Lastningen som den såg ut på kursen

Detta inlägg är framför allt skrivet till dem som var på kursen med Andrew och som funderar kring den avslutande lastningsövningen. Övriga kan med fördel hoppa över denna utläggning. Varning för lång text! Som fortsättning på förra inlägget (läs helst det först) så vill jag bemöta en fråga som jag fått: ”Varför såg lastningen inte så harmonisk ut på kursen och metoden nu fungerar så bra?” Orsakerna är enligt mig flera:

Även om hästen fått lastningsträning av Andrew på hemmaplan dagen innan så var nu situationen en annan. Ny plats med många störningsmoment. Tänk på att även om lastningen fungerar bra på hemmaplan så är det inte säkert att hästen generaliserar detta till en ny plats. Vi har vid många tillfällen upplevt att hästägare ganska lätt fått med sin häst på kurs men som har stora svårigheter att sedan ta sig därifrån. Detta med att lägga tid på generalisering är förresten en viktig poäng i all hästträning. Träningen behöver göras i lugn och ro även på andra ställen än där du vanligen håller till. Först då har du uppnått den nivå av säkerhet i beteendet som Andrew kallar ”proof” i sin shapingskala

Vi hade alltså en häst som nu ånyo reagerade på transporten som något skrämmande vilket var fullkomligt naturligt. Eftersom hästens ägare snart skulle lämnas till att sköta detta med lastningen utan Andrew, så lät han henne direkt få prova träningssättet på sin häst. Personligen så vill jag gärna låta mina adepter torrträna utan häst när de ska prova helt nya moment för första gången. Det är nästan omänskligt svårt att vara vältajmad innan man riktigt fått klart för sig hur man ska göra. I detta fall så var just tajmingen dessutom helt avgörande. Hästen gick framåt några steg mot transporten men med dålig reaktion på framåtsignalen (här hade jag valt att inte avancera längre utan tränat framåt och bakåt till dess att responsen blivit lätt igen) när hästen så efter ett par steg närmre transporten inte reagerade på framåtsignalen alls så skulle ägaren enligt Andrews instruktioner förstärka med hjälp av irritationsmomentet - Ett högfrekvent duttande med dressyrspöet. Hade Andrew gjort detta själv så hade han snabbt nått resultat och kunnat ge eftergift. Ägaren som ännu inte helt hunnit få kläm på det hela stannade upp lite i sitt duttande flera gånger och gav då hästen oavsiktlig eftergift. Framåtsignalen hade nu börjat tränas till att både kunna betyda gå frammåt och stå still. Det klara sambandet mellan signal och beteende var brutet. Nu vet jag att en del säger att hästen faktiskt vet att signalen EGENTLIGEN betyder framåt men hur ska den kunna göra det? Hästen lär sig av vilka konsekvenser som dess beteende får. Att stå stilla tog bort obehaget och verkade alltså vara ett bra beteende att återupprepa. Hästägaren började nu behöva gå upp i tryck ytterligare för att överhuvudtaget få någon reaktion hos hästen och här började det för många av oss se obehagligt ut. Tyvärr hann hon inte heller med att ge eftergift för ett av hästens försök att faktiskt gå framåt vilket förvirrade hästen ytterligare. Jag vill nu verkligen poängtera att hästens matte är en mycket duktig hästmänniska och att detta inte på något sätt var ett dåligt första försök, utan händelsen visar bara att både hästar och människor behöver ges tid för att lära nytt.

När Andrew så valde att gå in och ta över hästen så hade han alltså ett betydligt sämre läge än från början att utgå ifrån. Hästens stopp- och gå-responser var inte längre klara på det sätt som de behöver vara för att kunna jobba med överskuggning på ett adekvat sätt. Här kommer min största invändning mot vad som hände. Jag hade nu önskat att Andrew tagit hästen en bit bort från transporten för att återinstallera responserna innan han gett sig på lastningen igen. I stället var han tvingad att tillföra relativt mycket obehag för att få hästen att reagera rätt så att han kunde komma åt att förstärka rätt beteenden igen. När denna, för många av oss, obehagliga del var avklarad så kunde Andrew jobba på det sätt som var tänkt. Hästen svarade så fint på gå och stopp att de överskuggade transportens obehag och hästen blev återigen lugn. Tyvärr hade flera deltagare redan gått när vi kunde bevittna slutet som innebar en häst som kunde ledas in och ut utan problem och som faktiskt såg riktigt ostressad ut där inne i transporten. Eftersom jag varit och hälsat på hos lastningshästen och hennes matte efter kursen så kan jag också glädjande meddela att det hittills fungerat fantastiskt bra för dem bägge. All lastningsträning de gjort efter kursen har gått helt utan spöet som irritationsmoment och med bara lätta signaler i ledrepet. Hästen kan obehindrat ledas ut och in och står lugnt inne i transporten och mumsar på sin mat.

Med viss VARNINGSTEXT om att ta träningen stegvis, inte ha för bråttom och vara noga med att man verkligen förstärker när hästen gör det minsta i rätt riktning, så anser jag att Andrews metod att lasta häst på är väl värt att lägga på minnet.

Jag har haft förmånen att få hjälpa till att träna lastning med ganska skilda ekipage och har dragit följande slutsats: Svårigheten är egentligen inte att hitta en träningsmetod som fungerar för hästen utan att inse vad som kommer att fungera bäst för hästägaren. Jag har allt ifrån ägare som jobbar med lös häst och positivt förstärkt nostarget till hästägare som väldigt lugnt och konsekvent tränar med tryck och eftergift samt initialt ganska obefintlig positiv förstärkning. Min åsikt är att du för hästens skull ska använda en träningsmetod som du själv känner dig så komfortabel med att du och hästen LÄTT KAN LYCKAS. Att sätta upp situationen så att hästen slipper göra en massa misstag är en av de mest väsentliga sakerna i min värld. Dels för att många lyckade repetitioner ger mycket förstärkning för hästen med bra inlärning och en lugnare häst som följd. Dels för att motsatsen, många misslyckade försök, också är träning av fel responser som riskerar att komma fram i oanade situationer och utgöra ett stressmoment för både dig och hästen.