tisdag 29 december 2009

lördag 5 december 2009

Förkylningstider

Någonting som jag verkligen ogillar är att behöva ställa in träningar men nu sitter jag här hemma trots att jag skulle varit i Växjö just nu. Orsak - Jag kan inte prata. När jag nu äntligen känner mig lite piggare efter några dagars rejäl förkylning så har istället stämbanden blivit ansatta. Instruera med hjälp av charader är troligen mer roligt för utomstående som tittar på än för den som blir instruerad så det är bara att vänta på att mina pip, väsningar och viskningar ska omvandlas till vettiga ljud igen. Om du provar att ringa mig och inte får något svar så ta det inte personligt, det kan helt enkelt bero på att jag rent fysiskt inte KAN svara. Min sambo har det dock lugnt och skönt just nu ;-)

fredag 13 november 2009

Alla dessa saker man borde...

Jag borde fortsätta att gå igenom min inkorg och svara på mail och jag borde gå ut och ägna mig åt fysträning med hästarna som inte är i den form som de borde vara. Efter flera dagar av duktighet så tar jag dock paus. Jag tänker i stället "nyårskortsöva" med mina djur - Helt onyttigt men superskojigt.

Utmaningen i år är att få hela familjen, såväl två- som fyrbenta, att gruppera sig snyggt tillsammans utan fasthållning inför det årliga nyårskortet. Kan låta busenkelt men med en hund som gärna jagar katt, med en lånehäst som gärna jagar hund och med tre hästar som lätt blir uttråkade av att stå stilla utan att någon människa samtidigt verkar ge dem sin uppmärksamhet så finns det lite att öva på! Om jag dessutom behöver träna min sambo på något sätt inför detta har jag ännu ingen aning om ;-)

onsdag 11 november 2009

Ny dag, ny stämningsbild...


... eller inte.
Datorn i dag igen? Ja, är det inte likt så säg!

tisdag 10 november 2009

Stämningsbild för dagen


Bild tagen med en usel mobilkamera föreställande min dator ;-) Huj vad jag ligger efter med min administration så stackars dator får nog dras med mig ett antal timmar till ikväll...
Posted by Picasa

lördag 31 oktober 2009

Nystart igen

Jaha, då sitter jag här på nytt och undrar var tiden tog vägen. Ett par intensiva veckor med fantastiska hästar, trevliga människor och en hel del jobb är till ända. Äntligen är alltså träningsgrupperna för Piet Bakker igång och jag ser fram emot att följa ekipagens utveckling under de kommande två åren.

Min egen verksamhet har kommit lite i skymundan nu en tid. Det är t.ex. svårt att hinna svara på mail när man tillbringar största delen av dygnen inhyst på en ridanläggning utan tillgång till datorer och andra administrativa verktyg. Jag önskar verkligen att vi på sikt kan flytta hem kurserna till vår egen gård istället! Vissa saker är dock väldigt bekväma när man hyr in sig -Cattis på Johannesbergs fenomenala matlagning till exempel. Nåväl, nu är det kursledigt några veckor så en nystart av mina egna aktiviteter utlovas inom kort.

Jag har även gjort en nystart av bloggandet om Lusen. Nu finns hans bravader att följa i en särskild dagbok som främst är till för de närmaste kring honom. Lämna ett meddelande om du vill ha tillgång till den bloggen så ordnar jag det.

Med förhoppning om att november blir både en bra hästtränings- och bloggmånad. På återhörande!
/Carolina

onsdag 30 september 2009

Roligt med kreativa djur

Jag satt nyss och läste min tidning i allsköns ro när det helt plötsligt dök upp en hund som resolut tog tidningen ifrån mig, sprang ut på gården med den för att sedan glatt svansviftande komma in med den till mig. Brukar man bli belönad för att bära in morgontidningen i huset så varför inte hämta tidningar där man ser dem ;-) Lite spännande att vovve kopplat att det som ger utdelning är att komma utifrån med tidningen. Kanske dags för lite stimuluskontroll på tidningshämtandet.

söndag 27 september 2009

Ponnyridning på Lusen

Jag har inte riktigt tagit mig tid att blogga om Lusen på ett tag så här kommer en kort uppdatering. Uppsittningsövningarna övergick långsamt till att jag satte mig ner på hans rygg och detta övergick efter några dagar till att han började kånka runt på mig i rörelse. Just nu är det lite av "ponnyridning" här på gården - Walter leder runt Lusen och jag sitter uppe på ryggen och försöker ta över ett kommando i taget. Han startar och stoppar ganska bra för mina röstkommandon men det är även dags att träna in skänklar och tygeltryck från ryggen. Allt medan min tålmodige sambo går med som ett stöd till Lusen i fall att han behöver lite extra förklaring om vad den märkliga människan på ryggen vill egentligen. Hittills har allt gått väldigt lugnt tillväga. Eftersom Lusen är en väldigt sniffande lite pålle så har han såklart luktat in mina ben och fötter som hänger efter sidorna på honom. Som tur är verkar inte doften ha skrämt honom allt för mycket ;-) så hittills har vi klarat oss helt från bakslag i träningen...

måndag 14 september 2009

Min och Lusens helg

En trevlig helg är till ända. Jag hann visserligen inte ens hälften av vad jag hade tänkt mig men bara att känna sig pigg och kry var en njutning.

Jag har börjat hänga på mage över ryggen på Lusen och det går bättre och bättre. Även pysslandet vid stolen, som ska leda till själva uppsittningen, går frammåt. Han är nu näst intill oberörd när jag lägger mitt ben över ryggen på honom så det ligger inte långt borta att börja sitta på honom. I går kom Lusens matte med en smarrig hembakad äppelkaka och hälsade på. Jag var lite rädd för att hon skulle tycka att vi går lite för långsamt frammåt men hon verkade nöjd så här långt - Kul! Mycket roligt att få involvera henne i träningen lite också. Jag gissar att det inte blir ett lika stort steg att börja rida på sin unghäst om man som hästägare varit med en del under inridningsresans gång.

torsdag 10 september 2009

En rapport från vardagen

Jaha då äger vi två vattendunkar mindre. När jag nyss var ute och skulle fylla på vatten i hästarnas hage så lossnade handdaget på den ena plastdunken så att den ramlade till marken med en duns. "Kul lek att ha sönder vattendunkar" sa lekfulla Lusen och knycklade till den andra... Det är kul med hästar som är med på noterna och gillar ens initiativ ;-)

onsdag 9 september 2009

Lusens första vecka

Tiden går fort när man har roligt. Nu har vår lilla inridningshäst varit här en hel vecka. Han verkar mer och mer göra sig hemmastadd. Julius har slutat att hålla honom borta från Silvano och han är nu ännu mer en i gänget än när jag skrev senast. På träningsfronten så har vi tagit det ganska lugnt. Det tar ett tag att "landa" för en liten häst som inte är så väldigt van vid att vara hemifrån. Det är ju inte bara nya kompisar att anpassa sig till utan även nya människor, nya rutiner och till viss del också ny foderstat även om jag försöker att ta omställningen sakta och stegvis (fortfarande går hästarna ute och betar på dagarna). Till saken hör nämligen att parallellt med inridningen så står även viktminskning av Lusen på min uppdragslista vilket inte blir det lättaste. Jag hoppas på att årets grovfoder som det snart är dags att introducera har riktigt låga energivärden. I annat fall så får jag väl göra som förra året, lägga in en betydande del halm i kombination med proteintillskott i utfodringen. Jag vill ju inte kompromissa bort att hästarna får i sig tillräckligt med strå.

Nu har jag dock virrat mig iväg från ämnet, nämligen att rapportera om Lusens träning. För att jag ska kunna träna in olika hjälper från ryggen så underlättar det enormt att ha någon på marken som kan förklara för hästen vad det är jag menar. Så lättförståelig som möjligt vill jag att inridningen ska vara. Walter lägger därför ner en del tid med att förfina kommunikationen från marken så att han kan vara ett stöd för Lusen under den kommande träningen. Jag vill också att själva uppsittningsmomentet ska vara helt odramatiskt, ja faktiskt till och med roligt för hästen. Därför har vi hittills främst arbetat med att göra min uppsittning från en pall så positiv som möjlig. Det är verkligen roligt att se hur Lusens lite skeptiska "jag kan väl stå stilla här bredvid pallen i väntan på att få gå härifrån" nu har börjat vända till "ok, jag kan väl följa med dig en sväng bort från pallen i väntan på att få gå tillbaka till den". Mer lek vid latjolajbanpallen väntar under den kommande veckan. Om det inte blåser för mycket i kväll så planerar jag att hänga lite över honom samtidigt som Walter fortsätter med sina ledövningar. Lite skogspromenader och arbete på långa tyglar (som hans matte redan jobbat en hel del med) blir det nog också inom den närmsta framtiden. På återhörande!

lördag 5 september 2009

Dag 4 med Lusen

Idag började Lusen skolan och som sig bör så mjukstartade vi. Walter gjorde först lite ledövningar och jag belönade sedan rikligt beteendet att stå stilla vid uppsittningspallen. Lusen reagerade en aning på att ha mig ovanför sig på pallen så vi fortsätter med samma sak i morgon. Jag vill att han ska vara helt bekymmersfri inför alla uppsittningsmoment innan jag börjar insittningen. Han har visserligen fått prova på att ha ryttare på ryggen innan han kom till mig men jag vill inte chansa på att han är OK med detta utan tar allt från början.

Tyvärr såg jag nu på kvällskvisten att han lyckats trampa av sig en framsko så den måste på igen innan vi kan göra någon mer fysisk träning. Lite märkligt eftersom det gått så lugnt till i hagen då jag tittat på hästarna.

torsdag 3 september 2009

Dag 2 med Lusen

Jaha, då var lilla Lusens första heldag här hos oss till ända. Nej han heter egentligen någonting annat men utifall att han vill vara anonym ;) och i analogi med att min häst ofta går under namnet Sillen så får han heta så här på bloggen.

Dagen tillbringades i sommarhagen på lagom avstånd från Julius sura miner. Walters annars så beskedlige häst är just nu väldigt noga med att inte släppa den nya rivalen för nära bästa kompisen Silvano. Det ligger väldigt nära till hands att förmänskliga hästarna när man tittar på spelet dem emellan. Gruppdynamik är komplext även i djurens värld!

onsdag 2 september 2009

Inridningshästen har anlänt

Idag kom unghästen som jag ska rida in. Tittar ut genom fönstret på när han betar tillsammans med gårdens egna pållar. Skönt att ihopsläppandet verkar ha gått bra! Det är dock lite för tidigt att helt pusta ut - Det är verkligen ett stort ansvar att bli anförtrodd någon annans häst. De närmsta dagarna så ska han bara få landa och komma in i gårdens rutiner men jag återkommer med lite rapporter när väl arbetet med honom kommit igång.

torsdag 27 augusti 2009

Öppen träning på Seglinge


En stämningsbild från helgens öppna träning i arbete på lång tygel. Två lipizzanergrabbar och en camarguetös som gör sig redo. Tack till alla er som kom! Både Walter och jag hade en mycket trevlig dag ute på Seglinge gård

Nu bär det av till Växjö där jag ska undervisa och sedan Kristianstad där jag själv ska gå på kurs, så nu dröjer det några dagar innan bloggen blir uppdaterad igen. Med lite tur så var detta inlägg dock startskottet på ett lite mer frekvent bloggande under hösten. På återhörande!

onsdag 1 juli 2009

Äntligen sommar!

Ja, jag vet, jag reagerar lite långsamt ibland men i år känns det faktiskt som om juni bara var en liten uppvärmning eller ett genrep inför den riktiga sommaren. Helger spenderade på kurser i råkalla ridhus och veckor framför datorn har väl gjort sitt till för att få sommarkänslan att utebli. Det här är alltså veckan då till och med jag insett att det är sommar på riktigt. I dag har jag dessutom fått hjälp av diverse insekter att fastställa årstiden. Först bromsar som jagade på hästarna när jag ledde dem från nattens vistelse i sommarhagen, sedan myggor som tuggade på mig när jag drack förmiddagskaffet inne i köket(!) och nyss en liten spindel som utövade någon slags bungyjump fästad i skalmen på mina glasögon. Nåja, nu ska jag smörja in mig och hästarna i insektsrepellerande medel och gå ut och njuta! På återhörande.

lördag 23 maj 2009

En ostrukturerad kvinnas betraktelser

Återigen så har min lilla blogg blivit försummad. Det verkar helt klart finnas en korrelation mellan låg bloggfrekvens och hög rörighet och icke-fokus i min tillvaro. Vissa personer hävdar att de trivs bäst när de befinner sig i något slags "kreativt kaos". I min strukturberoende hjärna så kan jag inte ens förstå hur man kan kombinera ord som kreativ och kaos ;-) Jag har därför lovat mig själv att prioritera lite mer ordning och reda inför den stundande sommaren. Vem vet, detta kanske även innebär lite mer frekvent bloggande. Om nu min hypotes om sambandet mellan ickebloggandet och oordningen stämmer förståss...

torsdag 30 april 2009

Tränarförteckning

Nu finns en liten sammanställning av hästklickertränare: http://www.hästklicker.se/

söndag 26 april 2009

Det är farligt att hålla kurs

Just nu känns det som att jag är på rymmen från mina administrativa sysslor. Jag ligger fortfarande ordentligt efter med e-postsvarandet (förlåt alla som väntar) och dessutom är det snart deklarationsdags. Tänkte ändå ta mig friheten att uppleva lite av helgens vackra väder och gå ut en stund till hästarna. Förra veckan när jag höll en introduktionskurs i klickerträning så gav deltagarna mig en uppgift som jag äntligen tänkte börja ordentligt på. Att låta kursdeltagarna hitta på en shapinguppgift åt mig var ett infall som jag fick för att bättre kunna visa hur klickerträning fungerar från idé till färdigt beteende. På endagskurserna så hinner man ju bara se en liten del av processen. Jag kommer att filma delar av min träning som vi började planera under kursen och hoppas att både lyckade och mindre lyckade träningspass ska kunna ge deltagarna en idé av hur klickerträning kan användas i praktiken.

