Lusens första vecka

Tiden går fort när man har roligt. Nu har vår lilla inridningshäst varit här en hel vecka. Han verkar mer och mer göra sig hemmastadd. Julius har slutat att hålla honom borta från Silvano och han är nu ännu mer en i gänget än när jag skrev senast. På träningsfronten så har vi tagit det ganska lugnt. Det tar ett tag att "landa" för en liten häst som inte är så väldigt van vid att vara hemifrån. Det är ju inte bara nya kompisar att anpassa sig till utan även nya människor, nya rutiner och till viss del också ny foderstat även om jag försöker att ta omställningen sakta och stegvis (fortfarande går hästarna ute och betar på dagarna). Till saken hör nämligen att parallellt med inridningen så står även viktminskning av Lusen på min uppdragslista vilket inte blir det lättaste. Jag hoppas på att årets grovfoder som det snart är dags att introducera har riktigt låga energivärden. I annat fall så får jag väl göra som förra året, lägga in en betydande del halm i kombination med proteintillskott i utfodringen. Jag vill ju inte kompromissa bort att hästarna får i sig tillräckligt med strå.

Nu har jag dock virrat mig iväg från ämnet, nämligen att rapportera om Lusens träning. För att jag ska kunna träna in olika hjälper från ryggen så underlättar det enormt att ha någon på marken som kan förklara för hästen vad det är jag menar. Så lättförståelig som möjligt vill jag att inridningen ska vara. Walter lägger därför ner en del tid med att förfina kommunikationen från marken så att han kan vara ett stöd för Lusen under den kommande träningen. Jag vill också att själva uppsittningsmomentet ska vara helt odramatiskt, ja faktiskt till och med roligt för hästen. Därför har vi hittills främst arbetat med att göra min uppsittning från en pall så positiv som möjlig. Det är verkligen roligt att se hur Lusens lite skeptiska "jag kan väl stå stilla här bredvid pallen i väntan på att få gå härifrån" nu har börjat vända till "ok, jag kan väl följa med dig en sväng bort från pallen i väntan på att få gå tillbaka till den". Mer lek vid latjolajbanpallen väntar under den kommande veckan. Om det inte blåser för mycket i kväll så planerar jag att hänga lite över honom samtidigt som Walter fortsätter med sina ledövningar. Lite skogspromenader och arbete på långa tyglar (som hans matte redan jobbat en hel del med) blir det nog också inom den närmsta framtiden. På återhörande!