Dags att vända blad...

Nu tror jag att det sista inlägget om Andrews kurs är skrivet av mig för den här gången. De första kursutvärderingarna har precis börjat komma in och jag gläds åt alla kommentarer, såväl positiv feedback som konstruktiv kritik. Tack till alla som tagit sig tid att ge oss återkoppling!

Lastningen som den såg ut på kursen

Detta inlägg är framför allt skrivet till dem som var på kursen med Andrew och som funderar kring den avslutande lastningsövningen. Övriga kan med fördel hoppa över denna utläggning. Varning för lång text! Som fortsättning på förra inlägget (läs helst det först) så vill jag bemöta en fråga som jag fått: ”Varför såg lastningen inte så harmonisk ut på kursen och metoden nu fungerar så bra?” Orsakerna är enligt mig flera:

Även om hästen fått lastningsträning av Andrew på hemmaplan dagen innan så var nu situationen en annan. Ny plats med många störningsmoment. Tänk på att även om lastningen fungerar bra på hemmaplan så är det inte säkert att hästen generaliserar detta till en ny plats. Vi har vid många tillfällen upplevt att hästägare ganska lätt fått med sin häst på kurs men som har stora svårigheter att sedan ta sig därifrån. Detta med att lägga tid på generalisering är förresten en viktig poäng i all hästträning. Träningen behöver göras i lugn och ro även på andra ställen än där du vanligen håller till. Först då har du uppnått den nivå av säkerhet i beteendet som Andrew kallar ”proof” i sin shapingskala

Vi hade alltså en häst som nu ånyo reagerade på transporten som något skrämmande vilket var fullkomligt naturligt. Eftersom hästens ägare snart skulle lämnas till att sköta detta med lastningen utan Andrew, så lät han henne direkt få prova träningssättet på sin häst. Personligen så vill jag gärna låta mina adepter torrträna utan häst när de ska prova helt nya moment för första gången. Det är nästan omänskligt svårt att vara vältajmad innan man riktigt fått klart för sig hur man ska göra. I detta fall så var just tajmingen dessutom helt avgörande. Hästen gick framåt några steg mot transporten men med dålig reaktion på framåtsignalen (här hade jag valt att inte avancera längre utan tränat framåt och bakåt till dess att responsen blivit lätt igen) när hästen så efter ett par steg närmre transporten inte reagerade på framåtsignalen alls så skulle ägaren enligt Andrews instruktioner förstärka med hjälp av irritationsmomentet - Ett högfrekvent duttande med dressyrspöet. Hade Andrew gjort detta själv så hade han snabbt nått resultat och kunnat ge eftergift. Ägaren som ännu inte helt hunnit få kläm på det hela stannade upp lite i sitt duttande flera gånger och gav då hästen oavsiktlig eftergift. Framåtsignalen hade nu börjat tränas till att både kunna betyda gå frammåt och stå still. Det klara sambandet mellan signal och beteende var brutet. Nu vet jag att en del säger att hästen faktiskt vet att signalen EGENTLIGEN betyder framåt men hur ska den kunna göra det? Hästen lär sig av vilka konsekvenser som dess beteende får. Att stå stilla tog bort obehaget och verkade alltså vara ett bra beteende att återupprepa. Hästägaren började nu behöva gå upp i tryck ytterligare för att överhuvudtaget få någon reaktion hos hästen och här började det för många av oss se obehagligt ut. Tyvärr hann hon inte heller med att ge eftergift för ett av hästens försök att faktiskt gå framåt vilket förvirrade hästen ytterligare. Jag vill nu verkligen poängtera att hästens matte är en mycket duktig hästmänniska och att detta inte på något sätt var ett dåligt första försök, utan händelsen visar bara att både hästar och människor behöver ges tid för att lära nytt.