Vad jag fått för uppgift? Eftersom jag framförallt använder klickerträningen till ganska ”normal hästträning” som vardagshantering och dressyrträning så fick jag verkligen något nytt att bita i. Slalom a la agility var nämligen kursdeltagarnas påhitt till mig. Jag får helt enkelt skylla sig själv när jag övermodigt ger deltagarna helt fria händer ;-) Kanske dags att ta in en hundträningskonsult i projektet…

onsdag 15 april 2009

Nystart

Livet börjar sakta återvända till Stora Kilsjön. Det är skönt att se att de stora hästarna verkar ta förlusten av sin lilla flockmedlem ganska bra. Det är främst när jag tar ut Silvano på ridbanan som Julius, trots att han kan se oss hela tiden, börjar gnäggande leta efter kompisen Dudde. Då skär det i mitt hjärta. Det har dock inte gått så lång tid ännu så det blir säkert bättre.

Äntligen har jag och hästarna kommit igång med lite ordentlig träning igen – Otroligt roligt! Lite jobbigt dock att se hur den ofrivilliga långa vintervilan fått dem att sjangsera. Tappade muskler och dålig styrka i rörelserna ska nu långsamt tas tillbaka. Lätt att bli lite för ivrig bara. Inte minst de inbokade klickerkurserna gör att hästarnas matte har lite svårt att skynda långsamt. Tänk vad lätt hänt det är att man gör saker med andras ögon som främsta motiv… Det är bara att hoppas på att introduktionsdagens deltagare är av den överseende sorten ;-)

onsdag 8 april 2009

En sorgens kväll

Till vår kära lilla ponny Dust - Du kommer att saknas oss!
Posted by Picasa

måndag 6 april 2009

En liten lägesrapport

Våren är äntligen här och detta var förhoppningsvis den sista i raden av helger med BARA administration som vi har på ett tag. Å vad jag längtar efter att få gå in i min klickerträningsbubbla igen och ägna gårdens djur (och min sambo) den tid de verkligen förtjänar. Hoppet om en lagom balans i vardagen lever!

Allt skulle kännas riktigt bra just nu om det inte vore för det stundande avskedet i veckan av gårdens ålderman, vår lilla ponny Dust. Vi har visserligen under det senaste året varit medvetna om att ålderskrämporna snart tagit ut sin rätt och därför redan mentalt ställt in oss på detta. Ändå blir sorgen påtaglig nu när beslutet väl är fattat. Jag vet trots allt att det bara är själviskt att låta honom få leva vidare eftersom han då skulle behöva genomlida både jobbiga och smärtsamma behandlingar samt antagligen tackla av även mentalt pga av alla fysiska problem han fått. Faktum kvarstår att jag verkligen kommer att sakna att ha min coola och vänliga lilla vän hos mig.


Dags att vända blad...

Nu tror jag att det sista inlägget om Andrews kurs är skrivet av mig för den här gången. De första kursutvärderingarna har precis börjat komma in och jag gläds åt alla kommentarer, såväl positiv feedback som konstruktiv kritik. Tack till alla som tagit sig tid att ge oss återkoppling!

Lastningen som den såg ut på kursen

Detta inlägg är framför allt skrivet till dem som var på kursen med Andrew och som funderar kring den avslutande lastningsövningen. Övriga kan med fördel hoppa över denna utläggning. Varning för lång text! Som fortsättning på förra inlägget (läs helst det först) så vill jag bemöta en fråga som jag fått: ”Varför såg lastningen inte så harmonisk ut på kursen och metoden nu fungerar så bra?” Orsakerna är enligt mig flera:

Även om hästen fått lastningsträning av Andrew på hemmaplan dagen innan så var nu situationen en annan. Ny plats med många störningsmoment. Tänk på att även om lastningen fungerar bra på hemmaplan så är det inte säkert att hästen generaliserar detta till en ny plats. Vi har vid många tillfällen upplevt att hästägare ganska lätt fått med sin häst på kurs men som har stora svårigheter att sedan ta sig därifrån. Detta med att lägga tid på generalisering är förresten en viktig poäng i all hästträning. Träningen behöver göras i lugn och ro även på andra ställen än där du vanligen håller till. Först då har du uppnått den nivå av säkerhet i beteendet som Andrew kallar ”proof” i sin shapingskala

Vi hade alltså en häst som nu ånyo reagerade på transporten som något skrämmande vilket var fullkomligt naturligt. Eftersom hästens ägare snart skulle lämnas till att sköta detta med lastningen utan Andrew, så lät han henne direkt få prova träningssättet på sin häst. Personligen så vill jag gärna låta mina adepter torrträna utan häst när de ska prova helt nya moment för första gången. Det är nästan omänskligt svårt att vara vältajmad innan man riktigt fått klart för sig hur man ska göra. I detta fall så var just tajmingen dessutom helt avgörande. Hästen gick framåt några steg mot transporten men med dålig reaktion på framåtsignalen (här hade jag valt att inte avancera längre utan tränat framåt och bakåt till dess att responsen blivit lätt igen) när hästen så efter ett par steg närmre transporten inte reagerade på framåtsignalen alls så skulle ägaren enligt Andrews instruktioner förstärka med hjälp av irritationsmomentet - Ett högfrekvent duttande med dressyrspöet. Hade Andrew gjort detta själv så hade han snabbt nått resultat och kunnat ge eftergift. Ägaren som ännu inte helt hunnit få kläm på det hela stannade upp lite i sitt duttande flera gånger och gav då hästen oavsiktlig eftergift. Framåtsignalen hade nu börjat tränas till att både kunna betyda gå frammåt och stå still. Det klara sambandet mellan signal och beteende var brutet. Nu vet jag att en del säger att hästen faktiskt vet att signalen EGENTLIGEN betyder framåt men hur ska den kunna göra det? Hästen lär sig av vilka konsekvenser som dess beteende får. Att stå stilla tog bort obehaget och verkade alltså vara ett bra beteende att återupprepa. Hästägaren började nu behöva gå upp i tryck ytterligare för att överhuvudtaget få någon reaktion hos hästen och här började det för många av oss se obehagligt ut. Tyvärr hann hon inte heller med att ge eftergift för ett av hästens försök att faktiskt gå framåt vilket förvirrade hästen ytterligare. Jag vill nu verkligen poängtera att hästens matte är en mycket duktig hästmänniska och att detta inte på något sätt var ett dåligt första försök, utan händelsen visar bara att både hästar och människor behöver ges tid för att lära nytt.

När Andrew så valde att gå in och ta över hästen så hade han alltså ett betydligt sämre läge än från början att utgå ifrån. Hästens stopp- och gå-responser var inte längre klara på det sätt som de behöver vara för att kunna jobba med överskuggning på ett adekvat sätt. Här kommer min största invändning mot vad som hände. Jag hade nu önskat att Andrew tagit hästen en bit bort från transporten för att återinstallera responserna innan han gett sig på lastningen igen. I stället var han tvingad att tillföra relativt mycket obehag för att få hästen att reagera rätt så att han kunde komma åt att förstärka rätt beteenden igen. När denna, för många av oss, obehagliga del var avklarad så kunde Andrew jobba på det sätt som var tänkt. Hästen svarade så fint på gå och stopp att de överskuggade transportens obehag och hästen blev återigen lugn. Tyvärr hade flera deltagare redan gått när vi kunde bevittna slutet som innebar en häst som kunde ledas in och ut utan problem och som faktiskt såg riktigt ostressad ut där inne i transporten. Eftersom jag varit och hälsat på hos lastningshästen och hennes matte efter kursen så kan jag också glädjande meddela att det hittills fungerat fantastiskt bra för dem bägge. All lastningsträning de gjort efter kursen har gått helt utan spöet som irritationsmoment och med bara lätta signaler i ledrepet. Hästen kan obehindrat ledas ut och in och står lugnt inne i transporten och mumsar på sin mat.

