Livet börjar sakta återvända till Stora Kilsjön. Det är skönt att se att de stora hästarna verkar ta förlusten av sin lilla flockmedlem ganska bra. Det är främst när jag tar ut Silvano på ridbanan som Julius, trots att han kan se oss hela tiden, börjar gnäggande leta efter kompisen Dudde. Då skär det i mitt hjärta. Det har dock inte gått så lång tid ännu så det blir säkert bättre.
Äntligen har jag och hästarna kommit igång med lite ordentlig träning igen – Otroligt roligt! Lite jobbigt dock att se hur den ofrivilliga långa vintervilan fått dem att sjangsera. Tappade muskler och dålig styrka i rörelserna ska nu långsamt tas tillbaka. Lätt att bli lite för ivrig bara. Inte minst de inbokade klickerkurserna gör att hästarnas matte har lite svårt att skynda långsamt. Tänk vad lätt hänt det är att man gör saker med andras ögon som främsta motiv… Det är bara att hoppas på att introduktionsdagens deltagare är av den överseende sorten ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar