Behov av stor mängd tryck – En kriteriesättningsfråga

Här kommer en i raden av planerade inlägg som relaterar till kursen med Andrew McLean

Om du t.ex. har en svårlastad häst och akut måste iväg till veterinären så har du kanske inte något annat val än att lägga på ganska tuff press på din häst. Om du gör det så är du förhoppningsvis så vältajmad att trycket försvinner omedelbart när hästen ger rätt respons. Om du däremot ska träna lastning med din häst så tycker jag situationen är helt annorlunda. Genom att ta tid på dig och bryta ner träningen i små, små steg så gör du det lättare för både dig själv och hästen att lyckas. Vi bör helt enkelt, enligt min mening, skapa en situation där hästen så lätt som möjligt kan lyckas med det vi försöker träna den till. Ju fler lyckade försök desto mer förstärkning kan vi ge hästen och det är ju förstärkningen som lär hästen rätt beteenden. Mitt måtto är därför: Ta tid på dig och planera din träning så blir den trevligare för alla inblandade parter.

På Andrews kurs fick vi se mycket som för mig påminde om scenariot ”Hästen behöver akut till veterinären” istället för det jag skrev innan kursen att jag trodde att vi framför allt skulle få lära oss: Nämligen att sätta förnuftiga kriterier som gör så att hästen lätt lyckas utan för mycket tillfört obehag. Det är nog tyvärr lite av ett ganska allmänt kursfenomen att tränaren på kort tid vill visa för mycket och nå snabba resultat. Andrew kommenterade också själv flera gånger att han normalt skulle ta flera dagar på sig med det han visade. Till saken hör dessutom att Andrew antagligen ganska ofta har en annan publikkategori på sina kurser. Personer som behöver överbevisas att hans träningstänk verkligen kan ge resultat, samtidigt som de inte är lika känsliga inför att tillföra hästen obehag som många av oss på vår kurs glädjande nog är. Då dyker genast frågan upp om ändamålen verkligen kan helga medlen men denna diskussion avstår jag från här.

Jag är personligen inte speciellt orolig för hästarna som Andrew själv tränar. Han kommer fram till små lätta signaler relativt snabbt i processen och får sedan många, många, många repetitioner med omedelbar eftergift och kliande för kristallklara responser med lugna och trygga hästar som följd. Hästarna slutar ta egna initiativ, javisst, men den oförutsägbarhet i umgänget med människan som lätt skapar konfliktbeteenden försvinner.

Det som oroar mig betydligt mer är om alla kursdeltagare verkligen fick med sig vikten av att fokusera på att förstärka rätt rätt respons, inte att bestraffa fel. Negativ förstärkning* och positivt straff** är som jag ser det två sidor av samma mynt. Risken är alltid överhängande att det obehag man tillför blir oproportionerligt. Har man dessutom dålig tajming så att obehaget inte tas bort DIREKT när hästen ger rätt respons så är man inne på vägar som kan leda till betydligt mer problem än vad man hade innan.

Detta var som sagt en kurs som måste följas upp en hel del. Glädjande nog så har vi pratat med några av hästägarna på kursen som verkligen blivit väldigt hjälpta. Jag hoppas att få delge er deras historier lite längre fram.

Fler kurskommentarer

1) Ja, jag håller fullständigt med om att hästens mun ska värnas från för starkt tryck. Enligt Andrews teori så är tanken att använda duttandet med dressyrspöet för att skapa ett irritationsmoment istället för att behöva gå upp i tryck så mycket att det kan riskera att skapa smärta/rädsla. Det är eftergiften och inte trycket som lär hästen rätt responser.

2) Ja, jag håller med de som tycker att det ibland var viss skillnad mellan vad som sades på teorin och vad som utfördes i praktiken.

3) Ja, jag hade önskat att fler kritiska frågor hade ställts direkt till Andrew istället för att diskuteras på sidan om kursen. Behovet av att skapa ett klimat som inbjuder till diskussion är något jag som kursarrangör ska ta med mig till framtida kurser.

Några kommentarer om veckans kurs

Tänkte att jag skulle kunna vänta med att skriva om McLean-kursen eftersom jag tyvärr inte har tid just nu att formulera allt som jag inser behöver bemötas, belysas, dementeras och bekräftas... Mycket skrivs just nu om kursen på olika håll och åsikterna går verkligen isär. Jag upplever att det förväntas av mig som kursarrangör att ge mig in i diskussionerna men det måste jag som sagt be att få vänta med. Jag vill dock på en gång förtydliga några saker:

1) Nej, jag rättfärdigar inte den mängd press som lades på några av hästarna.

2) Ja, det var oväntat för mig då det såg annorlunda ut på kursen i Danmark som jag själv deltog i.

Men jag tycker absolut att det finns element i Andrews träningsfilosofi som jag står för och verkligen önskar att de bättre hade kommit fram till alla och detta ska jag skriva om så fort jag får tid.

