måndag 6 april 2009

Lasta häst ”the McLean way”


Jag inser att vad jag nu kommer att skriva återigen kan äventyra min trovärdighet som klickertränare. För att inte bli missförstådd så vill jag poängtera att jag personligen föredrar att använda klickerträning i samband med lastningsträning (se gärna de inlägg jag skrev om lastning förra året). Risken att forcera träningen minimeras och det är så roligt att uppleva hur hästarna verkligen börjar gilla transporten, inte bara tolerera den. Jag fullkomligt älskar att mina hästar går till transporten på egen hand och till och med ”tävlar om” vem som ska få gå in i den om den råkar stå öppen på gården ;-). När jag hjälpt andra hästägare så har det i flera fall däremot inte varit aktuellt att använda denna träningsmetod och jag har därför bl.a. provat Andrews lastningssätt med väldigt bra resultat. Tyvärr så tror jag att tanken bakom metoden försvann för många på kursen då den troligen överskuggades av den initialt stora mängd obehag som tillfördes. Jag vill därför försöka förtydliga träningsfilosofin:

En häst kan inte fly bort från något den är rädd för och samtidigt gå framåt mot detta objekt. Om responsen på ”framåt-signalen” är starkare än reaktionen på den obehagliga stimulus som t.ex. transporten utgör så får vi bort flyktreaktionen. Hästen kommer då att vänja sig, habituera, till transporten (under förutsättning att det inte visar sig utgöra någon fara att gå in i den förståss). Vi kallar detta för överskuggning. En effekt som är väldigt användbar när hästen ska vänja sig vid något den är osäker inför. På kursen såg vi t.ex. Cricco träna på att lyfta Toureios hovar på detta sätt. En av de lugnaste, finaste och mest ostressade insittningarna av en unghäst som jag upplevt gjordes också genom överskuggning. Detta är dock en historia som kräver ett helt separat inlägg. Poängen är att med mycket väl intränade enkla responser på några grundläggande signaler (som i detta fall gå och stopp) så utgör det du ber om ett väldigt bra alternativ till att reagera på en eventuellt skrämmande omgivning för hästen.

Min erfarenhet av att träna på detta sätt är visserligen ganska begränsad men hittills så har jag alltid lätt kunnat avgöra hur långt jag kan gå innan responserna på mina signaler böjar att avta. Hästens svar på mina signaler blir helt enkelt inte lika lätta och omedelbara längre. Hästen har då hamnat i en zon där det obehagliga snart kommer att ta överhanden. Där tycker jag personligen att man inte bör försöka pressa hästen vidare utan istället stanna kvar och träna på att få lätta responser igen. När man fått det så är det lämpligt med en paus. Efter pausen kan man avancera ytterligare lite osv. "Skynda långsamt så riskerar du färre bakslag och har en trevligare träning med din häst!" En lite präktig uppmaning som jag dock står för och som är särskilt relevant med bakgrund till flera deltagares upplevelse av träningen på kursen.

Inga kommentarer: