"Så gör djuren mot varandra"

Det gäller att försöka vara rädd om den lilla läsarskara som jag, trots väldigt sporadiska inlägg, har på den här bloggen. Det är därför lite tråkigt att jag inte riktigt kan följa uppmaningen "Du borde skriva ett blogginlägg där du berättar historien om utomjordingen" som jag fick från en av er. Historien uppstod nämligen spontant i samband med min undervisning och byggde på den situation som den uppkom i. Jag kan däremot istället försöka ta upp själva grundfrågan som historen handlade om.

Olika hundbloggar har den senaste tiden fyllts av kommentarer kring Cesar Millans kontroversiella sverigebesök nu till helgen. Alla som känner mig förstår säkert var jag står i frågan och jag tänker inte gå närmare in på det här. Jag är istället intresserad av att skriva lite om en mer allmänt utbredd företeelse som inte minst märks i samband argumentationen kring "hundviskarens" metoder. Nämligen att legitimera olika sätt att behandla sina djur på utifrån hur "djuren gör gentemot sina egna artfränder". Att vi bör efterhärma djurens naturliga sociala beteenden för att umgås med dem på bästa sätt är utbredda tankar inom såväl hund- som hästvärlden, men vad innebär detta egentligen?

Många uppfattningar om hästars och hundars naturliga beteenden är rena myter och därmed inte så mycket att basera sitt eget beteende gentemot djuren på. Men de beteenden som tydligt kan observeras i hund- eller hästflockar och som dessutom inte är abnormaliteter på grund av att djuren t.ex. lever i fångenskap i konstlade flockkonstellationer. Borde det inte vara önskvärt att försöka efterhärma dem kan man ju fråga sig.

Låt oss jämföra med om en utomjording dimper ner på jorden och börjar att studera oss människor för att sedan försöka använda våra beteenden gentemot varandra för att bedriva så förnuftig människoträning som möjligt. Jag är inte helt säkert på ett så lyckat utfall. Ta alla de situationer där vi råkar i affekt till exempel - Visserligen naturligt, men inte så praktiskt för att uppnå det beteendeutfall hos den vi kommunicerar med som vi egentligen önskar. Hur ofta har man inte t.ex. grälat på sin bättre hälft över någonting som han gjort eller inte gjort utan att det för den saken skull inneburit en förbättring i vare sig beteendet eller relationen. Jag är övertygad om att min familj gillar att umgås med mig trots att jag är sur och snäser åt dem ibland, inte på grund av att jag gör det!



Jag frågar mig vad det är som säger att de flockdjur vi har i vår närhet inte ibland handlar i ren affekt gentemot varandra? Varför skulle deras beteenden vara 100% optimala i alla sammanhang när inte våra är det? Beteenden som ger evolutionära nackdelar tenderar att försvinna, javisst! Men männsikans fortplantning verkar ju inte påverkats menligt av att vi är griniga på varandra ibland ;-). Jag ställer mig i alla fall skeptisk till att per automatik dra ett likhetstecken mellan naturligt förekommande och önskvärt.

Annorlunda nyår

Även nyårsfirandet blev lite annorledes. Vi hade precis börjat hämta oss från julens dunderförkylning och såg fram emot en något festligare nyårshelg då vi fick nästa överraskning - Pumpen till vår brunn lade av dagen innan nyårsafton. Det är vid sådana tillfällen man inser hur otroligt mycket vatten man använder på en dag. Laga mat, brygga kaffe, diska, torka av köksbordet, spola i toaletten, tvätta händer, duscha och tvätta kläder är exempel på sådant som man tar för givet att man ska kunna göra. Vårt eget trixande och fixande med vattendunkar och buteljerat dricksvatten var en sak men att frakta hem tillräckligt med vatten till hästarna något helt annat... Att hitta en ny pump på så kort varsel utan att bli ruinerade på kuppen och att dessutom finna någon som under en storhelg var villig att komma ut och hjälpa oss att installera den var en uppgift som tog Walter nästan hela torsdagen. Han lyckades dock! På nyårsaftons eftermiddag rann vattnet i våra kranar igen och vi kunde sätta igång och nyårsstäda. Jag kan avslöja att duschen inför kvällen var fantastisk och nyårsmiddagen smakade extra gott. Ett litet äventyr som gjorde mig mer ödmjuk inför äldre generationers stundom slitsamma tillvaro då vattenhämtning var vardagsmat.