allt skriver här för min egen skull. Om det dessutom finns någon därute som vill läsa och kanske få lite inspiration så ser jag det mer som en bonus.

Min önskan är att hela tiden utvecklas och lära mig mer. Jag riskerar därför så klart att uttrycka saker som jag kanske redan imorgon har omvärderat. Blotta tanken på att formulera egna åsikter ger mig rysningar. De texter som jag är mer van vid att skriva, dvs. tämligen väl bakgrundsundersökt fakta samt reklamtexter är sådant som inte har samma risk att komma tillbaka och bita mig i svansen en vacker dag... Mitt bloggande kan alltså ses som en nyttig övning i att släppa prestigen en aning. Så välkommen till en notoriskt offentlighetsskygg kvinnas självterapi!