torsdag 30 april 2009

Tränarförteckning

Nu finns en liten sammanställning av hästklickertränare: http://www.hästklicker.se/

söndag 26 april 2009

Det är farligt att hålla kurs

Just nu känns det som att jag är på rymmen från mina administrativa sysslor. Jag ligger fortfarande ordentligt efter med e-postsvarandet (förlåt alla som väntar) och dessutom är det snart deklarationsdags. Tänkte ändå ta mig friheten att uppleva lite av helgens vackra väder och gå ut en stund till hästarna. Förra veckan när jag höll en introduktionskurs i klickerträning så gav deltagarna mig en uppgift som jag äntligen tänkte börja ordentligt på. Att låta kursdeltagarna hitta på en shapinguppgift åt mig var ett infall som jag fick för att bättre kunna visa hur klickerträning fungerar från idé till färdigt beteende. På endagskurserna så hinner man ju bara se en liten del av processen. Jag kommer att filma delar av min träning som vi började planera under kursen och hoppas att både lyckade och mindre lyckade träningspass ska kunna ge deltagarna en idé av hur klickerträning kan användas i praktiken.

Vad jag fått för uppgift? Eftersom jag framförallt använder klickerträningen till ganska ”normal hästträning” som vardagshantering och dressyrträning så fick jag verkligen något nytt att bita i. Slalom a la agility var nämligen kursdeltagarnas påhitt till mig. Jag får helt enkelt skylla sig själv när jag övermodigt ger deltagarna helt fria händer ;-) Kanske dags att ta in en hundträningskonsult i projektet…

onsdag 15 april 2009

Nystart

Livet börjar sakta återvända till Stora Kilsjön. Det är skönt att se att de stora hästarna verkar ta förlusten av sin lilla flockmedlem ganska bra. Det är främst när jag tar ut Silvano på ridbanan som Julius, trots att han kan se oss hela tiden, börjar gnäggande leta efter kompisen Dudde. Då skär det i mitt hjärta. Det har dock inte gått så lång tid ännu så det blir säkert bättre.

Äntligen har jag och hästarna kommit igång med lite ordentlig träning igen – Otroligt roligt! Lite jobbigt dock att se hur den ofrivilliga långa vintervilan fått dem att sjangsera. Tappade muskler och dålig styrka i rörelserna ska nu långsamt tas tillbaka. Lätt att bli lite för ivrig bara. Inte minst de inbokade klickerkurserna gör att hästarnas matte har lite svårt att skynda långsamt. Tänk vad lätt hänt det är att man gör saker med andras ögon som främsta motiv… Det är bara att hoppas på att introduktionsdagens deltagare är av den överseende sorten ;-)

onsdag 8 april 2009

En sorgens kväll

Till vår kära lilla ponny Dust - Du kommer att saknas oss!
Posted by Picasa

måndag 6 april 2009

En liten lägesrapport

Våren är äntligen här och detta var förhoppningsvis den sista i raden av helger med BARA administration som vi har på ett tag. Å vad jag längtar efter att få gå in i min klickerträningsbubbla igen och ägna gårdens djur (och min sambo) den tid de verkligen förtjänar. Hoppet om en lagom balans i vardagen lever!

Allt skulle kännas riktigt bra just nu om det inte vore för det stundande avskedet i veckan av gårdens ålderman, vår lilla ponny Dust. Vi har visserligen under det senaste året varit medvetna om att ålderskrämporna snart tagit ut sin rätt och därför redan mentalt ställt in oss på detta. Ändå blir sorgen påtaglig nu när beslutet väl är fattat. Jag vet trots allt att det bara är själviskt att låta honom få leva vidare eftersom han då skulle behöva genomlida både jobbiga och smärtsamma behandlingar samt antagligen tackla av även mentalt pga av alla fysiska problem han fått. Faktum kvarstår att jag verkligen kommer att sakna att ha min coola och vänliga lilla vän hos mig.


Dags att vända blad...

Nu tror jag att det sista inlägget om Andrews kurs är skrivet av mig för den här gången. De första kursutvärderingarna har precis börjat komma in och jag gläds åt alla kommentarer, såväl positiv feedback som konstruktiv kritik. Tack till alla som tagit sig tid att ge oss återkoppling!