Med viss VARNINGSTEXT om att ta träningen stegvis, inte ha för bråttom och vara noga med att man verkligen förstärker när hästen gör det minsta i rätt riktning, så anser jag att Andrews metod att lasta häst på är väl värt att lägga på minnet.

Jag har haft förmånen att få hjälpa till att träna lastning med ganska skilda ekipage och har dragit följande slutsats: Svårigheten är egentligen inte att hitta en träningsmetod som fungerar för hästen utan att inse vad som kommer att fungera bäst för hästägaren. Jag har allt ifrån ägare som jobbar med lös häst och positivt förstärkt nostarget till hästägare som väldigt lugnt och konsekvent tränar med tryck och eftergift samt initialt ganska obefintlig positiv förstärkning. Min åsikt är att du för hästens skull ska använda en träningsmetod som du själv känner dig så komfortabel med att du och hästen LÄTT KAN LYCKAS. Att sätta upp situationen så att hästen slipper göra en massa misstag är en av de mest väsentliga sakerna i min värld. Dels för att många lyckade repetitioner ger mycket förstärkning för hästen med bra inlärning och en lugnare häst som följd. Dels för att motsatsen, många misslyckade försök, också är träning av fel responser som riskerar att komma fram i oanade situationer och utgöra ett stressmoment för både dig och hästen.

Lasta häst ”the McLean way”


Jag inser att vad jag nu kommer att skriva återigen kan äventyra min trovärdighet som klickertränare. För att inte bli missförstådd så vill jag poängtera att jag personligen föredrar att använda klickerträning i samband med lastningsträning (se gärna de inlägg jag skrev om lastning förra året). Risken att forcera träningen minimeras och det är så roligt att uppleva hur hästarna verkligen börjar gilla transporten, inte bara tolerera den. Jag fullkomligt älskar att mina hästar går till transporten på egen hand och till och med ”tävlar om” vem som ska få gå in i den om den råkar stå öppen på gården ;-). När jag hjälpt andra hästägare så har det i flera fall däremot inte varit aktuellt att använda denna träningsmetod och jag har därför bl.a. provat Andrews lastningssätt med väldigt bra resultat. Tyvärr så tror jag att tanken bakom metoden försvann för många på kursen då den troligen överskuggades av den initialt stora mängd obehag som tillfördes. Jag vill därför försöka förtydliga träningsfilosofin:

En häst kan inte fly bort från något den är rädd för och samtidigt gå framåt mot detta objekt. Om responsen på ”framåt-signalen” är starkare än reaktionen på den obehagliga stimulus som t.ex. transporten utgör så får vi bort flyktreaktionen. Hästen kommer då att vänja sig, habituera, till transporten (under förutsättning att det inte visar sig utgöra någon fara att gå in i den förståss). Vi kallar detta för överskuggning. En effekt som är väldigt användbar när hästen ska vänja sig vid något den är osäker inför. På kursen såg vi t.ex. Cricco träna på att lyfta Toureios hovar på detta sätt. En av de lugnaste, finaste och mest ostressade insittningarna av en unghäst som jag upplevt gjordes också genom överskuggning. Detta är dock en historia som kräver ett helt separat inlägg. Poängen är att med mycket väl intränade enkla responser på några grundläggande signaler (som i detta fall gå och stopp) så utgör det du ber om ett väldigt bra alternativ till att reagera på en eventuellt skrämmande omgivning för hästen.

Min erfarenhet av att träna på detta sätt är visserligen ganska begränsad men hittills så har jag alltid lätt kunnat avgöra hur långt jag kan gå innan responserna på mina signaler böjar att avta. Hästens svar på mina signaler blir helt enkelt inte lika lätta och omedelbara längre. Hästen har då hamnat i en zon där det obehagliga snart kommer att ta överhanden. Där tycker jag personligen att man inte bör försöka pressa hästen vidare utan istället stanna kvar och träna på att få lätta responser igen. När man fått det så är det lämpligt med en paus. Efter pausen kan man avancera ytterligare lite osv. "Skynda långsamt så riskerar du färre bakslag och har en trevligare träning med din häst!" En lite präktig uppmaning som jag dock står för och som är särskilt relevant med bakgrund till flera deltagares upplevelse av träningen på kursen.

söndag 29 mars 2009

Oavsiktlig nedsläckning

Hoppsan, jag lyckades visst släcka ner min blogg när jag skulle försöka göra några smarta uppdateringar av inställningarna för den. Nu är bloggen tillbaka igen och om några dagar så ska jag börja skriva om helt andra saker än McLean-kursen. Först kommer dock ett par ytterligare inlägg på kurstemat...

Vad den även något nedsläckta bilden föreställer? Det är väl solklart? En häst som håller en kon i munnen naturligtvis! :-)

lördag 28 mars 2009

Sammanfattande inlägg om McLean-kursen

Jag funderar nu starkt på att ta bort mina tidigare inlägg efter kursen vi arrangerade med Andrew McLean. De var tänkta lite som svar på vad olika kursdeltagare skrev i sina bloggar om kursen och ska nog helst läsas i ljuset av detta. Ju mer jag skrev desto fler missuppfattningar verkade jag skapa så om du inte läst de tidigare inläggen så kan du hoppa över dem. Jag ska för tydlighets skull försöka återge några av mina intryck från kursen i ett enda sammanfattande inlägg istället. Detta gör jag nu i egenskap av kursarrangör. Värt att påpeka är att beskrivningen kanske skulle bli lite annorlunda om jag hade valt ett annat perspektiv att skriva utifrån, t.ex. Carolina klickertränaren eller Carolina akademikern.

Ett starkt incitament för mig att bjuda in Andrew är min övertygelse om att hästvärlden behöver större kunskap om inlärningsteori och hur man kan använda den i praktiken. Att Andrew är en mycket duktig föreläsare visste jag sedan tidigare. Hans träningssystem är dessutom unikt väl förankrat i teorin. Systemet bygger på att man koncentrerar den inledande träningen på några få grundläggande responser, att man alltid är noga med att förstärka dessa genom tydliga, vältajmade eftergifter och att man sedan successivt ”shejpar” beteendena från de första försöken till att hästen så småningom utför dem på exakt rätt sätt i princip oavsett plats och situation. Just denna förmåga att kunna dela upp träningen i små väldefinierade steg är något som många djurtränare av andra djurarter, t.ex. marina däggdjur, är väldigt skickliga på men som jag faktiskt ofta saknar inom hästträningen. Genom att hela tiden vara noga med exakt vad det är man förstärker så försvinner även risken för konfliktbeteenden på ett ytterst påtagligt sätt – Därav också kursens titel ”Training without conflict”. Jag är väldigt glad över att så många kursdeltagare verkar ha kunnat ta till sig dessa grundprinciper trots den relativt korta tid Andrew hade till sitt förfogande.

