onsdag 10 december 2008

Att vara klickerträningsrepresentant

Som en spinoff på mitt inlägg om att träna långa tyglar med klickerträning så har jag en fundering. Tyvärr blir man lätt sedd som en representant för sin inriktning om man rör sig lite utanför det traditionella. Om man klickertränar och t.ex. visar en dålig galoppkvalitet så drar tyvärr många slutsatsen att "hästar som klickertränas av nödvändighet blir sådana" eller om man är ryttare inom någon peifer ridinriktning så tolkar många hästens dåliga muskling på inriktningen och inte på att just den här ryttaren motionerar och tränar alldeles för sällan.

Den frågan jag ställer mig är hur stor hänsyn man egentligen bör ta över sitt "representantskap" . Jag håller t.ex. mina hästar gärna borta från offentligeheten till dess att vi är ganska klara med det vi för tillfället tränar på. Att komma för oförberedd på en träning är väldigt obekvämt för mig. Personlig prestige spelar säkert in ;-) men även vetskapen om att inte bara jag utan även mina träningsmetoder kommer att bli bedömda.

Ni kloka läsare av min blogg (eller var det kanske en självmotsägelse...), kom gärna med synpunkter! Jag behöver nya infallsvinklar på detta.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Ju färre exemplar av en viss sort man stött på, desto säkrare känner man sig ju på att just de man mött är representativa för den sorten. Det gäller vare sig man stöter på en ny hundras, en människa från en annan kultur eller någon som utövar en särskild träningsmetod.
Så på det viset kan man nog aldrig komma ifrån att man är representant för sin träningsmetod (samtidigt som man representerar svenska kvinnor, 40+, akademiker, tvåbarnsföräldrar, quarterhästägare osv osv.)
Om man ska komma någonvart, både med representantskapet och fram för allt med de egna djurens träning, måste man lära sig att sluta tänka så mycket på vad folk tycker och tänker. Ska man vänta tills allt blir perfekt innan man törs visa sig offentligt är risken stor att man aldrig kommer av gårdsplanen... och det gynnar inte den egna utvecklingen!

Anonym sa...

Intressant Carolina, jag spanar fritt.. Representantskap är delvis någonting man väljer och delvis någonting man inte väljer, kan jag tänka mig. Det man inte väljer är, som Maria Y skriver, att man är 'ensam exemplar i sin sort'. Det ska man då också strunta i att ta hänsyn till tycker jag. Imperfektion ska inte stoppa en för att man råkar vara ensamrepresentant (och därmed representativ). Imperfektion är absolut tillåten (för andra än mig själv, förstå mig rätt..;-)).
På andra sidan kan jag dock tycka att representantskap kan vara självvalt (i varierande grad), och då innebära ett visst ansvar (eller 'skyl dig själv' komponent). Självvalt representant blir man om man 'promotar' eller gör reklam för saker ('jag tvättar mitt hår med den underbara schampo X'). Gör man det så blir kvalitén i det man gör (eller hur mitt hår ser ut) viktigare att ta hänsyn till tror jag, inte minst för förespråkaren själv ('I have a rep to protect' känner du till det sägelse?). När det gäller klickerträning så tycker jag inte att det nödvändigtvis behöver/ska betyda att man väntar tills man har kommit fram till 'slutproduktet' eller är 'klar' innan man visar sig för andra. För klickerträning handlar om processen, shapandet. Däremot skulle jag då, om det gällde mig själv, ville vara duktig på just det, shapandet, så att man kan vara en bra förebild som tränare (rätt attityd, bra timing etc.). Och då har imperfektion i utförandet av en övning, eller i hästens utseende (muskelmässigt) inte så stor betydelse. Fast, en till reflektion är att det kan vara en 'fine line' mellan att ta hänsyn till sitt självvalda representantskap (I am a rolmodel) och prestationsångest. Dock skulle jag nog betrakta det som sund i jämförelse med motsatsen där självvalda representanter saknar kritisk självreflektion. ...
MMMmmmm, det blev inte så mycket vetenskap över det här...
Mvh, Katja

carolina sa...

Tack till er båda för kloka kommentarer! Jag ska ta dem till mig och fundera lite till. Återkommer med svar...

carolina sa...

Så trevligt med två psykologer som tar sig tid att kommentera en socialproblematikers beteendestrategier så här utanför arbetstid och dessutom utan att debitera mig ;-).

Självklart håller jag med om att det är bäst att inte fundera så mycket på vad andra tycker, om inte annat för den egna sinnesfridens skull. Du har dock en poäng Katja i att det nog ligger ett lite större ansvar om man själv tagit på sig representantrollen för något. Lite så kan jag nog känna att jag gjort eftersom jag har förmånen att ibland få undervisa andra. Få saker handlar dock om svart eller vitt – Det är stor skillnad mellan att vänta till att allt är perfekt och på att bespara ”känsliga tittare” som inte har någon erfarenhet av träningsmetoden de allra första konstiga stegen i experimenterandet med nya rörelser. Jag använder mina hästar däremot gärna i samband med träningar där deltagarna är där för att lära sig just klickerträning.

Som en liten utvikning måste jag bara få tillägga att jag utvecklades mer som tränare och fick bättre resultat med mina hästar när jag gav mig själv tillåtelse att i högre grad välja bort offentligheten. Så klart beror det på att jag inte kunnat undvika att påverkas av andra i så hög grad som jag borde. Som sagt var, tillvaron är sällan enkelt svart-vit.