Lastningen som den såg ut på kursen

Detta inlägg är framför allt skrivet till dem som var på kursen med Andrew och som funderar kring den avslutande lastningsövningen. Övriga kan med fördel hoppa över denna utläggning. Varning för lång text! Som fortsättning på förra inlägget (läs helst det först) så vill jag bemöta en fråga som jag fått: ”Varför såg lastningen inte så harmonisk ut på kursen och metoden nu fungerar så bra?” Orsakerna är enligt mig flera:

Även om hästen fått lastningsträning av Andrew på hemmaplan dagen innan så var nu situationen en annan. Ny plats med många störningsmoment. Tänk på att även om lastningen fungerar bra på hemmaplan så är det inte säkert att hästen generaliserar detta till en ny plats. Vi har vid många tillfällen upplevt att hästägare ganska lätt fått med sin häst på kurs men som har stora svårigheter att sedan ta sig därifrån. Detta med att lägga tid på generalisering är förresten en viktig poäng i all hästträning. Träningen behöver göras i lugn och ro även på andra ställen än där du vanligen håller till. Först då har du uppnått den nivå av säkerhet i beteendet som Andrew kallar ”proof” i sin shapingskala

Vi hade alltså en häst som nu ånyo reagerade på transporten som något skrämmande vilket var fullkomligt naturligt. Eftersom hästens ägare snart skulle lämnas till att sköta detta med lastningen utan Andrew, så lät han henne direkt få prova träningssättet på sin häst. Personligen så vill jag gärna låta mina adepter torrträna utan häst när de ska prova helt nya moment för första gången. Det är nästan omänskligt svårt att vara vältajmad innan man riktigt fått klart för sig hur man ska göra. I detta fall så var just tajmingen dessutom helt avgörande. Hästen gick framåt några steg mot transporten men med dålig reaktion på framåtsignalen (här hade jag valt att inte avancera längre utan tränat framåt och bakåt till dess att responsen blivit lätt igen) när hästen så efter ett par steg närmre transporten inte reagerade på framåtsignalen alls så skulle ägaren enligt Andrews instruktioner förstärka med hjälp av irritationsmomentet - Ett högfrekvent duttande med dressyrspöet. Hade Andrew gjort detta själv så hade han snabbt nått resultat och kunnat ge eftergift. Ägaren som ännu inte helt hunnit få kläm på det hela stannade upp lite i sitt duttande flera gånger och gav då hästen oavsiktlig eftergift. Framåtsignalen hade nu börjat tränas till att både kunna betyda gå frammåt och stå still. Det klara sambandet mellan signal och beteende var brutet. Nu vet jag att en del säger att hästen faktiskt vet att signalen EGENTLIGEN betyder framåt men hur ska den kunna göra det? Hästen lär sig av vilka konsekvenser som dess beteende får. Att stå stilla tog bort obehaget och verkade alltså vara ett bra beteende att återupprepa. Hästägaren började nu behöva gå upp i tryck ytterligare för att överhuvudtaget få någon reaktion hos hästen och här började det för många av oss se obehagligt ut. Tyvärr hann hon inte heller med att ge eftergift för ett av hästens försök att faktiskt gå framåt vilket förvirrade hästen ytterligare. Jag vill nu verkligen poängtera att hästens matte är en mycket duktig hästmänniska och att detta inte på något sätt var ett dåligt första försök, utan händelsen visar bara att både hästar och människor behöver ges tid för att lära nytt.

När Andrew så valde att gå in och ta över hästen så hade han alltså ett betydligt sämre läge än från början att utgå ifrån. Hästens stopp- och gå-responser var inte längre klara på det sätt som de behöver vara för att kunna jobba med överskuggning på ett adekvat sätt. Här kommer min största invändning mot vad som hände. Jag hade nu önskat att Andrew tagit hästen en bit bort från transporten för att återinstallera responserna innan han gett sig på lastningen igen. I stället var han tvingad att tillföra relativt mycket obehag för att få hästen att reagera rätt så att han kunde komma åt att förstärka rätt beteenden igen. När denna, för många av oss, obehagliga del var avklarad så kunde Andrew jobba på det sätt som var tänkt. Hästen svarade så fint på gå och stopp att de överskuggade transportens obehag och hästen blev återigen lugn. Tyvärr hade flera deltagare redan gått när vi kunde bevittna slutet som innebar en häst som kunde ledas in och ut utan problem och som faktiskt såg riktigt ostressad ut där inne i transporten. Eftersom jag varit och hälsat på hos lastningshästen och hennes matte efter kursen så kan jag också glädjande meddela att det hittills fungerat fantastiskt bra för dem bägge. All lastningsträning de gjort efter kursen har gått helt utan spöet som irritationsmoment och med bara lätta signaler i ledrepet. Hästen kan obehindrat ledas ut och in och står lugnt inne i transporten och mumsar på sin mat.

Med viss VARNINGSTEXT om att ta träningen stegvis, inte ha för bråttom och vara noga med att man verkligen förstärker när hästen gör det minsta i rätt riktning, så anser jag att Andrews metod att lasta häst på är väl värt att lägga på minnet.

Jag har haft förmånen att få hjälpa till att träna lastning med ganska skilda ekipage och har dragit följande slutsats: Svårigheten är egentligen inte att hitta en träningsmetod som fungerar för hästen utan att inse vad som kommer att fungera bäst för hästägaren. Jag har allt ifrån ägare som jobbar med lös häst och positivt förstärkt nostarget till hästägare som väldigt lugnt och konsekvent tränar med tryck och eftergift samt initialt ganska obefintlig positiv förstärkning. Min åsikt är att du för hästens skull ska använda en träningsmetod som du själv känner dig så komfortabel med att du och hästen LÄTT KAN LYCKAS. Att sätta upp situationen så att hästen slipper göra en massa misstag är en av de mest väsentliga sakerna i min värld. Dels för att många lyckade repetitioner ger mycket förstärkning för hästen med bra inlärning och en lugnare häst som följd. Dels för att motsatsen, många misslyckade försök, också är träning av fel responser som riskerar att komma fram i oanade situationer och utgöra ett stressmoment för både dig och hästen.

Lasta häst ”the McLean way”


Jag inser att vad jag nu kommer att skriva återigen kan äventyra min trovärdighet som klickertränare. För att inte bli missförstådd så vill jag poängtera att jag personligen föredrar att använda klickerträning i samband med lastningsträning (se gärna de inlägg jag skrev om lastning förra året). Risken att forcera träningen minimeras och det är så roligt att uppleva hur hästarna verkligen börjar gilla transporten, inte bara tolerera den. Jag fullkomligt älskar att mina hästar går till transporten på egen hand och till och med ”tävlar om” vem som ska få gå in i den om den råkar stå öppen på gården ;-). När jag hjälpt andra hästägare så har det i flera fall däremot inte varit aktuellt att använda denna träningsmetod och jag har därför bl.a. provat Andrews lastningssätt med väldigt bra resultat. Tyvärr så tror jag att tanken bakom metoden försvann för många på kursen då den troligen överskuggades av den initialt stora mängd obehag som tillfördes. Jag vill därför försöka förtydliga träningsfilosofin:

En häst kan inte fly bort från något den är rädd för och samtidigt gå framåt mot detta objekt. Om responsen på ”framåt-signalen” är starkare än reaktionen på den obehagliga stimulus som t.ex. transporten utgör så får vi bort flyktreaktionen. Hästen kommer då att vänja sig, habituera, till transporten (under förutsättning att det inte visar sig utgöra någon fara att gå in i den förståss). Vi kallar detta för överskuggning. En effekt som är väldigt användbar när hästen ska vänja sig vid något den är osäker inför. På kursen såg vi t.ex. Cricco träna på att lyfta Toureios hovar på detta sätt. En av de lugnaste, finaste och mest ostressade insittningarna av en unghäst som jag upplevt gjordes också genom överskuggning. Detta är dock en historia som kräver ett helt separat inlägg. Poängen är att med mycket väl intränade enkla responser på några grundläggande signaler (som i detta fall gå och stopp) så utgör det du ber om ett väldigt bra alternativ till att reagera på en eventuellt skrämmande omgivning för hästen.

Min erfarenhet av att träna på detta sätt är visserligen ganska begränsad men hittills så har jag alltid lätt kunnat avgöra hur långt jag kan gå innan responserna på mina signaler böjar att avta. Hästens svar på mina signaler blir helt enkelt inte lika lätta och omedelbara längre. Hästen har då hamnat i en zon där det obehagliga snart kommer att ta överhanden. Där tycker jag personligen att man inte bör försöka pressa hästen vidare utan istället stanna kvar och träna på att få lätta responser igen. När man fått det så är det lämpligt med en paus. Efter pausen kan man avancera ytterligare lite osv. "Skynda långsamt så riskerar du färre bakslag och har en trevligare träning med din häst!" En lite präktig uppmaning som jag dock står för och som är särskilt relevant med bakgrund till flera deltagares upplevelse av träningen på kursen.