Den korta tiden som fanns för att nå resultat var som jag ser det även en stor bov till att det stundom, särskilt under dag 1, lades relativt stor press på hästarna. Något som också flera av deltagarna reagerade starkt på (Nej A-L du var långt ifrån ensam om att reagera så). Jag tror att om vi hade haft ett lite lugnare tempo så hade vissa av situationerna sett betydligt trevligare ut. Ju bättre du är på att ta bort trycket i precis rätt ögonblick desto mindre risk är det visserligen att hästen sedan likställer hela träningssituationen med obehag. Tyvärr tror jag att många, jag själv inräknad, inte har denna supertajming alla gånger och därför gör klokt i att inte gå upp i så stort tryck. Definitivt inte så mycket att hästen riskerar att skrämmas av det. Trycket fungerar även om det tillförs i form av ”irritationsmoment” i stället för reellt ”obehag”. Min uppmaning är därför att ta det i mycket mindre steg hemma än vad som ibland visades på kursen. Något som även Andrew sade sig hålla med mig om när jag ställde frågan. Tänk på att det är återupprepad FÖRSTÄRKNING som lär hästen rätt beteende. Grundprincipen bör alltid vara att skapa sådana träningssituationer som gör att det är lätt för hästen att lyckas! En häst som placeras i ny miljö OCH med en massa nya hästar OCH med konstigt låtande ljudanläggning OCH står inklämd mellan människa, vägg och eltråd OCH som dessutom har konfliktbeteenden i bagaget, har inte direkt en lätt inlärningssituation…

Skulle jag med facit i hand arrangerat kursen med detta upplägg igen – Nej, absolut inte! För mig är det ytterst viktigt att ALLA på kursen tycker att det som sker där är etiskt försvarbart. Vill man förkasta träningsmetoden så är det helt OK men har man inte en chans att bedöma själva metoden för att den överskuggas av upplevda obehag så känns det inte bra i min maggrop i alla fall. Hela syftet med kursen är ju att förmedla principer som kan HJÄLPA hästarna till en mer harmonisk vardag. Mindre innehåll, mer förberedelser tillsammans med deltagarna innan kursen eller mer tid tror jag dock hade gett ett lugnare träningstempo och varit väldigt mycket bättre.

Kan jag tänka mig att fortsätta samarbetet med Andrew och hans AEBC om möjlighet finns – Håll i er nu – Ja, absolut! Redan den här kursen gav flera goda resultat och solskenshistorier. Lugnare hästar som bättre klarar av sin tillvaro hemma hos sina människor. Med risk för att verkligen sätta mitt förtroende som klickertränare på spel så anser jag att Andrew har betydligt bättre förutsättningar att sprida inlärningsteori till hästvärlden än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra. Något som jag tror i det långa loppet är till gagn för alla oss som jobbar för att införa ett mer ”operant tänk” i hästträningen. Vem vet kanske detta till och med kan vara en inkörsport för några att hitta till mer ”extrema former” av träning som t.ex. klickerträning ;-). Jag kommer säkerligen alltid att vara betydligt mindre tolerant för tillförd mängd tryck i träningssituationerna än vad Andrew är och han kommer alltid att tycka att den mängd egna initiativ hos hästarna jag använder i träningssituationen är högst olämplig. Om det ska gå att diskutera djurträning på ett relevant sätt och därigenom kunna ta hästträningen till nästa nivå så tror jag trots allt att vi behöver en gemensam teoretisk grund att stå på. Därför välkomnar jag verkligen hästtränare som Andrew!

onsdag 25 mars 2009

Måste världen vara så svart-vit?

Hinner inte skriva om lastningen i dag heller. Klockan är redan över sängdags. På förekommen anledning så tar jag dock följande igen:

Jag har FULL FÖRSTÅELSE för de som kände sig obekväma med mängden tryck under Andrews kurs MEN jag är jätteglad att många också fick med sig väldigt mycket positivt från kursen. Jag har förstått av flera samtal efter kursen att det finns hästar och ägare där ute som kommer att få en betydligt bättre tillvaro på grund av det som lärdes ut. Detta gläder mig oerhört eftersom kunskapsspridning så klart är vårt starkaste incitament till att bjuda in tränare. Kanske var jag i mina tidigare blogginlägg dessutom lite väl klentrogen när det gällde deltagarnas förmåga att se förbi det aversiva och istället ta till sig träningsprinciperna. Detta visar inte minst kommentarer i stil med ”Jag har så klart vetat att eftergifterna är viktiga, men att dela upp träningsmomenten i sååå små delar och belöna varje del har jag inte gjort tidigare. Jag måste verkligen träna på min tajming.” eller ”Jag tränade direkt med mina egna hästar när jag kom hem och de är redan lugnare och svarar bättre på hjälperna”

Vad vi upplever hänger starkt ihop med vad vi har för erfarenheter och referensramar. Om jag bara skulle arrangera hästkurser med personer där jag inte har några som helst förbehåll i det de gör så skulle det inte bli en enda kurs. Det måste dock finnas en kärna i det de lär ut som jag kan stå bakom. Sedan hoppas jag så klart att det är just detta som även deltagarna får med sig hem.

/Carolina som funderar på att döpa om företaget till Pragmatisk Hästträning ;-)

lördag 21 mars 2009

Det är inte lätt att försöka vara nyanserad

Fegt att vara tyst men osmart att yttra sig ;-) I dag verkar jag ha lyckats med konststycket att stöta mig lite lätt med både flera personer som verkligen ogillade det de såg på kursen med Andrew och några av de som verkligen tyckte om kursen och hade stor behållning av den. Detta är verkligen inte kundvårdande :-). Ska fundera på om jag törs gå vidare med bloggandet om kursen. I sådana fall vill jag förtydliga några saker omkring lastningsmetoden som presenterades. Nu ska jag ta hand om mina hästar varsamt och med kärlek precis som jag vet att flera av de som valt Andrew som tränare kommer att göra! ;-)

Behov av stor mängd tryck – En kriteriesättningsfråga

Här kommer en i raden av planerade inlägg som relaterar till kursen med Andrew McLean

Om du t.ex. har en svårlastad häst och akut måste iväg till veterinären så har du kanske inte något annat val än att lägga på ganska tuff press på din häst. Om du gör det så är du förhoppningsvis så vältajmad att trycket försvinner omedelbart när hästen ger rätt respons. Om du däremot ska träna lastning med din häst så tycker jag situationen är helt annorlunda. Genom att ta tid på dig och bryta ner träningen i små, små steg så gör du det lättare för både dig själv och hästen att lyckas. Vi bör helt enkelt, enligt min mening, skapa en situation där hästen så lätt som möjligt kan lyckas med det vi försöker träna den till. Ju fler lyckade försök desto mer förstärkning kan vi ge hästen och det är ju förstärkningen som lär hästen rätt beteenden. Mitt måtto är därför: Ta tid på dig och planera din träning så blir den trevligare för alla inblandade parter.

