Ännu en helgkurs är avklarad

Helgens kurs är förbi och jag stjäl mig en liten vilopaus även om jag vet att jag verkligen borde rivstarta med nästa projekt. De flesta deltagarna verkade mycket nöjda och även Ellen var rejält inspirerad efter kursen och ville gärna ha en fortsättning med samma gäng. Ett trevligt facit får man väl lov att säga. Lite synd bara att jag själv tog med mig förra veckans uppskruvade tempo och inte riktigt kunde ge mig ro att sitta ner och prata med alla trevliga människor som var på plats. Jag kände mig mest som en duracellkanin som med ett fånigt leende på läpparna och en överdrivet käck attityd for runt och pysslade på anläggningen ;-) Nåväl, nästa gång ska jag verkligen försöka vara mer avslappnad och ta mig tid.

Nu är det hög tid att jobba igen men jag ska försöka återkomma längre fram med lite mer tankar om själva kursinnehållet.

Stress!

Hästarna står otränade i hagen, hunden klagar över att promenaderna blivit kortare på sistone och det knastar när man går på golvet eftersom dammsugaren och den övriga städutrustingen fått semester. Jag vet att jag har ett 24-timmarsdygn som alla andra men just nu känns det som om någon varit här och stulit timmar. Hur småbarnsföräldrar lyckas få tiden att räcka till är för mig som barnlös ett fullständigt mysterium! Kanske borde jag strukturera mitt arbete bättre eller så borde jag helt enkelt bli skickligare på att ”hålla många bollar i luften” som det så fint heter på platsannonssvenska. En bidragande orsak till att det blir lite för mycket ibland är väl antagligen att jag inte är så bra på att säga nej till intressanta projekt som jag egentligen inte har tid med ;-) Undrar om det finns ett namn på denna att-inte-kunna-säga-nej-åkomma?… Nåväl, nu närmast på programmet står en fullmatad kurshelg med Ellen Ofstad och i början av nästa vecka har jag förutom mina lektioner en viktig deadline. Efter det är det dock verkligen kvalitetstid med min två- och fyrbenta familj som gäller och vem vet, det kanske även kan bli ett blogginlägg med ett riktigt innehåll.

Mer hästlastning

En av mina absoluta favoritbloggare, Ann-Louise, skrev ”Jag tycker att det är bra att du sticker ut hakan och provocerar lite” som kommentar till ett blogginlägg om lastning som jag skrev i somras. Inspirerad av detta har jag bestämt mig för att inleda hösten med att vädra fler av mina åsikter här på bloggen. Jag kanske dock inte blir så provokativ med just detta inlägg utan vill snarare berätta om något som provocerat mig. Här kommer en fortsättning på mitt uttalande om att hästar faktiskt kan tycka om och frivilligt gå in i en trailer.

I Tidningen Ridsport så fanns det en insändare förra sommaren om en, enligt skribenten, otrevlig lastningsmetod som förekommit vid en av landets hästkliniker. Chefsveterinären fick möjlighet att bemöta kritiken och svarade bl.a. med orden ”För att få en häst att gå in i en transport behövs tryck eller att hästen blir ”tvingad”. ”. Jag har full förståelse att det förekommer situationer då tvång behöver användas i samband med att hästar akut måste transporteras till och från veterinären - Det är inte det som jag reagerade på. (Jag skulle dock önska att det kunde finnas ”en Annika” på plats som kunde hjälpa till att utföra denna akutinsats istället för att sopkvastar plockas fram som i det aktuella fallet. Dessa hör absolut inte ihop med hästhantering över huvudtaget!). Nej vad som jag framför allt reagerade på i chefsveterinärens formulering var denna mästrande attityd att hästlastning med nödvändighet måste innehålla element av tryck. Till hans försvar måste jag i och för sig nämna att han faktiskt skriver att det i vissa fall kan handla om väldigt små mängder tryck som ”ägarens kroppsspråk”. Han har dock helt missat att det även går att träna hästar med hjälp av positiv förstärkning…

Jag vet inte vad ni säger, men jag upplever inte att min häst på följande lilla filmsnutt upplever något som helst tvång när han i frihet följer med mig in i trailern. Tilläggas bör att jag absolut inte är någon ovanligt duktig hästtränare. Konfliktfri lastning går att lära sig och är dessutom roligt att träna på!

Gårdens nya härskare

Myggor, myggor och åter myggor. Till och med inne på Konsum kunde man bli myggbiten häromdagen. Jag får erkänna mig besegrad och konstatera att det inte längre är jag som bestämmer när mina hästar ska tränas. De flygande blodsugarna har invaderat trakten så till den milda grad att vi tvingats lägga om schemat helt för alla utomhusaktiviteter här på gården. I kväll var det dock inte så dumt att träningen senarelades några timmar eftersom min sambo hade hunnit hem och kunde vara med. Det har blivit lite för få tillfällen av gemensam hästträning på sistone. I morgon har jag däremot inte möjlighet att vänta till att solen gått ner och myggorna gått och lagt sig (eller vad nu myggor gör på natten). Jag får väl helt enkelt anamma Marias uppmaning om störningsträning, spraya på ordentligt med insektsmedel på hästarna och testa om min hjälpgivning är så välintränad att den överskuggar de surrande irritationsmomenten i luften.

Ögonblicksbilder

Jag måste önska mig en ordentlig kamera av tomten i år. De halvsuddiga bilderna som jag tar med min mobil gör inte riktigt rättvisa åt de scener som utspelas här på gården.

Efter en jobbig dag med alldeles för mycket telefonerande och e-postande för min smak så gick jag ut för att släppa ut mina hästar i trädgården en stund (ett bekvämt sätt att klippa gräsmattan på ;-). Jag längtade redan tillbaka till måndagens och tisdagens träff på Canisutbildningen då jag och min hund Hannibal fått befinna oss i en härlig ”träningsbubbla” långt bort från alla administrativa måsten. Med tankarna fortfarande ockuperade av fakturor och kundhanteringsrutiner öppnade jag till de ystra hästarna som gjorde ett ärevarv på gårdsplanen innan de slog sig till ro för att beta. Det var då den dök upp - Bilden som jag hade velat föreviga. Min fyrbenta familj i fullständig harmoni! Tre hästar, en hund och en katt som lugnt spankulerade i trädgården tillsammans och påminde mig om hur lyckligt lottad jag är som får leva detta liv i djurens närhet.

Om konsten att följa sina egna råd

Varför struntar man själv att tillämpa de råd som man så självklart ger till andra?! Ta belöningskvalitet till exempel. Tänk så fascinerande det är att se hur inlärningen hos en hund som slentrianmässigt belönats med torra frolic helt plötsligt accelererar när matte börjar variera belöningen med att till exempel fiska fram smaskig kattmat ur fickan. Trots att jag upplevt denna oerhörda kvalitetsökning i samband med djurträning ett antal gånger så står jag ofta själv av ren lathet och ger mina hästar foderpellets som enda belöning. Hur smart är det på en skala…

En av de tidiga saker som jag klickertränade med min häst Silvano var att apportera koner. Tyvärr hade jag fortfarande tämligen bristande timing när jag började med denna träning och dessutom så kriterieplanerade jag inte så noga så vi kom inte så särskilt långt i träningen. T.ex. så överlämnade han konen till mig endast om jag fanns i närheten. Han joggade gladeligen ut till konen, tog upp den i munnen men om avståndet var för långt till mig så blev han helt enkelt stående med konen dinglande i munnen. Även om jag tröttnade och slutade med apporteringsträningen ganska snabbt till förmån för i ridningen mer användbara beteenden, så fick jag en liten rest av träningen kvar. Jag hade nämligen skapat en häst med en lätt ”konlyftar-mani”. När jag för en tid sedan lyckats glömma bort min hästs lilla egenhet och försökte styra honom runt samma bana av koner som jag passet innan använt till min sambos häst så fattade jag ett beslut - Det var hög tid att träna bort allt detta okontrollerade konlyftande! Min plan var att snygga till beteendet lite och sedan sätta det på röstkommando för att på så sätt bli av med allt spontant bärande av koner. Jag skred till verket helt övertygad om att jag nu blivit en så mycket bättre tränare att detta skulle bli lätt som en plätt. Ack vad jag bedrog mig. Det väl befästa beteendet hade funnit sin form och shejpades inte om i första taget; I alla fall inte av mig. Härom kvällen kom dock äntligen genombrottet. På väg till ridbanan så passerade jag nämligen under våra äppelträd och fick med mig lite fallfrukt i fickan. Det från min sida oreflekterade bytet från pellets till saftiga äpplen gjorde hela skillnaden! Träningsintresset ökade markant och i ett huj hade vi börjat avancera i kriterieplanen. Tänk om man följde sina egna råd, eller i detta fallet kanske snarast hundskolan Canis råd, redan från början. Så mycket lättare det skulle bli då ;-)

Försummad blogg

Jahaja, det där med att blogga visade sig inte vara så lätt. Vem vill läsa om tråkiga vardagsbestyr som städning, tvättning och mockning? Att skriva om försummad djurträning till följd av pågående gårdsrenovering är väl inte heller så upplyftande i en djurträningsblogg? När jag sedan väl gör något mer intressant så tenderar jag att uppslukas av det i så hög grad att jag glömmer både tid och rum (och bloggen). Det är alltså vid de tillfällen då jag verkligen har något spännande att skriva som jag helt glömmer bort att göra det.

Så vad har då hänt sedan sist?

• Silvano har blivit ridhäst igen! Att kalla mig själv för ryttare efter vår nypremiär som ekipage på ridbanan känns däremot inte helt verklighetstroget. Jag kände mig mest som en j-vligt obekväm ryggsäck för Silvano att släpa omkring på. Nåja, lite Pilates eller annan smidighetsträning för matte och några kilo lättare häst så kanske det blir något av oss också…

• Jag har haft en hel del riktigt roliga lektioner. Det är så tillfredställande att få coacha andra till utveckling! Att det dessutom är fruktansvärt lärorikt att undervisa är självklart också ett plus.

• Dessutom har jag: Påbörjat en spännande beteendestudie, halkat efter med min administration, tagit några för OHR strategiska beslut, skyfflat ut massor av gammalt mögligt hö från höskullen, haft några dagar av nackont och spänningshuvudvärk, misslyckats med att köpa en telefon, lyckats låna massor av spännande böcker, vaccinerat min hund samt en massa annat som kanske eller kanske inte är värt att nämnas.