När Andrew så valde att gå in och ta över hästen så hade han alltså ett betydligt sämre läge än från början att utgå ifrån. Hästens stopp- och gå-responser var inte längre klara på det sätt som de behöver vara för att kunna jobba med överskuggning på ett adekvat sätt. Här kommer min största invändning mot vad som hände. Jag hade nu önskat att Andrew tagit hästen en bit bort från transporten för att återinstallera responserna innan han gett sig på lastningen igen. I stället var han tvingad att tillföra relativt mycket obehag för att få hästen att reagera rätt så att han kunde komma åt att förstärka rätt beteenden igen. När denna, för många av oss, obehagliga del var avklarad så kunde Andrew jobba på det sätt som var tänkt. Hästen svarade så fint på gå och stopp att de överskuggade transportens obehag och hästen blev återigen lugn. Tyvärr hade flera deltagare redan gått när vi kunde bevittna slutet som innebar en häst som kunde ledas in och ut utan problem och som faktiskt såg riktigt ostressad ut där inne i transporten. Eftersom jag varit och hälsat på hos lastningshästen och hennes matte efter kursen så kan jag också glädjande meddela att det hittills fungerat fantastiskt bra för dem bägge. All lastningsträning de gjort efter kursen har gått helt utan spöet som irritationsmoment och med bara lätta signaler i ledrepet. Hästen kan obehindrat ledas ut och in och står lugnt inne i transporten och mumsar på sin mat.

Med viss VARNINGSTEXT om att ta träningen stegvis, inte ha för bråttom och vara noga med att man verkligen förstärker när hästen gör det minsta i rätt riktning, så anser jag att Andrews metod att lasta häst på är väl värt att lägga på minnet.

Jag har haft förmånen att få hjälpa till att träna lastning med ganska skilda ekipage och har dragit följande slutsats: Svårigheten är egentligen inte att hitta en träningsmetod som fungerar för hästen utan att inse vad som kommer att fungera bäst för hästägaren. Jag har allt ifrån ägare som jobbar med lös häst och positivt förstärkt nostarget till hästägare som väldigt lugnt och konsekvent tränar med tryck och eftergift samt initialt ganska obefintlig positiv förstärkning. Min åsikt är att du för hästens skull ska använda en träningsmetod som du själv känner dig så komfortabel med att du och hästen LÄTT KAN LYCKAS. Att sätta upp situationen så att hästen slipper göra en massa misstag är en av de mest väsentliga sakerna i min värld. Dels för att många lyckade repetitioner ger mycket förstärkning för hästen med bra inlärning och en lugnare häst som följd. Dels för att motsatsen, många misslyckade försök, också är träning av fel responser som riskerar att komma fram i oanade situationer och utgöra ett stressmoment för både dig och hästen.

Lasta häst ”the McLean way”

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva återigen kan äventyra min trovärdighet som klickertränare. För att inte bli missförstådd så vill jag poängtera att jag personligen föredrar att använda klickerträning i samband med lastningsträning (se gärna de inlägg jag skrev om lastning förra året). Risken att forcera träningen minimeras och det är så roligt att uppleva hur hästarna verkligen börjar gilla transporten, inte bara tolerera den. Jag fullkomligt älskar att mina hästar går till transporten på egen hand och till och med ”tävlar om” vem som ska få gå in i den om den råkar stå öppen på gården ;-). När jag hjälpt andra hästägare så har det i flera fall däremot inte varit aktuellt att använda denna träningsmetod och jag har därför bl.a. provat Andrews lastningssätt med väldigt bra resultat. Tyvärr så tror jag att tanken bakom metoden försvann för många på kursen då den troligen överskuggades av den initialt stora mängd obehag som tillfördes. Jag vill därför försöka förtydliga träningsfilosofin:

En häst kan inte fly bort från något den är rädd för och samtidigt gå framåt mot detta objekt. Om responsen på ”framåt-signalen” är starkare än reaktionen på den obehagliga stimulus som t.ex. transporten utgör så får vi bort flyktreaktionen. Hästen kommer då att vänja sig, habituera, till transporten (under förutsättning att det inte visar sig utgöra någon fara att gå in i den förståss). Vi kallar detta för överskuggning. En effekt som är väldigt användbar när hästen ska vänja sig vid något den är osäker inför. På kursen såg vi t.ex. Cricco träna på att lyfta Toureios hovar på detta sätt. En av de lugnaste, finaste och mest ostressade insittningarna av en unghäst som jag upplevt gjordes också genom överskuggning. Detta är dock en historia som kräver ett helt separat inlägg. Poängen är att med mycket väl intränade enkla responser på några grundläggande signaler (som i detta fall gå och stopp) så utgör det du ber om ett väldigt bra alternativ till att reagera på en eventuellt skrämmande omgivning för hästen.

Min erfarenhet av att träna på detta sätt är visserligen ganska begränsad men hittills så har jag alltid lätt kunnat avgöra hur långt jag kan gå innan responserna på mina signaler böjar att avta. Hästens svar på mina signaler blir helt enkelt inte lika lätta och omedelbara längre. Hästen har då hamnat i en zon där det obehagliga snart kommer att ta överhanden. Där tycker jag personligen att man inte bör försöka pressa hästen vidare utan istället stanna kvar och träna på att få lätta responser igen. När man fått det så är det lämpligt med en paus. Efter pausen kan man avancera ytterligare lite osv. "Skynda långsamt så riskerar du färre bakslag och har en trevligare träning med din häst!" En lite präktig uppmaning som jag dock står för och som är särskilt relevant med bakgrund till flera deltagares upplevelse av träningen på kursen.

Oavsiktlig nedsläckning

Hoppsan, jag lyckades visst släcka ner min blogg när jag skulle försöka göra några smarta uppdateringar av inställningarna för den. Nu är bloggen tillbaka igen och om några dagar så ska jag börja skriva om helt andra saker än McLean-kursen. Först kommer dock ett par ytterligare inlägg på kurstemat...

Vad den även något nedsläckta bilden föreställer? Det är väl solklart? En häst som håller en kon i munnen naturligtvis! :-)

Sammanfattande inlägg om McLean-kursen

Jag funderar nu starkt på att ta bort mina tidigare inlägg efter kursen vi arrangerade med Andrew McLean. De var tänkta lite som svar på vad olika kursdeltagare skrev i sina bloggar om kursen och ska nog helst läsas i ljuset av detta. Ju mer jag skrev desto fler missuppfattningar verkade jag skapa så om du inte läst de tidigare inläggen så kan du hoppa över dem. Jag ska för tydlighets skull försöka återge några av mina intryck från kursen i ett enda sammanfattande inlägg istället. Detta gör jag nu i egenskap av kursarrangör. Värt att påpeka är att beskrivningen kanske skulle bli lite annorlunda om jag hade valt ett annat perspektiv att skriva utifrån, t.ex. Carolina klickertränaren eller Carolina akademikern.

Ett starkt incitament för mig att bjuda in Andrew är min övertygelse om att hästvärlden behöver större kunskap om inlärningsteori och hur man kan använda den i praktiken. Att Andrew är en mycket duktig föreläsare visste jag sedan tidigare. Hans träningssystem är dessutom unikt väl förankrat i teorin. Systemet bygger på att man koncentrerar den inledande träningen på några få grundläggande responser, att man alltid är noga med att förstärka dessa genom tydliga, vältajmade eftergifter och att man sedan successivt ”shejpar” beteendena från de första försöken till att hästen så småningom utför dem på exakt rätt sätt i princip oavsett plats och situation. Just denna förmåga att kunna dela upp träningen i små väldefinierade steg är något som många djurtränare av andra djurarter, t.ex. marina däggdjur, är väldigt skickliga på men som jag faktiskt ofta saknar inom hästträningen. Genom att hela tiden vara noga med exakt vad det är man förstärker så försvinner även risken för konfliktbeteenden på ett ytterst påtagligt sätt – Därav också kursens titel ”Training without conflict”. Jag är väldigt glad över att så många kursdeltagare verkar ha kunnat ta till sig dessa grundprinciper trots den relativt korta tid Andrew hade till sitt förfogande.

Den korta tiden som fanns för att nå resultat var som jag ser det även en stor bov till att det stundom, särskilt under dag 1, lades relativt stor press på hästarna. Något som också flera av deltagarna reagerade starkt på (Nej A-L du var långt ifrån ensam om att reagera så). Jag tror att om vi hade haft ett lite lugnare tempo så hade vissa av situationerna sett betydligt trevligare ut. Ju bättre du är på att ta bort trycket i precis rätt ögonblick desto mindre risk är det visserligen att hästen sedan likställer hela träningssituationen med obehag. Tyvärr tror jag att många, jag själv inräknad, inte har denna supertajming alla gånger och därför gör klokt i att inte gå upp i så stort tryck. Definitivt inte så mycket att hästen riskerar att skrämmas av det. Trycket fungerar även om det tillförs i form av ”irritationsmoment” i stället för reellt ”obehag”. Min uppmaning är därför att ta det i mycket mindre steg hemma än vad som ibland visades på kursen. Något som även Andrew sade sig hålla med mig om när jag ställde frågan. Tänk på att det är återupprepad FÖRSTÄRKNING som lär hästen rätt beteende. Grundprincipen bör alltid vara att skapa sådana träningssituationer som gör att det är lätt för hästen att lyckas! En häst som placeras i ny miljö OCH med en massa nya hästar OCH med konstigt låtande ljudanläggning OCH står inklämd mellan människa, vägg och eltråd OCH som dessutom har konfliktbeteenden i bagaget, har inte direkt en lätt inlärningssituation…

