Tid för eftertanke

En riktigt rörig höst har nu övergått till vintersäsong här hos oss. Äntligen hoppas jag att det ska finnas lite mer tid till de egna hästarna och även till mer kontakt med våra trevliga kunder (all e-post som inte varit akut har tyvärr blivit liggande i väntan på bättre tider). Det första jag gjorde när tillvaron för ett par veckor sedan började bestå av annat än "brandkårsutryckningar" var dock att sätta mig ner och reflektera lite över vår verksamhet och hur jag ska kunna göra bättre prioriteringar i framtiden. Jag hoppas att jag nu är på rätt spår...

Oavsett om det handlar om att coacha en hästägare som upplever problem med sin hästs beteende eller om det bara är ren träningsteknik som ska läras ut så kan jag inte komma ifrån att undervisningen ser väldigt olika ut beroende på vem min elev är. Olika personer har olika erfarenheter, synsätt och mål och behöver därmed helt olika instruktioner som jag ser det. Det är alltid människan som måste anpassa sitt eget beteende för att kunna förändra djurets beteende och därmed är min uppgift att förhålla mig till hästägaren minst lika viktig som att förhålla mig till hästen. Dessa tankar kan säkert te sig överdrivna och onödigt komplicerade för många andra som undervisar och det finns säkert många andra sätt att ta sig an lärarrollen men detta är MIN verklighet och MITT sätt att göra det på. Det är bl.a. därför som jag älskar att hålla privatlektioner och baserar största delen av mitt arbete på detta. Inte minst under de senaste kurserna som jag haft med många deltagare har det stått klart för mig att jag lätt blir frustrerad och känner mig lite vingklippt när jag inte tillfullo kan ta in alla personer på plats. Jag har till och med stundom varit riktigt missnöjd med det jobb jag gjort av den anledningen. Å andra sidan har jag haft några fantastiskt roliga kurser i år där både jag, och som det verkar även deltagarna, varit mycket nöjda med resultatet. Gemensam nämnare för dessa kurser är att deltagarantalet varit väldigt litet. Jag tar nu därför steget fullt ut och plockar bort större kurser ur mitt utbud till förmån för privatkurser. Hoppas att det ska slå väl ut och att tillräckligt många är intresserade. Föreläsningar som rent teoretiskt behandlar inlärning kommer jag även fortsättningsvis att hålla för större grupper men när det kommer till tillämpningar så blir det alltså bli minigrupper för hela slanten i vår. Jag längtar redan!!!

Sommarbild

En pausbild från i somras i väntan på nya inlägg - Tro det eller ej men snart kommer det sådana.

Nejdå, jag har inte provat att alfarulla min hingst och nej jag har inte klickat honom till att spela död. Han är helt enkelt en livsnjutare som gärna rullar ordentligt överallt där det verkar mysigt.

Att bryta hästträningsnormen

Om du tränar din häst huvudsakligen med hjälp av konsekvent användning av tryck och eftergift så misstänker jag att du skulle bli ganska förvånad av följande scenario: Du träffar en hästklickertränare för första gången och ni kommer i samspråk. Klickertränaren tittar något misstroget på dig när denne hör hur du tränar din häst och frågar ”Vad är det i klickerträningen som gör att du väljer att träna med hjälp av tryck och eftergift.” Jag slår vad om att det helt enkelt är så att du gillar ditt träningssätt och att det inte är en fundamental misstro mot klickerträning som, efter noggranna överväganden, fått dig att träna på det sätt som du gör.

Motsvarande samtal men omvänt inträffar dock väldigt ofta när hästfolk hör vad jag pysslar med. Frågan är absolut inte ovanlig om vad det är i tryck- och eftergiftsträningen som jag ogillar så mycket eller tycker är så svårt att jag valt att göra någonting annat. Ibland är frågan ställd med ett uppriktigt intresse för att få veta mer, medan andra gånger så är frågeställaren märkbart provocerad av att jag inte följer normen. Utan att ha yppat ett enda kritiskt ord om min samtalspartners sätt att träna så verkar just detta att ha brutit med normen i sig upplevas som någon slags kritik.

Jag tror förvisso att detta är en ganska vanlig reaktion på normbrott vad det än handlar om för område. Det är ändå ibland lite tröttsamt att tillskrivas kritiska åsikter som jag inte har. Jag vill alltså understryka att det inte handlar om något slags ”statement” som gör att jag tränar på det sätt jag gör. Mitt val att klickerträna handlar alltså i första hand inte om att välja bort vad jag inte vill, utan om att välja det jag verkligen gillar.

Då kommer vi så klart en mer adekvat fråga – Vad är det hos klikerträningen som jag är så förtjust i?! Detta sparar vi dock till eventuellt kommande inlägg. Jag lovar ingenting men vem vet, kanske lyckas jag väcka liv i den här bloggen igen…

Från OHRs blogg

OHR utbildning

Vår verksamhet är på väg in i en ny fas med delvis ny inriktning och som ett led i detta har vi bytt namn. Om Hästar & Ridning finns numera endast kvar i sin förkortade form OHR, en förkortning som med åren blivit allt mer förknippad med oss och som vi därför nu har valt att aktivt använda oss av. Så välkommen till vårt nygamla lilla familjeföretag OHR utbildning!

Jag ska berätta om fler nyheter lite längre fram men nu är det dags för hästträning. Det sysslar vi i alla fall fortfarande med ;-)

/Carolina

Trevligt besök

Tänk att det bara är lunchtid ännu! Som utpräglad nattmänniska så är det sällan så många arbetstimmar som hinns med på förmiddagen men idag var jag igång ordentligt redan 07.00. Anledningen till att jag lyckades lämna den sköna sängen för att hämta in hästarna från hagen var att det vankades finfrämmande. Marita Eriksson, morgonpigg Växjöbo tillika mångårig kund till mig, var på besök i trakten och passade på att ta en långa tygel-lektion med vår lilla lus. Lusen bjöd som vanligt på positiv arbetsglädje och visade tydligt när Marita gjorde rätt. Spännande att få rapporter framöver om träningen som vi gjorde även fungerar lika bra hemmavid tillsammans med hennes eget lilla nytillskott.

Det är alltid roligt att hålla träningar för Marita men denna gång var det extra roligt att ses eftersom jag inte åker till Växjö så ofta längre. När det blev allt mindre hantering och kommunikation utan istället renodlade ridlektioner som efterfrågades där, så kände jag att det var hög tid att försöka hitta en bra ridtränare istället till mitt lilla Växjögäng. Att sammanföra dem med Hanna Goding från Linköping verkar ha varit ett riktigt lyckokast fick jag höra. En bra och stabil grund att stå på för att lära sig hästvänligare ridning går via att skola sitsen. Hanna ska enligt uppgift ha "röntgenblick" när det kommer till att hitta låsningar och rätta till snedheter hos ryttarna och har även lyckats entusiasmera dem till mer fysträning också på sidan av ridningen - Inte illa! Jag hoppas med andra ord att kunna komma och hälsa på och få se utvecklingen hos dem så småningom.

Från vår OHR-blogg

TORSDAGEN DEN 9:E JUNI 2011

Tid för uppföljning

Ute lyser solen medan jag har bänkat mig inne vid datorn för att ta mig genom administrationen efter några intensiva kursveckor. Skönt att få ordning på alla papper och inte minst roligt att på allvar ha tid att ta tag i planeringen av framtida projekt. Mer om dem lite längre fram...

Förra veckan åkte Piet Bakker hem efter att ha haft den sista träffen av det tvååriga projektet med fasta träningsgrupper. Ett projekt som blev lite annorlunda mot vad vi tänkt oss från början. De två åren försvann med expressfart och med facit i hand hade vi nog gjort en del annorlunda både beträffande innehåll och upplägg. Men man lär sig av sin erfarenhet sägs det ju och man kanske inte kan begära av sig själv att göra allt perfekt på en gång även om jag har lite svårt att acceptera det ibland ;-). Det har hur som helst varit en stor förmån att få följa dessa 18 ekipage i både medgång och motgång och dessutom har vi fått se en hel del utveckling på vägen. Jag hoppas så klart att även fortsättningsvis få följa dessa härliga långa tygel-ekipage trots att vi nu ändrar formerna för träningarna lite. Med start redan i augusti så har vi tänkt att börja med träningsdagar för Piet som är öppna för alla att anmäla sig till igen. Vi kommer också att försöka hårdsatsa på utvecklingen hos ett gäng långa tygel-tränare för att på så sätt bidra till att fler får möjligheten till god undervisning i arbete på långa tyglar - Detta fantastiska sätt att träna häst på!

Mer info om Piet-kurser och andra aktiviteter kommer snart på hemsidan och via nyhetsbrevet. Vi ska också försöka att kontinuerligt under sommaren blogga om flera nya planer och idéer.

/Carolina

"Så gör djuren mot varandra"

Det gäller att försöka vara rädd om den lilla läsarskara som jag, trots väldigt sporadiska inlägg, har på den här bloggen. Det är därför lite tråkigt att jag inte riktigt kan följa uppmaningen "Du borde skriva ett blogginlägg där du berättar historien om utomjordingen" som jag fick från en av er. Historien uppstod nämligen spontant i samband med min undervisning och byggde på den situation som den uppkom i. Jag kan däremot istället försöka ta upp själva grundfrågan som historen handlade om.

Olika hundbloggar har den senaste tiden fyllts av kommentarer kring Cesar Millans kontroversiella sverigebesök nu till helgen. Alla som känner mig förstår säkert var jag står i frågan och jag tänker inte gå närmare in på det här. Jag är istället intresserad av att skriva lite om en mer allmänt utbredd företeelse som inte minst märks i samband argumentationen kring "hundviskarens" metoder. Nämligen att legitimera olika sätt att behandla sina djur på utifrån hur "djuren gör gentemot sina egna artfränder". Att vi bör efterhärma djurens naturliga sociala beteenden för att umgås med dem på bästa sätt är utbredda tankar inom såväl hund- som hästvärlden, men vad innebär detta egentligen?

Många uppfattningar om hästars och hundars naturliga beteenden är rena myter och därmed inte så mycket att basera sitt eget beteende gentemot djuren på. Men de beteenden som tydligt kan observeras i hund- eller hästflockar och som dessutom inte är abnormaliteter på grund av att djuren t.ex. lever i fångenskap i konstlade flockkonstellationer. Borde det inte vara önskvärt att försöka efterhärma dem kan man ju fråga sig.

Låt oss jämföra med om en utomjording dimper ner på jorden och börjar att studera oss människor för att sedan försöka använda våra beteenden gentemot varandra för att bedriva så förnuftig människoträning som möjligt. Jag är inte helt säkert på ett så lyckat utfall. Ta alla de situationer där vi råkar i affekt till exempel - Visserligen naturligt, men inte så praktiskt för att uppnå det beteendeutfall hos den vi kommunicerar med som vi egentligen önskar. Hur ofta har man inte t.ex. grälat på sin bättre hälft över någonting som han gjort eller inte gjort utan att det för den saken skull inneburit en förbättring i vare sig beteendet eller relationen. Jag är övertygad om att min familj gillar att umgås med mig trots att jag är sur och snäser åt dem ibland, inte på grund av att jag gör det!



Jag frågar mig vad det är som säger att de flockdjur vi har i vår närhet inte ibland handlar i ren affekt gentemot varandra? Varför skulle deras beteenden vara 100% optimala i alla sammanhang när inte våra är det? Beteenden som ger evolutionära nackdelar tenderar att försvinna, javisst! Men männsikans fortplantning verkar ju inte påverkats menligt av att vi är griniga på varandra ibland ;-). Jag ställer mig i alla fall skeptisk till att per automatik dra ett likhetstecken mellan naturligt förekommande och önskvärt.

Annorlunda nyår

Även nyårsfirandet blev lite annorledes. Vi hade precis börjat hämta oss från julens dunderförkylning och såg fram emot en något festligare nyårshelg då vi fick nästa överraskning - Pumpen till vår brunn lade av dagen innan nyårsafton. Det är vid sådana tillfällen man inser hur otroligt mycket vatten man använder på en dag. Laga mat, brygga kaffe, diska, torka av köksbordet, spola i toaletten, tvätta händer, duscha och tvätta kläder är exempel på sådant som man tar för givet att man ska kunna göra. Vårt eget trixande och fixande med vattendunkar och buteljerat dricksvatten var en sak men att frakta hem tillräckligt med vatten till hästarna något helt annat... Att hitta en ny pump på så kort varsel utan att bli ruinerade på kuppen och att dessutom finna någon som under en storhelg var villig att komma ut och hjälpa oss att installera den var en uppgift som tog Walter nästan hela torsdagen. Han lyckades dock! På nyårsaftons eftermiddag rann vattnet i våra kranar igen och vi kunde sätta igång och nyårsstäda. Jag kan avslöja att duschen inför kvällen var fantastisk och nyårsmiddagen smakade extra gott. Ett litet äventyr som gjorde mig mer ödmjuk inför äldre generationers stundom slitsamma tillvaro då vattenhämtning var vardagsmat.