Gammalt inlägg från den 15 mars

Snart är det dags för kursen med Andrew McLean och jag börjar bli lite nervös. Inte för hur det praktiska kring kursen ska fungera, de senaste åren har ju trots allt gett oss en viss vana på det här med kursarrangemang. Nej, min oro handlar främst om att jag som klickertränare rekommenderat Andrews träning. Inte minst läskigt är det att så många av åskådarna också är väldigt klickerska. ”Horse training the McLean way” går nämligen ut på att nyinlärning konsekvent görs med hjälp av negativ förstärkning. Positiv förstärkning kommer in först när redan inlärda responser ska upprätthållas och då framför allt i form av att smeka och klia hästen. Hur kan jag rekommendera någonting som jag själv valt bort?! Mitt svar är att jag ser mig själv som ganska pragmatisk. Jag tror inte att klickerträning kommer att få en framskjuten roll som inlärningsmetod i ridvärlden i stort, våra ridsystem bygger så starkt på tryck och eftergift. Vad jag däremot hoppas och faktiskt också tror väldigt stark på är att kunskap om inlärningsteori kommer att utgöra ett starkt inslag i ridningen i framtiden. Förmågan att successivt shejpa fram beteenden genom att sätta bra kriterier, ha god tajming och att vara medveten om vad man förstärker/bestraffar är som jag ser det en bra väg till lugna, trygga hästar som fungerar i den uppgift som vi gett dem. Jag tror att just Andrew är en person som kommer sprida detta till ett betydligt bredare lager hästmänniskor än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra.

Gammalt inlägg från den 14 mars

Vad har hänt sedan senast? I melodifestivalens anda så kommer här en snabbrepris:
Feber, ännu högre feber, tröööttt, vakna till liv lite långsamt, få panik över att en arbetsvecka försvunnit, jobba, jobba, maila, maila, maila, administrera, försumma hästarnas träning, administrera ännu mera, bli orolig över att ponnyn blivit sämre, tappa hoppet om ponnyn, känna sig hoppfull över att ponnyn i alla fall repat sig lite, be om ursäkt över försenade mailsvar och så är vi framme i nutid, dvs gnälla i bloggen.

Förutom viss fortsatt oro för den krassliga ponnyn så är sanningen att trots all gnäll så är tillvaron inte så dum ändå. Eller vad sägs om att: Kunna njuta av att se hästarna leka utanför när man sitter vid datorn, stjäla lite tid för en kaffepaus och då passa på att mysa med hunden i soffan en stund, se fram emot en spännande kurs i veckan, se fram emot vilan då kursen är slut, uppskatta att ha en omtänksam sambo samt verkligen känna tacksamhet över att vara frisk igen!

Dagen efter kursen

Jag borde verkligen sätta fart med allt efterarbete från de senaste dagarnas kurs med Andrew McLean. I stället sitter jag i soffan och tittar på hunden som sover skönt efter två fullmatade dagar med många intryck. I min hunds fall bestod kursen i att träffa många nya människor och hundar, att övernatta på ny plats, att behöva bo i bilen längre stunder än vanligt och att få sina rutiner väldigt rubbade. Något som han klarade över förväntan – Skönt! I mitt fall så var kursen kanske ännu mer omtumlande – Från tårögda hästägare som fått så fantastisk hjälp, kursdeltagare som lyckliga kramade om mig för att de nu insett att hästen därhemma inte ifrågasätter dem utan bara inte förstått vad de menar till kursdeltagare som verkligen led sig igenom den del av träningen som de orkade vara kvar och bevittna. Aldrig har vi arrangerat något som väckt så starka känslor och som jag själv känt mig så kluven inför. Detta kräver verkligen ett mer genomtänkt blogginlägg än vad jag har tid med de närmaste dagarna men jag lovar att återkomma. Som en bakgrund till vad jag kommer att skriva så ska jag publicera ett par inlägg ni aldrig fick se. I stressen dagarna innan kursen så skrev jag i bloggen men publicerade aldrig eftersom jag blev avbruten innan jag hann läsa igenom det jag skrivit (jag vill gärna åtminstone ha lite koll på vilka tangenter på datorn som fingrarna tyckt på innan jag publicerar :-) Så här kommer alltså lite gammal skåpmat…

Utebliven ritt, stadsbussar och närgångna grisar

Nej det blev inget ridpass på Julius i fredags. I stället blev jag sämre och somnade om och feberdrömde om att någon åkte runt och sköt mot stadsbussar. Tala om surrealistiskt tänkte jag när jag vaknade till igen. Ännu värre blev det när jag senare på kvällen insåg att det faktiskt hade avlossats ett skott mot en stadsbuss på riktigt. Jag hade helt enkelt haft de lokala nyheterna på i bakgrunden och lyckats väva in dem i mitt febriga tillstånd mellan sömn och vakenhet. Det är vid sådana tillfällen som det känns extra skönt att ha bosatt sig på en gård i skogen. Här avlossas förvisso också ett och annat skott men de är från jaktlaget som håller efter viltsvinsstammen en aning. Något som antagligen är ganska välbehövligt när min sambo till och med hört hur det börjat grymtas från vår gödselstack samt sett min häst försöka jaga iväg en lite väl närgången skugga (troligen ett litet viltsvin) från hagen. Jag gillar verkligen skogens alla vilda djur men de får gärna hålla sig utanför hästhagarna.