På Andrews kurs fick vi se mycket som för mig påminde om scenariot ”Hästen behöver akut till veterinären” istället för det jag skrev innan kursen att jag trodde att vi framför allt skulle få lära oss: Nämligen att sätta förnuftiga kriterier som gör så att hästen lätt lyckas utan för mycket tillfört obehag. Det är nog tyvärr lite av ett ganska allmänt kursfenomen att tränaren på kort tid vill visa för mycket och nå snabba resultat. Andrew kommenterade också själv flera gånger att han normalt skulle ta flera dagar på sig med det han visade. Till saken hör dessutom att Andrew antagligen ganska ofta har en annan publikkategori på sina kurser. Personer som behöver överbevisas att hans träningstänk verkligen kan ge resultat, samtidigt som de inte är lika känsliga inför att tillföra hästen obehag som många av oss på vår kurs glädjande nog är. Då dyker genast frågan upp om ändamålen verkligen kan helga medlen men denna diskussion avstår jag från här.

Jag är personligen inte speciellt orolig för hästarna som Andrew själv tränar. Han kommer fram till små lätta signaler relativt snabbt i processen och får sedan många, många, många repetitioner med omedelbar eftergift och kliande för kristallklara responser med lugna och trygga hästar som följd. Hästarna slutar ta egna initiativ, javisst, men den oförutsägbarhet i umgänget med människan som lätt skapar konfliktbeteenden försvinner.

Det som oroar mig betydligt mer är om alla kursdeltagare verkligen fick med sig vikten av att fokusera på att förstärka rätt rätt respons, inte att bestraffa fel. Negativ förstärkning* och positivt straff** är som jag ser det två sidor av samma mynt. Risken är alltid överhängande att det obehag man tillför blir oproportionerligt. Har man dessutom dålig tajming så att obehaget inte tas bort DIREKT när hästen ger rätt respons så är man inne på vägar som kan leda till betydligt mer problem än vad man hade innan.

Detta var som sagt en kurs som måste följas upp en hel del. Glädjande nog så har vi pratat med några av hästägarna på kursen som verkligen blivit väldigt hjälpta. Jag hoppas att få delge er deras historier lite längre fram.

Fler kurskommentarer

1) Ja, jag håller fullständigt med om att hästens mun ska värnas från för starkt tryck. Enligt Andrews teori så är tanken att använda duttandet med dressyrspöet för att skapa ett irritationsmoment istället för att behöva gå upp i tryck så mycket att det kan riskera att skapa smärta/rädsla. Det är eftergiften och inte trycket som lär hästen rätt responser.

2) Ja, jag håller med de som tycker att det ibland var viss skillnad mellan vad som sades på teorin och vad som utfördes i praktiken.

3) Ja, jag hade önskat att fler kritiska frågor hade ställts direkt till Andrew istället för att diskuteras på sidan om kursen. Behovet av att skapa ett klimat som inbjuder till diskussion är något jag som kursarrangör ska ta med mig till framtida kurser.

Några kommentarer om veckans kurs

Tänkte att jag skulle kunna vänta med att skriva om McLean-kursen eftersom jag tyvärr inte har tid just nu att formulera allt som jag inser behöver bemötas, belysas, dementeras och bekräftas... Mycket skrivs just nu om kursen på olika håll och åsikterna går verkligen isär. Jag upplever att det förväntas av mig som kursarrangör att ge mig in i diskussionerna men det måste jag som sagt be att få vänta med. Jag vill dock på en gång förtydliga några saker:

1) Nej, jag rättfärdigar inte den mängd press som lades på några av hästarna.

2) Ja, det var oväntat för mig då det såg annorlunda ut på kursen i Danmark som jag själv deltog i.

Men jag tycker absolut att det finns element i Andrews träningsfilosofi som jag står för och verkligen önskar att de bättre hade kommit fram till alla och detta ska jag skriva om så fort jag får tid.

fredag 20 mars 2009

Gammalt inlägg från den 15 mars

Snart är det dags för kursen med Andrew McLean och jag börjar bli lite nervös. Inte för hur det praktiska kring kursen ska fungera, de senaste åren har ju trots allt gett oss en viss vana på det här med kursarrangemang. Nej, min oro handlar främst om att jag som klickertränare rekommenderat Andrews träning. Inte minst läskigt är det att så många av åskådarna också är väldigt klickerska. ”Horse training the McLean way” går nämligen ut på att nyinlärning konsekvent görs med hjälp av negativ förstärkning. Positiv förstärkning kommer in först när redan inlärda responser ska upprätthållas och då framför allt i form av att smeka och klia hästen. Hur kan jag rekommendera någonting som jag själv valt bort?! Mitt svar är att jag ser mig själv som ganska pragmatisk. Jag tror inte att klickerträning kommer att få en framskjuten roll som inlärningsmetod i ridvärlden i stort, våra ridsystem bygger så starkt på tryck och eftergift. Vad jag däremot hoppas och faktiskt också tror väldigt stark på är att kunskap om inlärningsteori kommer att utgöra ett starkt inslag i ridningen i framtiden. Förmågan att successivt shejpa fram beteenden genom att sätta bra kriterier, ha god tajming och att vara medveten om vad man förstärker/bestraffar är som jag ser det en bra väg till lugna, trygga hästar som fungerar i den uppgift som vi gett dem. Jag tror att just Andrew är en person som kommer sprida detta till ett betydligt bredare lager hästmänniskor än vad de djurtränare vars träningsmetoder som ligger mig själv närmast någonsin har möjlighet att göra.

Gammalt inlägg från den 14 mars

Vad har hänt sedan senast? I melodifestivalens anda så kommer här en snabbrepris:
Feber, ännu högre feber, tröööttt, vakna till liv lite långsamt, få panik över att en arbetsvecka försvunnit, jobba, jobba, maila, maila, maila, administrera, försumma hästarnas träning, administrera ännu mera, bli orolig över att ponnyn blivit sämre, tappa hoppet om ponnyn, känna sig hoppfull över att ponnyn i alla fall repat sig lite, be om ursäkt över försenade mailsvar och så är vi framme i nutid, dvs gnälla i bloggen.

Förutom viss fortsatt oro för den krassliga ponnyn så är sanningen att trots all gnäll så är tillvaron inte så dum ändå. Eller vad sägs om att: Kunna njuta av att se hästarna leka utanför när man sitter vid datorn, stjäla lite tid för en kaffepaus och då passa på att mysa med hunden i soffan en stund, se fram emot en spännande kurs i veckan, se fram emot vilan då kursen är slut, uppskatta att ha en omtänksam sambo samt verkligen känna tacksamhet över att vara frisk igen!

