lördag 22 november 2008

Arbete på lång tygel och klickerträning forts.

En god vän gjorde mig uppmärksam på ett problem som hon noterat. Nämligen klickerhästar som arbetas på långa tyglar i något som liknar samlad galopp utan att de är tillräckligt starka för att utföra detta på ett korrekt sätt. Piet Bakkers metod att introducera galoppen är att vänta till dess att hästen genom successivt ökad samling, en dag självmant erbjuder den samlade galoppen. Detta är en god indikation på att hästen verkligen är redo. Om man har det kraftfulla verktyget klickerträning till sin hjälp att lära in nya saker, så är det ganska lätt att i stället shejpa fram galoppen. Risken är bara att man då inte riktigt tagit hänsyn till hästens fysiska förutsättningar utan börjar med detta för tidigt i hästens utbildning. I stället för verklig samling som hjälper hästen att bygga upp sin kropp får vi något som snarare verkar menligt på pållens utveckling mot en ändamålsenligt musklad ridhäst.

Jag erinrar mig de egna erfarenheter som jag har på området, nämligen vår häst Julius uppgång och fall som långa-tygel-häst. Utan att skryta så lyckades vi till en början väldigt bra att hjälpa honom att utveckla en trevlig samling. Vi kombinerade nämligen vår klickerträning med Piets metod att vänta in hästens egna initiativ till att samla sig in i galoppen. Först när Julius själv tydligt visade att han var redo började vi att klicka galoppfattningar. Vi var också noga med att övergångarna var mjuka och vi belönade bara galoppsteg där hästen fortfarande hade så mycket frammåtdrift att han orkade behålla en god överlinje. Några sena kvällar på vår lilla ridbana fick vi uppleva hur nära den samlade galoppen ligger piaffen och passagen och han erbjöd embryon till alla de vackra rörelser som vi hoppades på inför framtiden.

Tyvärr tog sagan slut efter en räcka av händelser som jag inte ska gå in på här (problemen var dock inte träningsrelaterade) och vi stod med en konvalesent med tappade muskler. När vi så smått började sätta igång honom igen så märkte vi hur hans vilja var större än förmågan. Han försökte tappert att bjuda oss galoppen som blivit lite av hans favoritrörelse efter all tidigare förstärkning. Trots att vi lät bli att förstärka detta så fortsatte hans försök och all hans misslyckade samling började att visa sig genom en mer synlig underhals och fortsatt obefintliga ryggmuskler. Jag valde nu att släppa alla andra övningar och allt vi gjorde gick ut på att förstärka ”lång och låg” under en period. Vi är ännu inte framme där vi en gång var men jag har goda förhoppningar om att lyckats med den föresatsen. Min poäng är att det gäller att vara extra observant på hästens form och fysiska förmåga när man har ett sätt att så lätt få hästen att mekaniskt utföra de rörelser man vill. Den tråkiga fördomen om att klickerträning bara skapar ”cirkuskonster” (ett skällsord inom dressyren) är något jag hoppas att vi alla som klickertränar hjälps åt att motarbeta. Det är viktigt att verkligen låta utvecklingen av hästens kropp få ta tid.

4 kommentarer:

Maria Y sa...

Åhå - intressanta funderingar!
En egen högst fördomsfull reflektion - baserat på observationer ur ett säkert helt icke-representativt urval av ryttare i min närhet som bekänner sig till den akademiska läran: Det rids/longeras/tömkörs/jobbas vid hand/etc så förbaskat sällan att det är ett under att hästarna har några muskler öht!
Men jag är väl bara en hängiven skogsmulle som är ute och cyklar nu! ;-)

carolina sa...

Hi, hi, det låter som att någon har blivit lite bitsk av allt konsultande... Nej, men visst har du en poäng där. Det är nog ganska vanligt bland många hobbyryttare (inte nödvändigtvis speciellt inom AR-falangen) att motionera sina hästar ganska sporadiskt.

Att be om sådant som hästarna inte är fysiskt redo till förekommer således självklart även av väldigt många som inte klickertränar. Vad jag menade med mitt inlägg var bara att det med hjälp av klickerträning antagligen är lättare att ändå få något som liknar "piff och puff" trots att hästen egentligen behöver mer uppbyggnadsträning.

Maria Y sa...

Jo, det är väl en invändning vår ordinarie tränare har mot klickerträningen, att man får fram saker "utan kvalitet". Fast det borde man ju kunna styra med förnuftig kriteriesättningen. Men ett stort dilemma förstås när hästen, som din, har kunnat, men nu saknar fysiska förutsättningar för något den "tror" att den kan.
Jämförbart i hundvärlden är kryp. Det går inte att shapa fram ett bra kryp om inte hunden har rätt fysiska förutsättningar, dvs lagom muskeltonus, lösgjord i ryggen osv.
Är hunden otränad, dåligt musklad i rygg osv blir det pannkaka om man inte tar det i små små korta pass tills hunden är vältränad i ryggen. Vilket den ivriga klickertränaren lätt glömmer bort ibland...

carolina sa...

Helt enig med dig om att det handlar om kriteriesättning. Det gäller helt enkelt att inte bli FÖR ivrig.