Det jag främst tar med mig från era kloka funderingar är att arbeta på min drivkraft i träningen. Det är betydligt bättre att träna för att så småningom bli riktigt bra (och därmed också en bra representant) i stället för att jobba på att undvika att vara dålig ;-)

Anonym sa...

Jag tror att alla som går från en annan träningsmetod till klickerträning har en period när man måste avskärma sig från "insyn" och i lugn och ro bekanta sig med det nya sättet att jobba på. Själv lämnade jag tills slut min gamla träningsgrupp eftersom jag inte klarade av att på ett bra sätt träna egen hund samtidigt som förväntades förklara och försvara det jag höll på med. Några år senare är det mycket enklare att bara säga "så här gör jag" eftersom jag är mycket tryggare i att jag kommer att uppnå det jag vill, även om det i inledningen kan se knasigt och annorlunda ut för ett (klicker)otränat öga.
Självklart vill man ha hunnit öva upp sig i träningsprocessen innan man visar upp sig. Men man får vara lite tolerant och överseende mot sig själv. Man blir aldrig perfekt, man kan alltid bli bättre. Väntar man på perfekt blir man kvar hemma :-)
Och hur man än förbereder sig kan man nästan lova att djuret kommer att överraska en på något vis när man ska demonstrera inför en grupp... Allt för att hålla en ödmjuk och jordnära!
Men för åskådarna kan det ofta vara mer lärorikt att få se hur man tar sig ur en svårighet. Att vara en bra förebild kan t o m vara att säga "nu vet jag inte vad jag ska göra så då tar jag en paus!"
Svårt som tusan i praktiken då man gärna blir en slugger som bara SKA få till det - här och nu...
Prestigen är det första man bör gör sig av med för att bli en bättre tränare!

carolina sa...

Ha, ha, så du tycker att min period av avskärmning borde vara klar nu efter 6 år av hästklickerträning (lite beroende på hur man definierar klickerträning) samt övertygande bevis på att träningen verkligen fungerar? Hm, det kanske låter lite värre än det faktiskt är. Vi HAR varit utanför gården ;-). Jag lovar dock att påminna mig lite oftare om orden: ”Prestigen är det första man bör gör sig av med för att bli en bättre tränare!”.

Ps. Håller med om att överaskningseffekten kan vara stor när de egna djuren ska vara med som pedagoger. Jag har bl.a. upplevt att en av hästarna skapade clownnumret ”putta ner matte från uppsittnigspallen” inför en road kurspublik.

Anonym sa...

Intressant diskussion! Här har man att fundera över.

Två psykologer och här kommer "bonnen" ;-).

Spontant tänker jag att viktigast för mig är att träna på ett sätt som jag tror på och som känns rätt för mig. Resultatet är inte det väsentliga.

Egentligen spelar det ingen roll för mig om min häst aldrig kan göra t.ex. en levad. Det är roligt om vi kommer dit, men viktigast är HUR inte ATT.

Jag tror också att duktiga människor, (sådana som man ser upp till), är mycket väl medvetna om att ibland är det upp och ibland är det ned. De har varit med förr. Vissa hästar/hundar har svårare för vissa saker och lättare för andra, i vissa moment har det bara blivit fnurr, att ibland blir det mer träning och ibland mindre, ibland har hästarna/hundarna varit sjuka och ibland fräscha. Vissa är mer komplicerade än andra. Det är hela tiden frågan om individuella prestationer för ekipagen.

Det är bara nya, fördomsfulla och okunniga, tycker jag, som dömer direkt och deras åsikt kanske spelar mindre roll!?!!?

Anonym sa...

"Det är bara nya, fördomsfulla och okunniga, tycker jag, som dömer direkt och deras åsikt kanske spelar mindre roll!?!!?"

Egentligen - spelar någons åsikt nån roll? Om man tänker som Ann-Louise, att det viktigaste är att jag själv är nöjd med mina val?

Jag försöker verkligen tänka så; "gillar ni det ni ser, fortsätt titta, passar det inte er smak, gå och stör nån annan", typ!
Men i praktiken kan det vara nog så svårt! Som Människa går man ju ofelbart igång, ibland medvetet men ofta omedvetet, på social uppskattning (eller utebliven sådan!) på ett sätt som ibland går tvärt emot det man föresatt sig att göra.
Så den där prestigelösheten får man arbeta med hela tiden!
Samt den där lilla Jante, eller vad han nu heter, som liksom Pavlov ständigt tycks hänga över åtminstone svenska kvinnliga tränares axlar. Han blir då inte lättare att hantera när man är klickertränare och verkligen har "vetenskapliga bevis" för att man får det man förtjänar.
Men som Morten sa en gång när jag deppade lite:
"Man kan ikke lage gull av gråsten, ikke ens som klikkertrener!"

Anonym sa...

Ja, det tycker det nog. Om jag har en människa som jag ser upp till, och som jag tycker är duktig så bryr jag mig om vederbörandes åsikter.
Kankse har jag missförstått något, strulat till det, tänkt fel och då skäms jag nog. Eller om jag tränat dåligt inför den så bryr jag mig ju, men den människan skulle inte döma - I hope. Make sense?