Dagen efter kursen

Jag borde verkligen sätta fart med allt efterarbete från de senaste dagarnas kurs med Andrew McLean. I stället sitter jag i soffan och tittar på hunden som sover skönt efter två fullmatade dagar med många intryck. I min hunds fall bestod kursen i att träffa många nya människor och hundar, att övernatta på ny plats, att behöva bo i bilen längre stunder än vanligt och att få sina rutiner väldigt rubbade. Något som han klarade över förväntan – Skönt! I mitt fall så var kursen kanske ännu mer omtumlande – Från tårögda hästägare som fått så fantastisk hjälp, kursdeltagare som lyckliga kramade om mig för att de nu insett att hästen därhemma inte ifrågasätter dem utan bara inte förstått vad de menar till kursdeltagare som verkligen led sig igenom den del av träningen som de orkade vara kvar och bevittna. Aldrig har vi arrangerat något som väckt så starka känslor och som jag själv känt mig så kluven inför. Detta kräver verkligen ett mer genomtänkt blogginlägg än vad jag har tid med de närmaste dagarna men jag lovar att återkomma. Som en bakgrund till vad jag kommer att skriva så ska jag publicera ett par inlägg ni aldrig fick se. I stressen dagarna innan kursen så skrev jag i bloggen men publicerade aldrig eftersom jag blev avbruten innan jag hann läsa igenom det jag skrivit (jag vill gärna åtminstone ha lite koll på vilka tangenter på datorn som fingrarna tyckt på innan jag publicerar :-) Så här kommer alltså lite gammal skåpmat…

söndag 1 mars 2009

Utebliven ritt, stadsbussar och närgångna grisar

Nej det blev inget ridpass på Julius i fredags. I stället blev jag sämre och somnade om och feberdrömde om att någon åkte runt och sköt mot stadsbussar. Tala om surrealistiskt tänkte jag när jag vaknade till igen. Ännu värre blev det när jag senare på kvällen insåg att det faktiskt hade avlossats ett skott mot en stadsbuss på riktigt. Jag hade helt enkelt haft de lokala nyheterna på i bakgrunden och lyckats väva in dem i mitt febriga tillstånd mellan sömn och vakenhet. Det är vid sådana tillfällen som det känns extra skönt att ha bosatt sig på en gård i skogen. Här avlossas förvisso också ett och annat skott men de är från jaktlaget som håller efter viltsvinsstammen en aning. Något som antagligen är ganska välbehövligt när min sambo till och med hört hur det börjat grymtas från vår gödselstack samt sett min häst försöka jaga iväg en lite väl närgången skugga (troligen ett litet viltsvin) från hagen. Jag gillar verkligen skogens alla vilda djur men de får gärna hålla sig utanför hästhagarna.

fredag 27 februari 2009

Less is more

Suzanne, som följde min ridutveckling och tränade mig med stort tålamod under flera år, är en av de som verkligen har lärt mig att uppskatta de små, små, detaljernas betydelse. Det var visserligen flera år sedan som vi gick skilda vägar men en del av hennes lektioner följer mig definitivt fortfarande. En av dem var insikten om hur otroligt många onödiga saker som kroppen pysslar med när man sitter på hästryggen. I stället för att vara en bekväm ryggsäck som möjliggör för hästen att röra sig så obehindrat som möjligt med ryttare på ryggen, så sätter viljan att påverka hästen korrekt så lätt krokben för oss. Omedvetna spänningar av olika slag utgör ett konstant bakgrundsbrus för hästen som har den föga avundsvärda uppgiften att skilja på de riktigt fina signaler som vi vill ska betyda någonting och alla andra signaler som vi avger och som vi förutsätter att den ska ignorera. "Utnyttja känslan du får när du är oskadliggjord" var Suzannes kanske lite kontroversiella råd. Är du febrig och trött så orkar du inte påverka hästen så mycket utan du ”åker mest häst”. Fånigt känns det när hästen går mycket bättre än vanligt genom att man nästan inte gör någonting. ”Less is more”. Att masa sig ut till stallet och rida med feber kan så klart vara ett riktigt ödesdigert råd och jag tror att det bara kan ges till sådana som mig som hellre bryter och går och lägger sig på sofflocket än pressar sig särskilt långt fysiskt. Så under förutsättning att jag piggnar till en smula så ska jag försöka utnyttja dagens tillstånd och ta en lugn ”åka häst tur” med Julius. Nu är väl i och för sig ”lugn tur”och hästen Julius sällan helt kompatibla. Vi är båda lite väl förtjusta i att shejpa spontana beteenden och inte världens bästa på att lägga tid på stimuluskontroll. Ett syndrom som jag misstänker att jag delar med fler klickertränare där ute ;-). Risken är alltså att det blir en lugn tur med lite galoppfattningsinslag och spontana voltöppnor med mer… Jag får helt enkelt avlämna rapport om jag nu kommer ut till hästarna. Först ska jag vila en stund till framför någon eftermiddagssåpa på TV. Det är inte klokt vad mycket skräp som visas den här tiden på dygnet. Tänk vad man missar när man jobbar, hi, hi.

En gnällig dag

Solen skiner utanför och hästarna är glada och leksugna. De försöker förgäves påkalla min uppmärksamhet när de ser mig genom fönstret. Själv ligger jag nerbäddad under dubbla filtar med feber och halsont och tycker fruktansvärt synd om mig själv. Kanske är det här självömkandet när jag är sjuk ännu ett av de så kallade manliga drag som jag begåvats med (urusel simultankapacitet är ett annat ;-). Kanske beror gnälligheten helt enkelt på att jag är uppväxt i Kumla. Gnälliga Närkingar är ju ett begrepp som tydligen inte bara syftar på dialekten ;-) Nej, jag får försöka se det hela från en positiv sida, jag är ju i alla fall inte så dålig att jag inte orkar blogga, något jag definitivt inte hade tagit mig tid till om jag hade varit helt frisk och pigg. Skrivbordet och datorn svämmar över med administration som jag borde ta tag i och det har blivit ganska långa arbetsdagar den senaste tiden. Att med gott samvete kunna vila och få lite respit i arbetet är därför på sätt och vis ganska skönt. Det dumma är bara att det måste till en rejäl förkylning för att lägga in lite ordentliga pauser i schemat.

måndag 9 februari 2009

Destruktiva filmklipp

Huj vilket olidligt präktigt och hurtigt inlägg jag lyckades kläcka ur mig förut ;-) Kanske var det ett försök till motvikt till min sinnesstämning efter att ha tittat på massor av hästträningsklipp på youtube under eftermiddagen. Jag hade för avsikt att leta analysmaterial till morgondagens introduktionsträff i inlärningsteori. Att låta deltagarna få arbeta med lite filmklipp tänkte jag skulle vara en kul förnyelse av min teorikväll. Tyvärr blev i stället resultatet att jag matade mig själv med många ledsamma bilder på konflikter mellan djur och människa. Några påverkade mig starkare än vad jag räknat med. Jag kanske får skylla mig själv eftersom jag nu letade träning som inte fungerade helt prickfritt men jag var inte beredd på att det skulle finnas så många hemskheter utlagda. Jag har själv gjort och gör säkert fortfarande ibland en hel del knasigheter med mina djur men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska tappa empatin så som en del av tränarna på klippen. Nu ska jag gå ut och få lite Silvano-terapi för någon som bättre kan muntra upp mig än min häst får man leta efter. Sedan är det fortsatt kursadministration som gäller. Om du väntar på kursbekräftelse från mig och undrar var den tagit vägen så är den snart på väg…

Inlägg under bloggtorkan

Inte blir det mycket skrivet här inte… Ganska lite egen träning som är värd att skriva om och mina kunder vill jag inte riktigt utlämna i en blogg. Inte för att de har något som helst att skämmas över men ändå. Jag vill att man ska känna sig trygg i att kunna fråga mig saker och diskutera eventuella problem utan att jag för detta vidare. Inte minst viktigt eftersom många djurägare tar sina djurs uppförande väldigt personligt. Jo, jag vet, vi kan aldrig hålla ett djur ansvarigt för sitt beteende. Det är alltid djurägaren som har skyldigheten att träna, vårda och ta hjälp om det behövs för att säkerställa att djuret mår bra och att omgivningen inte löper risker på grund av det. Det leder dock sällan till något konstruktivt att skuldbelägga sig själv för sådant som eventuellt inte fungerar. Jag träffar ibland hästägare som framgångsrikt har haft häst i hela sitt liv och som har flera väldigt välfungerande pållar på gården förutom just den häst som de nu har problem med. Det finns så många faktorer som kan spela in. Jag tror väldigt starkt på att vara lösningsinriktad i stället för att lägga så mycket fokus vid vad som kan ha gått fel tidigare. Att försöka göra det bästa av situationen som den är nu helt enkelt. Det är alltså kanske inte så konstigt att ”klickertänket” tilltalar mig så mycket.