Skulle jag med facit i hand arrangerat kursen med detta upplägg igen – Nej, absolut inte! För mig är det ytterst viktigt att ALLA på kursen tycker att det som sker där är etiskt försvarbart. Vill man förkasta träningsmetoden så är det helt OK men har man inte en chans att bedöma själva metoden för att den överskuggas av upplevda obehag så känns det inte bra i min maggrop i alla fall. Hela syftet med kursen är ju att förmedla principer som kan HJÄLPA hästarna till en mer harmonisk vardag. Mindre innehåll, mer förberedelser tillsammans med deltagarna innan kursen eller mer tid tror jag dock hade gett ett lugnare träningstempo och varit väldigt mycket bättre.

Kan jag tänka mig att fortsätta samarbetet med Andrew och hans AEBC om möjlighet finns – Håll i er nu – Ja, absolut! Redan den här kursen gav flera goda resultat och solskenshistorier. Lugnare hästar som bättre klarar av sin tillvaro hemma hos sina människor. Med risk för att verkligen sätta mitt förtroende som klickertränare på spel så anser jag att Andrew har betydligt bättre förutsättningar att sprida inlärningsteori till hästvärlden än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra. Något som jag tror i det långa loppet är till gagn för alla oss som jobbar för att införa ett mer ”operant tänk” i hästträningen. Vem vet kanske detta till och med kan vara en inkörsport för några att hitta till mer ”extrema former” av träning som t.ex. klickerträning ;-). Jag kommer säkerligen alltid att vara betydligt mindre tolerant för tillförd mängd tryck i träningssituationerna än vad Andrew är och han kommer alltid att tycka att den mängd egna initiativ hos hästarna jag använder i träningssituationen är högst olämplig. Om det ska gå att diskutera djurträning på ett relevant sätt och därigenom kunna ta hästträningen till nästa nivå så tror jag trots allt att vi behöver en gemensam teoretisk grund att stå på. Därför välkomnar jag verkligen hästtränare som Andrew!

Måste världen vara så svart-vit?

Hinner inte skriva om lastningen i dag heller. Klockan är redan över sängdags. På förekommen anledning så tar jag dock följande igen:

Jag har FULL FÖRSTÅELSE för de som kände sig obekväma med mängden tryck under Andrews kurs MEN jag är jätteglad att många också fick med sig väldigt mycket positivt från kursen. Jag har förstått av flera samtal efter kursen att det finns hästar och ägare där ute som kommer att få en betydligt bättre tillvaro på grund av det som lärdes ut. Detta gläder mig oerhört eftersom kunskapsspridning så klart är vårt starkaste incitament till att bjuda in tränare. Kanske var jag i mina tidigare blogginlägg dessutom lite väl klentrogen när det gällde deltagarnas förmåga att se förbi det aversiva och istället ta till sig träningsprinciperna. Detta visar inte minst kommentarer i stil med ”Jag har så klart vetat att eftergifterna är viktiga, men att dela upp träningsmomenten i sååå små delar och belöna varje del har jag inte gjort tidigare. Jag måste verkligen träna på min tajming.” eller ”Jag tränade direkt med mina egna hästar när jag kom hem och de är redan lugnare och svarar bättre på hjälperna”

Vad vi upplever hänger starkt ihop med vad vi har för erfarenheter och referensramar. Om jag bara skulle arrangera hästkurser med personer där jag inte har några som helst förbehåll i det de gör så skulle det inte bli en enda kurs. Det måste dock finnas en kärna i det de lär ut som jag kan stå bakom. Sedan hoppas jag så klart att det är just detta som även deltagarna får med sig hem.

/Carolina som funderar på att döpa om företaget till Pragmatisk Hästträning ;-)

Det är inte lätt att försöka vara nyanserad

Fegt att vara tyst men osmart att yttra sig ;-) I dag verkar jag ha lyckats med konststycket att stöta mig lite lätt med både flera personer som verkligen ogillade det de såg på kursen med Andrew och några av de som verkligen tyckte om kursen och hade stor behållning av den. Detta är verkligen inte kundvårdande :-). Ska fundera på om jag törs gå vidare med bloggandet om kursen. I sådana fall vill jag förtydliga några saker omkring lastningsmetoden som presenterades. Nu ska jag ta hand om mina hästar varsamt och med kärlek precis som jag vet att flera av de som valt Andrew som tränare kommer att göra! ;-)