Ögonblicksbilder

Jag måste önska mig en ordentlig kamera av tomten i år. De halvsuddiga bilderna som jag tar med min mobil gör inte riktigt rättvisa åt de scener som utspelas här på gården.

Efter en jobbig dag med alldeles för mycket telefonerande och e-postande för min smak så gick jag ut för att släppa ut mina hästar i trädgården en stund (ett bekvämt sätt att klippa gräsmattan på ;-). Jag längtade redan tillbaka till måndagens och tisdagens träff på Canisutbildningen då jag och min hund Hannibal fått befinna oss i en härlig ”träningsbubbla” långt bort från alla administrativa måsten. Med tankarna fortfarande ockuperade av fakturor och kundhanteringsrutiner öppnade jag till de ystra hästarna som gjorde ett ärevarv på gårdsplanen innan de slog sig till ro för att beta. Det var då den dök upp - Bilden som jag hade velat föreviga. Min fyrbenta familj i fullständig harmoni! Tre hästar, en hund och en katt som lugnt spankulerade i trädgården tillsammans och påminde mig om hur lyckligt lottad jag är som får leva detta liv i djurens närhet.

Om konsten att följa sina egna råd

Varför struntar man själv att tillämpa de råd som man så självklart ger till andra?! Ta belöningskvalitet till exempel. Tänk så fascinerande det är att se hur inlärningen hos en hund som slentrianmässigt belönats med torra frolic helt plötsligt accelererar när matte börjar variera belöningen med att till exempel fiska fram smaskig kattmat ur fickan. Trots att jag upplevt denna oerhörda kvalitetsökning i samband med djurträning ett antal gånger så står jag ofta själv av ren lathet och ger mina hästar foderpellets som enda belöning. Hur smart är det på en skala…

En av de tidiga saker som jag klickertränade med min häst Silvano var att apportera koner. Tyvärr hade jag fortfarande tämligen bristande timing när jag började med denna träning och dessutom så kriterieplanerade jag inte så noga så vi kom inte så särskilt långt i träningen. T.ex. så överlämnade han konen till mig endast om jag fanns i närheten. Han joggade gladeligen ut till konen, tog upp den i munnen men om avståndet var för långt till mig så blev han helt enkelt stående med konen dinglande i munnen. Även om jag tröttnade och slutade med apporteringsträningen ganska snabbt till förmån för i ridningen mer användbara beteenden, så fick jag en liten rest av träningen kvar. Jag hade nämligen skapat en häst med en lätt ”konlyftar-mani”. När jag för en tid sedan lyckats glömma bort min hästs lilla egenhet och försökte styra honom runt samma bana av koner som jag passet innan använt till min sambos häst så fattade jag ett beslut - Det var hög tid att träna bort allt detta okontrollerade konlyftande! Min plan var att snygga till beteendet lite och sedan sätta det på röstkommando för att på så sätt bli av med allt spontant bärande av koner. Jag skred till verket helt övertygad om att jag nu blivit en så mycket bättre tränare att detta skulle bli lätt som en plätt. Ack vad jag bedrog mig. Det väl befästa beteendet hade funnit sin form och shejpades inte om i första taget; I alla fall inte av mig. Härom kvällen kom dock äntligen genombrottet. På väg till ridbanan så passerade jag nämligen under våra äppelträd och fick med mig lite fallfrukt i fickan. Det från min sida oreflekterade bytet från pellets till saftiga äpplen gjorde hela skillnaden! Träningsintresset ökade markant och i ett huj hade vi börjat avancera i kriterieplanen. Tänk om man följde sina egna råd, eller i detta fallet kanske snarast hundskolan Canis råd, redan från början. Så mycket lättare det skulle bli då ;-)

Försummad blogg

Jahaja, det där med att blogga visade sig inte vara så lätt. Vem vill läsa om tråkiga vardagsbestyr som städning, tvättning och mockning? Att skriva om försummad djurträning till följd av pågående gårdsrenovering är väl inte heller så upplyftande i en djurträningsblogg? När jag sedan väl gör något mer intressant så tenderar jag att uppslukas av det i så hög grad att jag glömmer både tid och rum (och bloggen). Det är alltså vid de tillfällen då jag verkligen har något spännande att skriva som jag helt glömmer bort att göra det.

Så vad har då hänt sedan sist?

• Silvano har blivit ridhäst igen! Att kalla mig själv för ryttare efter vår nypremiär som ekipage på ridbanan känns däremot inte helt verklighetstroget. Jag kände mig mest som en j-vligt obekväm ryggsäck för Silvano att släpa omkring på. Nåja, lite Pilates eller annan smidighetsträning för matte och några kilo lättare häst så kanske det blir något av oss också…

• Jag har haft en hel del riktigt roliga lektioner. Det är så tillfredställande att få coacha andra till utveckling! Att det dessutom är fruktansvärt lärorikt att undervisa är självklart också ett plus.

• Dessutom har jag: Påbörjat en spännande beteendestudie, halkat efter med min administration, tagit några för OHR strategiska beslut, skyfflat ut massor av gammalt mögligt hö från höskullen, haft några dagar av nackont och spänningshuvudvärk, misslyckats med att köpa en telefon, lyckats låna massor av spännande böcker, vaccinerat min hund samt en massa annat som kanske eller kanske inte är värt att nämnas.

Ett litet förtydligande från senast

Å, så pekpinneaktig och förmäten man kan låta☺. Avsikten med mitt förra blogginlägg var inte att försöka skriva någon på näsan om hur man ska tänka kring lastning av häst. Jag menade bara att det är tråkigt att lastning har blivit ett sådant stressmoment för många. Inte minst då det kan bli en så stor prestigesak när omgivningen låter påskina att man inte är en tillräckligt ”bra ledare” om man inte lyckas få in hästen i släpet på första försöket...

Olika mål med att lastträna

Jag pratade i morse med en hästägare och vän som berättade om framstegen i lastningsträningen av sin häst. Det var visserligen inte så att hästen inte gick att få på en hästtransport tidigare, men till skillnad från förut hade det lilla stoet nu börjat gå på transporten helt utan motstånd och stress. Efter att matte hade skyndat långsamt i träningen och lyckats sätta förnuftiga kriterier var hästen nu tillsynes helt lugn och tillfreds med situationen. Härligt att få börja dagen med att höra om så positiv utveckling! Ett smolk i glädjebägaren för hästägaren var dock att personer i hennes omgivning inte riktigt förstod varför hon höll på och jamsade så och lade tid på lastningsträning med en häst som faktiskt redan var lastningsbar. ”Var bara tillräckligt bestämd mot hästen så går den på” är en inte helt ovanlig kommentar i de här sammanhangen… Jodå, visst är det en fördel om man är tydlig i sina signaler och inte gör hästen tveksam inför lastningen genom att vara tveksam och osäker själv, men ”hästen ska in till varje pris - attityden” har i alla fall jag väldigt svårt för. Lastning är verkligen en situation som belyser hur olika synen på hästträning kan vara mellan olika hästmänniskor. Personligen tränar jag inte mina hästar med målet att de ska bli lätta att lasta. Jag lastningstränar för att de verkligen ska tycka om att gå in i en hästtransport!

Rapport om Julius hälsa

Trots att jag ännu inte lyckats producera så många blogginlägg så finns det tydligen de som följer det som skrivs här -Surrealistiskt ;-) Beviset på detta fick jag häromdagen när en bekant till mig ringde och frågade hur det gått med hästen Julius egentligen. Jag hade ju inte skrivit i bloggen vad som hände efter problemen vid mitt första ridbanepass.

Här kommer en rapport i kortform:

1. Förvärrade mystiska symptom - Ordentligt vinglig häst som var ovillig att lyfta hovarna (kände antagligen att han höll på att tappa balansen.)
   
2. Trevlig och engagerad veterinär spenderade en halv eftermiddag hos oss på att försöka ställa diagnos. Inte heller hon hittade annat än diffusa, troligen neurologiska, symptom.


3. Inte heller proverna som togs gav någon information om vad som var fel. Däremot kunde många eventuella obehagliga orsaker nu uteslutas.


4. Jag förberedde mig på att åka in till hästkliniken för ytterligare prover och undersökningar då Julius helt plötsligt blev mycket bättre. Efter ytterligare ett par dagar var han helt symptomfri.
   

Jag är nu försiktigt optimistisk men helt säker känner jag mig förståss inte då vi faktiskt inte vet vad felet var...

Alla måste inte klickerträna

Oj då, det är tydligen läge att redigera min hemsida. Om man hittar sidan via en av de nyutlagda klickerträningslänkarna så får man nu kanske intrycket av att jag bara lär ut klickerträning, vilket inte alls stämmer. Det är faktiskt inte alls så länge sedan som jag först kände mig mogen att själv lära ut metoden. Det är en sak att själv tillämpa ett träningssätt och något helt annat att lära ut det på ett bra sätt. Det jag framför allt gör och tycker är viktigt, är att försöka förmedla kunskap om inlärningsteori i allmänhet till hästägare. Oavsett vilken träningsmetod man själv väljer, så anser jag att förståelse för teorin bakom metoden drastiskt minskar risken för konflikt mellan häst och människa.

Världen är inte svart-vit i mina ögon. Alla måste inte klickerträna. Eftersom vi bl.a. har ett ridsystem som bygger på negativ förstärkning så kommer det att dröja lääänge innan träning med främst positiv förstärkning fått samma genomslag som bland hundägarna. Detta är också den främsta anledningen till att jag ofta tipsar om hästtränaren och etologen Andrew McLean som inte alls är klickertränare, utan vars träningssystem till största delen bygger på väl genomtänkt negativ förstärkning. Som jag ser det så är det t.ex. bättre att använda tryck och eftergift på ett medvetet sätt så att hästen ges lagom mycket tryck och bra eftergifter i rätt ögonblick, än att omedvetet använda negativ förstärkning med kanske slumpmässiga och ibland helt uteblivna eftergifter som följd. Sedan skadar det ju inte att motivera sin häst ytterligare genom att även lägga till en morot (i bildlig bemärkelse) då och då...