Se där, det blev något slags blogginlägg i alla fall…

tisdag 20 januari 2009

TAGteach

Med anledning av att jag i förra veckans inlägg skrev att jag tänkte återkomma efter att jag hade varit ute hos hästarna så fick jag nyss en kommentar om att jag tar väääldigt lång tid på mig att mocka ;-). Förutom att jag haft en del att stå i de senaste dagarna så beror dröjsmålet även på att jag upptäckte att jag faktiskt inte riktigt visste vad jag skulle skriva. Det tar ofta några dagar för mig när jag varit på kurs att smälta upplevelsen och bena upp mina intryck.

Jag har alltså varit på kurs i TAGteach med toppeninstruktörerna Emelie Johnson Vegh och Eva Bertilsson från Carpe Momentum. TAGteach bygger på samma principer som klickerträning men syftar till att användas i samband med undervisning/coachning av människor. Kursen var mycket inspirerande och jag tror väldigt mycket på möjligheterna i att integrera detta i delar av min undervisning. Jag är ju inte helt ovan att träna djur med hjälp av klickerträning så principerna var väldigt lätta att förstå och ta till sig. Däremot när det kom till de praktiska övningarna så krävdes det ganska mycket koncentration för att låta bli att babbla så mycket och i stället ge väldigt korta och konkreta ”TAG-instruktioner”. Jag är nämligen ganska verbal som instruktör eftersom jag tycker att det är viktigt att de jag undervisar förstår sammanhangen. Jag vill att de inte bara får veta hur de ska göra utan också förstår varför. Att ge kunskap om sammanhang och bakomliggande principer är ju egentligen vad min verksamhet till stora delar bygger på. Inte desto mindre nyttigt är det därför för mig att träna på att bli tydlig när det väl kommer till konkreta instruktioner så att de inte drunknar i alla mina utläggningar om hur man kan analysera situationen ;-). Jag har nu med mig en ”Primary Certification” i bagaget och avser att jobba på att uppnå ”Level 1” under året genom att bl.a. göra ett ämnesspecifikt projekt. Jag ber att få återkomma med rapporter under projektets gång. Det är nog först när jag får mer övning på att använda metoden i praktiken som jag verkligen ser dess potential och begränsningar.

Jag vill förresten med detta blogginlägg tacka min goa sambo tillika arbetsgivare som skickade mig på kursen. Ett stort TAG till dig Walter! Jag räknar nu så klart med att få använda dig som "försöksobjekt" i mitt certifieringsprojekt…

onsdag 14 januari 2009

Verklighetsutflykt

Nu är jag tillbaka igen efter en utflykt i den civila världen. Alltså där det finns andra människor än hästägare ;-). Förra veckan inleddes av en årlig tradition - Middag hos vår goda vän Lotta som efter julhelgerna brukar bjuda in några vänner för ett litet julbordsknytkalas. Eftersom många i hennes vänkrets har talang för det här med matlagning så brukar det bli en trevlig kulinarisk upplevelse och så även i år. Det blev en hel kväll nästan utan djurprat alls. Nåja, Hannibal fick följa med så några hundrelaterade kommentarer dök upp. Bl.a. så träffade jag en av de få personer jag någonsin stött på som inte tycker att min vovve ser ut som en taxkorsning. Denna person har dessutom varit taxägare ända sedan barnsben så han borde ju ha viss koll… Glömde jag säga vad Hannibal är en korsning av? Jack Russel, Border Collie och Border Terrier, syns inte det?


Nästa anhalt på min utflykt i verkligheten bortanför stall, hagar och ridhus var att åka på TAGteach-kurs. Detta är en upplevelse som dock kräver ett helt eget blogginlägg. Så jag återkommer efter att ha… ja du gissade rätt…mockat och fodrat hästarna. Är jag inte förutsägbar så säg!

lördag 3 januari 2009

Årets första träningsdagar

Upp som en sol och ner som en pannkaka! Nåja, snarast träning i fantastisk harmoni i går kväll och träningspass som verkligen satte fingret på sådant som jag behöver öva mer på i dag ;-).

Jag har bland annat gått ”back to basics” och börjat ta tag i sådant jag inte brytt mig så mycket om när det mest är jag och Walter som hanterar hästarna. I år ska de användas oftare som demohästar och dessutom hoppas vi på att äntligen skaffa lite avbytarhjälp så att vi kanske kan semestra tillsammans för första gången på länge. Till exempel så får hästen som alltid ser skeptisk ut när grimman kommer fram (han går för det mesta lös tillsammans med mig) pyssla med lite ”sätta på grimman själv lekar” innan de mer fysiska övningarna. Det tränas på hörnpasseringar, inkallning, stationsträning för att kunna ha alla djuren på ridbanan samtidigt, olika varianter av lastträning att visa på kurserna m.m. Det är så roligt att se hur något hästarna ogillat förvandlas till favoritlek och att påminnas om hur lätt det egentligen är att få mer ”väluppfostrade” pållar bara man TAR SIG TID att träna på det vardagliga. Tala om förstärkande även för mig! I går kväll hade vi en sån där underbar kväll när allt bara var ”flow”. Tre hästar på raken som gjorde fina framsteg och sedan ett toppenpass med min vovve. Det gnistrade i snöflingorna som sakta dalade ner på mig och djuren på ridbanan. Magiskt!

I dag däremot har jag återupptäckt den ena hästens älgskräck och att min hund behöver lite bättre inkallning... Jag utelämnar alla pinsamma, alternativt långrandiga, detaljer och konstaterar att vi helt enkelt får träna vidare. På återhörande!

fredag 2 januari 2009

Inget nyårslöfte men nästan...

Nytt år och nya förutsatser. Jag har startat 2009 under parollen att den bästa träningen är den som blir av. Lite för stora ambitioner med varje hästträningspass har tidigare satt krokben för mig att hinna med alla hästarna ordentligt. Nu är det istället många men korta pass som gäller. Spännande att se hur många dagar jag lyckas att göra något kvalitativt med alla fyrbeningarna. Rapport kommer om hur projektet fortskrider.

torsdag 1 januari 2009

Nytt klickerhästår

Årets nyårskort på hela min familj: